Det finns många bra artister som aldrig får en riktig chans. De jobbar hårt, uppträder var och när de kan, men det är något de saknar för att riktigt slå igenom. För andra uppenbarar sig den stora chansen och de blir odödliga efteråt. Ta till exempel Aretha Franklin som aldrig fick till det på Columbia, för att ett par år senare skriva soulhistoria på Atlantic.
Barbara Carrs möjlighet att nå stjärnstatus såg ut att komma 1965 när bandledaren Oliver Sain sökte en ny sångerska. Den tidigare vokalisten Fontella Bass och Sain hade bråkat om en nyårsspelning och de gick skilda vägar. Bass sökte sig till Chicago där hon genom Little Milton fick kontakt med Leonard Chess och så gjorde hon soulklassikern Rescue Me. Tyvärr tog hennes karriär slut efter det. Oliver Sain sörjde inte länge över förlusten av Fontella Bass utan anordnade en audition och en av sångerskorna på den var Barbara Carr.
Han var ute efter en ny sångerska och min svåger, Leon, brukade jobba på ett ställe, Gaslight Square. Alla kom dit! Det var ett riktigt turisthak och jag tror jag sjöng Something On Your Mind och han sade: ’Du får jobbet!
Barbara Carr hade tidigare sjungit i lokala grupper hemma i St Louis och såg nu ut att ha alla möjligheter. Lyssna när hon under intervjun sjunger en av sina tidigare sånger:
{play}bcarr.mp3{/play}
Oliver Sain hade ett kanonband med Bobby McClure och Carr som vokalister. Tidigt 1966 spelade Carr och Sain in för Chess och i februari kom singeln I Can´t Stop Now/My Mama Told Me (Chess 1955). Carr var nöjd med tillvaron; ett jobb som sångerska i ett bra band och skivkontrakt på ett känt bolag. Tyvärr rörde sig aldrig låtarna på listorna. Efter en singel till tog Carr en kort time-out från musiklivet.
1971 var hon inne i Chess-studion igen och gjorde Think About It Baby/Don´t Knock Love (Chess 2120). När inte den heller slog lämnade hon Oliver Sain och tillbringade resten av 1970-talet som sångerska i mindre kända band. Här kunde historien om Barbara Carr slutat. Ännu ett ganska typiskt exempel på en begåvad sångerska som bara blev en fotnot i soulhistorien. För Barbara Carr däremot var det här bara slutet på första delen i hennes karriär. Storhetstiden låg ännu 1975 drygt 20 år framåt i tiden.
Det var inte bara för Barbara Carr som 1970-talet innebar svårigheter. Soulmusiken var fortfarande på topp, men inflytandet av diskomusiken och de första stapplande stegen för rapstilen gjorde att en del äldre artister inte riktigt visste hur de skulle komma vidare. Att överleva som musiker blev allt svårare. Även inom bluesen var tiderna hårda. Den amerikanska marknaden var mer eller mindre död och en vit publik i Europa blev allt viktigare både som köpare av musiken och som livekonsumenter. Det var också en publik som alltför väl visste hur genuin blues skulle låta – som den lät förr i tiden. Nyinspelad blues för en svart marknad väckte ingen större entusiasm och ansågs ofta inte vara autentisk. Men samtidigt som den lite hårdare sydstatssoulen och bluesen hamnade i en svacka började framförallt ett bolag nere i Jackson, Malaco, att återintroducera artister som hamnat lite i skymundan. 1975 lyckades ett Malaco på fallrepet få en hit med Dorothy Moore och Misty Blue. När sedan bolaget under 1980-talet började hitta sin stil med artister som ZZ Hill, Bobby Bland, Denise LaSalle och Johnny Taylor öppnades också en ny marknad: down home blues och soul för en svart publik nere i den amerikanska Södern.
Även om Barbara Carr musikertillvaro inte var speciellt framgångsrik släppte hon aldrig sina drömmar. Tvärtom, under 1980-talet levde hon upp igen och fas två i hennes karriär inleddes. Trött på att hoppa runt mellan olika band och spela in en del obskyra singlar för små bolag startade Carr och hennes man i början av 1980-talet det egna skivbolaget Bar-Car. 1982 kom första singeln I Don´t Need Nobody Else/Reaching Out To You (Bar-Car 001) och 1984 släpptes en av hennes mest kända låtar Good Woman Go Bad på Bar-Cars andra singel. Barbara Carrs musikaliska karriär tog åter fart och hon spelade in i Muscle Shoals och i Willie Mitchells studio. Med Good Woman Go Bad och Mitchellproducerade Not A Word/What´s Wrong (Bar-Car 004) i ryggen vågade Carr släppa en fullängdsskiva. 1989 kom hennes första egna lp, Good Woman Go Bad (Bar-Car 1001) och hon började arbeta sig in i den nya soul- och bluesvärlden.
Malaco befäste på 1980-talet sin position som det ledande bolaget för nyinspelad blues och soul för en svart marknad. Dörrar öppnades också för andra artister utanför Malacos hägn. Nya och gamla sångare som Bobby Rush, Marvin Sease, Mel Waiters och Lynn White släppte skivor och turnerade flitigt på ”the Chitlin’ Circuit”. Musikaliskt var det egentligen inget nytt eller speciellt märkvärdigt. Det var bluestolvor utan häftiga solon och snabba eller långsamma soullåtar. Det som grep tag i publiken var texterna och artisternas karisma. Lyssnarna kunde känna igen sig i vardagsberättelserna om kärlekstrubbel eller identifiera sig med sångaren eller den han/hon sjöng om i de ofta explicita sexsångerna. I mitten av 1990-talet startade John Ward sitt bolag Ecko Records. Första skivan kom 1995 med Ollie Nightingale. Han började sedan leta efter fler artister.
Barbara Carr, som nu hade flera album ute, blev ett naturligt val och 1996/1997 spelade de in Footprints On The Ceiling (Ecko 1007) Den tredje och hittills mest framgångsrika fasen i Carrs musikliv tog nu sin början.
Jag tror jag mötte honom [John Ward] när jag gjorde det första albumet Han sade att han hade hört talas om mig och vi kom verkligt bra överens. Han är en bra person att arbeta för. Vet du vad som är så speciellt med Footprints? Jag gillade verkligen att spela in med Ollie Nightingale, God Blessed Our Love. Vi gjorde något vackert av den och alldeles efter det hela gick han bort. Jag är glad att jag fick möjligheten att träffa honom.
Redan på den första skivan för Ecko fick Barbara Carr en tydlig profil. Hon framställdes som en hård och tuff kvinna som vet vad hon vill både i livet och i sängen. De många dubbeltydiga sångerna där sexanspelningarna är raka, ta t.ex. If You Can´t Cut The Mustard (I Don´t Won´t You Licking Around The Jar, passade då också perfekt. Skivan sålde bra och det kom sedan en skiva om året de närmaste fem åren. När jag försöker fråga Barbara Carr om hon har någon särskild favorit bland Eckoskivorna tittar hon på låtlistorna, börjar le och nämner nästan varenda sång på varje cd.
Stroke It cd:n. Hoochie Dance gjorde att jag vann enn pris på Cammys i Myrtle Beach, Jag gillar också The Best Woman [fortsätter likadant med varenda skiva] Jag gillar nästan alla mina sånger!
Året efter Footprints On The Ceiling kom Carrs kanske starkaste Eckoskiva, Bone Me Like You Own Me (Ecko 1015), där hon blandar stenhårda bluesshuffles med bra långsamt material. Barbara Carr började nu få allt fler spelningar och hon turnerade längs ”the Chitlin’ Circuit”.
Jag frågade henne om hur en typisk spelning i USA såg ut.
Jag har mitt band och de spelar i 15–20 minuter och sedan ropar de in mig på scenen och jag gör ett 45 minuter långt set. Vi tar en paus och kommer tillbaka och gör ett 45 minuter långt set till. Jag blandar nya sånger, gamla sånger och andra personers sånger. Men mest gillar jag att göra mina egna sånger. Jag är ganska kraftfull. Jag tar helt enkelt bara över. När jag väl är uppe på scenen vet jag att jag har dig där jag vill. Ibland när jag går upp scenen, har jag upptäckt, är jag rädd för dem och publiken är rädda för mig. Jag utnyttjar det och jag måste ta över. Jag tycker om att se publiken […] och när jag ser dem bli upphetsade och ha roligt, får det mig att känna mig lycklig. Jag är väldigt lycklig när jag är på scenen. Jag tycker om att sjunga. Jag vill få alla att känna att jag sjunger bara för dem. Jag tycker inte om att hålla på för länge. Jag vill att publiken ska vilja ha mig, ibland kan du slita ut den känslan om du sjunger för länge. Men jag predikar inte. Det finns många som stannar upp och … Jag gör inte så. Det är inte jag, inte min stil.
År 2002 kom en bra samlings-cd på Ecko, The Best Of Barbara Carr (Ecko 1050), en given utgångspunkt för den som bara vill ha en skiva med Barbara Carr. Sedan kände Carr att det var dags att försöka återuppväcka Bar-Car igen. Kanske hade hon också tröttnat på den till slut lite väl stereotypa roll hon hamnat i. Dessutom hade Ecko växt som bolag och det är möjligt att de inte längre gav Carr den uppmärksamhet och det låtmaterial som hon var van med. Hon har inte heller någonsin arbetat som heltidsmusiker, turnerande kombinerat med ett vanligt arbete är sällan en lyckad kombination.
Barbara Carr lyckades i alla fall under sin första period på Ecko göra sig ett namn i Södern. Låtar som Bone Me Like You Own Me, The Bo Hawk Grind och Hoochie Dance förvandlade Carr från undergroundartist till en etablerad stjärna i genren Southern soul. Under 1990-talet och framåt har det som till en början var en form av blues för en svart medelålderspublik allt mer vuxit till en egen och särpräglad genre. Numera kallas det inte längre helst för blues, samlingsnamnet är Southern soul och då är det inte 1960-talets soulhjältar som är förebilderna. Det är snarare en lätt bluesifierad version av modern R&B, men den lilla blues- och gospeltouchen gör att en van blueslyssnare lätt kan ta till sig musiken. Samtidigt är stilen så pass modern att det börjar komma en ny generation musiker. Lyssna på Vick Allen, Sheba Potts-Wright eller Sir Charles Jones för att få höra något så unikt som levande svart bluesbaserad musik av idag. Det som kan vara svårt att ta för en ovan lyssnare är den ibland enformiga musiken. Bruket av färdiginspelat syntbaserat komp verkar dock minska. Allt fler skivor görs med musiker i studion. Genren är år 2006 större än någonsin och den börjar till och med uppmärksammas i den vita bluespressen.
Det första Bar-Caralbumet efter Eckoskivorna var On My Own (Bar Car MOH 1001-2), Skivan var inte alltigenom ny, av de tolv låtarna var hälften från en tidigare skiva. Skivan verkar inte ha gjort något större intryck på listorna och Carr fick känna på de svåra distributionsvillkoren för ett litet bolag. 2003 gjorde hon en skiva för ett annat bolag, Talk To Me (Mardi Gras) som hon själv sågar.
Och så det där med Senator Jones. Vi åkte ned för att prata med honom och plötsligt när du tittade upp hade han fått mig att spela in […] Det var en väldigt dålig erfarenhet. Jag hatade skivan!
Nu försvann Barbara Carr från musikscenen igen. Hon hade under ett par år ingen kontakt med John Ward eller den aktuella musikscenen. När Ward frågade om hon ville komma tillbaka till Ecko tvekade hon inte. De skrev kontrakt om fem skivor, men det lilla familjära bolaget hade under Carrs bortovaro förvandlats till en maktfaktor inom Southern soul. När jag frågade Carr om Eckos nya artister eller de på radiotopplistorna i maj 2006 kände hon i stort sett bara till Lee Shot Williams. Ett litet tecken på att Southern soul-scenen har växt kraftigt under tiden 2003–2006.
Precis innan Carr kom till Mönsterås Bluesfestival hade den första skivan på Ecko sedan återkomsten, Down Low Brother (Ecko 1081), släppts. Skivan har fått lite blandade recensioner och är kanske inte riktigt lika bra som de tidigare Eckoskivorna. Samtidigt innehåller skivan flera intressanta spår och den går bra på radiostationerna. Som vanligt på Southern soul-skivor är texterna ofta underfundiga och just titellåten, skriven av radarparet John Ward och Raymond Moore, är något extra. Med tanke på den vikt som texterna har inom genren passade jag på att fråga hur Carr själv såg på Down Low Brother. En down low brother är en man som har sex med en annan man utan att se sig själv som homo- eller bisexuell.
Jag visste inte att det fanns något som down low brother förrän jag började sjunga den här sången. Jag ville först inte sjunga sången då jag inte förstod den. Men de sade att den skulle bli en stor hit eftersom alla pratade om det. Det finns överallt. Jag tycker sången talar för sig själv när du lyssnar på den. Det här händer människor. Det är på riktigt. Så efter att vi fått ihop den, det var då som jag började tycka om den. Du vet, du tror du har en man och han är ute och håller på med en annan man! Oprah hade en hel show om det här. Det är direkt från livet och om du sjunger om det kan inte någon säga någonting, om man hör det på cd kan det uttrycka vad en del känner. De kan lyssna på låten och säga: Det här har hänt mig! Jag tycker om Down Low Brother. Jag tycker verkligen, verkligen om den.
Barbara Carr kommer kanske aldrig bli en legendarisk artist, men hon har genom åren visat prov på en fantastisk uthållighet och en förmåga att alltid komma tillbaka till musiken med förnyad kraft. Förhoppningsvis kommer hennes återvändande till Ecko Records ge henne möjlighet att uppfylla sin önskan om att skriva eget material och samtidigt innebära att hon återtar sin position som en av de tuffaste artisterna inom Southern soul.
På scen är hon livsfarlig. I Mönsterås började hon lite försiktigt med äldre material i tron på att det var sådant som publiken ville ha, men det dröjde inte länge förrän hon gjorde djupa oanständiga knäböjningar och med kraftfull röst sjöng sina Eckohits Footprints On The Ceiling och Bone Me Like You Own Me. En kraftig förkylning gjorde tyvärr att hon efter en halvtimme nästan tappade rösten helt, men under den tiden hann hon visa upp en strålande spelglädje.
Just glädjen i och med musiken var något som Carr återkom till genom hela intervjun. En episod från 1950-talet som hon berättade om blev för mig den perfekta sammanfattningen av musikern Barbara Carr.
Lyssna på Barbara Carr när hon berättar om uppträdandena i kyrkan:
{play}bcarrchurch.mp3{/play}
När vi sjöng gospel var vi inbjudna till alla kyrkorna och vi skrattade en massa och vuxna fick oss att fnittra […] Allt vi behövde göra var att titta på varandra på ett lustigt sätt och då blev det bara för mycket. Vi vred oss av skratt i kyrkan. Min pappa gick ut och lämnade vår mamma i kyrkan. […] Men när vi hade skrattat färdigt, då rockade kyrkan!
Källor:
Intervju Barbara Carr i Mönsterås 060527
Juke Blues Magazine #41 (1998)
http://www.eckorecords.com
http://www.malaco.com
Länkar:
Cammy Awards: http://www.cammy.org
Beach Music: http://www.beachshag.com/
Text: Tommy Jansson / Photo: Branko Madunic Jefferson #149
