Folk å Rock i Malmö slog på stort och bjöd på duon Cedric Burnside, sång och gitarr, och Reed Watson, trummor. Vi tackar för det! Förband var Bitchwaves: en, som de själva kallar det, ”trash n´roll”-duo från Transsylvanien – två tjejer i märklig batmanmundering, på gitarr och sång respektive trummor. Tröttsam, punkig hårdrock, med gapig sång. Vilken lättnad när Cedric kom på scen! Han inledde mycket kompetent med 6 låtar på akustisk gitarr, som omedelbart fångade publiken. Drivet spel och mäktig stämma, med utsökt känsla för rytm och timing. Dessutom bra textning och i huvudsak egna låtar. Han är utan tvekan den nu levande främste företrädaren för North Mississippi hill country blues! Applåderna rungade.
När sen Reed anslöt och Cedric i stället plockat fram en elgitarr, stegrades intensiteten effektfullt i både spel och sång. Reed, som han bara spelat med ett par månader, var mycket följsam. Senast jag såg Cedric live – 2004 på Mojo i Köpenhamn − var det Cedric som höll i trumpinnarna, bakom Kenny Brown på gitarr och sång. Då var Cedric 26 år och drog på mycket passionerat, med lite hiphop-touch. Tidigare hade han och Kenny spelat mycket ihop med Cedrics morfar, RL Burnside, så länge denne var i livet. Cedric var trummisen i denna trio. Nu är det mycket gitarren som gäller (även om utmärkelser för hans trumspel har haglat de senaste 10 åren) och passionen finns kvar minst lika mycket! Lite av en urkraft. Cedric var som ett med musiken, och föreföll salig – liksom en stor del av publiken. Glödgat spel med hypnotisk nerv. Oerhört rutinerat. Monotont, med samma tonart och knappt några ackordväxlingar, ändå kreativt varierat inom de snäva hill country-ramarna, och aldrig tråkigt. En lyckad mix av modernt och ålderdomligt. Cedric är förvisso en sann såväl förvaltare som förnyare av stilen! Nämnas kan att hans två senaste album båda blivit Grammy-nominerade.
Inför ett par avslutande låtar bytte han till ny elgitarr, och nu hottades det hela upp med ännu vassare egg. Vilket härligt klimax, efter närmare 1 ½ timme utan paus! Om man ska vara petig borde denna stegring dock kommit tidigare. Den höga kvalitén till trots hade det börjat bli aningen långdraget. Men som helhet, en mycket minnesvärd konsert!
BIRGITTA LARSSON, text MARTIN JAN OGRODNIK, foto
