EN DOWN HOME BLUESMAN
I samband med denna sista LP försvann Wild Child ur mitt sikte. Så förra året, 2001, kom en CD på APO ”Sho Nuff” inspelad sommaren samma år. De gamla LP’na dammades av och det blev några Wild Child-kvällar hemma i soffan. Mycket lägligt erbjöds Jefferson samtidigt en e-mail/kassett-intervju med Wild Child av skivbolaget APO, med frågorna via e-mail och svaren intalade på kassett.
Jag har ända sedan Juke Blues-utgåvan, funderat över varför Wild Child som icke-Chicago-artist, blev inspelad i Chicago med några av den tidens bästa Chicagomusiker. På de första inspelningarna 1966 medverkar Walter Horton på första munspel. Wild Child får finna sig i att spela andra. Johnny Twist och Willie Dixon medverkar även och Dixon producerade. Ett andra inspelningstillfälle med troligtvis bl.a. Phil Upchurch, Johnny Twist, Cash McCall och några till, tycks aldrig någonsin ha kommit ut på skiva. Vid tredje inspelningstillfället år 1967 är det saxar, Jimmy Dawkins på bitande gitarr och en Wild Child som tar i som om världen höll på att gå under. Det är sanslösa inspelningar. Wille Dixon höll i rodret. År 1968 görs de sista inspelningarna för Jewel med Jimmy Dawkins som producent, vilket jag tydligen misstagit mig på (se nedan). En mandolin finns med, vilket varken anges på skivfodralet eller i ”Blues Records 1943 to 1970”. Dessa inspelningar resulterade i endast fyra singlar på Jewel.
Efter Jewel lyckades alltså Wild Child få en hel LP inspelad för Mercury 1969. Det är delvis samma musiker som på sista sessionen för Jewel: Jimmy Dawkins, Johnny Young på mandolin, Lafayette Leake piano och orgel. För mig är utgivningen ett mysterium. Varför gav sig just Mercury på något sådant?
På fodralet till ”Funky Butt Lover” på Roots får man bilden av att inspelningarna kommer från två olika tillfällen, eftersom det anges två olika sättningar. Ralph Bass höll vid denna tid att på göra trötta inspelningar med ännu tröttare artister, varför ett resultat från dessa övningar har ett visst kuriosavärde.
Sedan försvann alltså Wild Child, för mig i alla fall, liksom ut i yttre rymden tills han damp ned för mina fötter hösten 2001. Den erbjudna intervjun använde jag för att räta ut de frågetecken som hopat sig under årens lopp.
Hur träffade du Willie Dixon och hur togs beslutet att spela in dig då? Bluesen hade ju tappat bland den svarta publiken.
Jag skickades till Chicago för att spela med Buddy Guy. Buddy Guy presenterade mig för Wille Dixon. Det tog Wille Dixon några dagar innan han bestämde sig för att jobba med mig. Wille Dixon menade att det inte kommit fram någon som jag sedan Howling Wolf. ”Jag tror vi kan jobba ihop” sa han. Han ringde till min manager, Vaughn, i Alabama. Min manager blev mycket intresserad av förslaget. Det var så jag träffade Wille Dixon.
De inspelningar Willie Dixon producerade låter mycket moderna. Vem valde musikerna, vem gjorde arrangemangen? Varför kom de ut på Jewel?
Willie Dixon valde musikerna. Det var ju första gången vi jobbade ihop. Jag spelade munspel och jag ordnade med arrangemanget runt det. Dixon ordnade med arrangemanget för de övriga musikerna, såg till att de kom till studion och att all musik spelades in. Orsaken till att de kom ut på Jewel var att Stan Lewis (Jewels ägare) var i Chicago när jag spelades in. Stan Lewis kom till Chess-studion och Dixon spelade upp bandet för honom. Stan köpte inspelningarna från min manager, Vaughn. Det var nämligen han som finansierade dessa inspelningar. Jewel fick alltså mastertaperna från min manager.
Willie Dixon satte ihop bandet med barytonsax och tenor. Jim Boyd spelade tenor och Big Hank baryton. Det blev en bluesinspelning med ett stort band. Det var det som blev det nya eftersom jag också var ny. Stan ville att Dixon skulle placera mig i en miljö med ett stort band i bakgrunden. Det var därför saxofonerna kom in i bilden. Stan ville helt enkelt ha mer ljud med mig.
Jimmy Dawkins var inte producent för de inspelningarna. Jag producerade dessa själv. Jimmy Dawkins’ uppgift var att ordna med musikerna samt spela gitarr. Musiken gjordes som jag ville ha den. Jag var producenten. Det var Johnny Young på mandolin. Det är första gången jag hör talas om Juke Blues-albumet. Jag har aldrig sett det.
Hur lyckades du bli inspelad och utgiven på Mercury? Dessa inspelningar låter delvis ganska konservativa. Var de menade för en vit marknad? Kan du berätta om inspelningarna?
När jag lämnat Jewel åkte jag ner för att träffa miss Carwell och Al Williams. Al Williams var ledaren för dansgruppen Step Brothers. De sa att de ville bli mina managers och att jag skulle komma med i deras organisation. Jag svarade att jag skulle tänka på saken. Jag väntade en vecka. Sedan åkte jag tillbaka och svarade att jag tänkt klart. Jag var redo att spela in riktigt tung blues. De sa att de ville göra mig till en stor välkänd internationell artist, en stor stjärna. De lovade att jag skulle komma på ett stort ”independent” -bolag. När jag undrade vilket, svarade de Mercury Records. Al Williams bad mig ge honom en vecka för att ordna detta. Efter tre dagar ringde han och sade att Mercury ville ha Wild Child som artist. Al Williams sa att om jag hittade musiker jag ville spela med så skulle vi göra en tung grej för Mercury. Det var precis vad jag gjorde. Jag fick tag på Jimmy Dawkins och några till. Vi gjorde inspelningen. Efteråt kom grabbarna fram till mig och berättade att Jimmy Dawkins hade krävt en del av deras lön för att de fått spela på min session. Jag blev sårad över att höra att en musiker behandlade en annan musiker på det viset. Jag hörde till Jayde Enterprises, Al Williams företag och bolaget var min agent för en tid. De jobbade ihop med Mercury.
Mercury skickade mig till Universal Studios. Men teknikerna på Universal hade inte ingen känsla alls för blues. Allt som spelades in där måste arbetas om efteråt. Inspelningarna var dessutom väldigt dyra att göra. Mercury märkte att inspelningarna inte var bra. Banden togs tillbaka till Chess-studion, Ter-Mar. Och där arbetades inspelningarna om. Man måste dubba och hålla på. Teknikern, Malcom (Chrisholm), som spelat in mig tidigare, gjorde omarbetningen.
Vem skrev Hippy Playground. På Jewel anges Stan Lewis, på Mercury Jimmy Dawkins?
Det var Jimmy Dawkins
Hela inspelningen gjorde vid ett enda tillfälle, under en dag. Jag gjorde själv inspelningen på eget initiativ. Jag ordnade med musikerna, hyrde studio, arrangerade samt skaffade även en inspelningstekniker. Jag betalade för hela produktionen. Inspelningarna har getts ut av tre olika bolag. Vid varje tillfälle har man ändrat, dubbat och så.
Du är ursprungligen inte en Chicagoartist, hur var det att bli placerad i det facket. Försökte du övertyga Dixon, Dawkins, Bass att ändå få göra din musik?
När jag började frågade alltid Dixon vad jag tyckte. Han uppmanade mig att göra precis vad jag kände för att göra. Jag försökte aldrig ändra på något.
Jag väntade en tid på att spela in något nytt. Skivbolagen frågade om jag redo för att gå in i studion igen. Men jag svarade nej. De frågade om jag hade något material att ge ut. Jag svarade att jag hade massor av material, men att jag inte var redo att gå in i studion. Jag hade då aldrig fått någon royalty-check.
Det var 1985 som jag flyttade till Kanada. Vid den tiden arbetade jag och Jimmy Rogers långt upp i väst i Kanada. Vi var i en stad som heter White Horse i Yukon-provinsen. Där träffade jag en kanadensisk kvinna. Det var vid den tidpunkten jag tänkte att det var dags för giftermål. Jag frågade om hon ville gifte sig, men jag blev nobbad. Vi började ringa till varandra. Jag frågade på nytt, men blev nobbad igen. Vi pratade i två år. Vi hade ett telefonförhållande. En gång åkte jag ned till Alabama för att besöka min mamma. Där fick jag ett telefonsamtal. Min syster kom för att hämta mig och berättade att det var en kvinna i telefonen som hette Elaine. Jag blev förvånad över samtalet och jag undrade vad hon ville mig. Jag tog luren och hon berättade att hon nu ville gifta sig med mig. Vi möttes i en stad som hette Windsor som ligger i Kanada på gränsen till Michigan. Vi kände ingen i Windsor, men vi bestämde oss för att gifta oss och bosätta oss där. Det var så jag hamnade i Kanada. Jag gifte mig med en kanadensisk kvinna. Du vet hur det är ”A woman is the glory of a man”. Jag saknade ett av mina revben och ville få tillbaka det igen.
Jag är en heltidsmusiker. Jag har ett eget band som jag turnerar med över hela Nordamerika.
Jag tycker om alla låtar jag skrivit. APO kontaktade mig. Vid den tiden hade jag kontakt med fyra olika bolag. Jag valde APO för de gav mig det bästa erbjudandet. Det som också avgjorde, var att jag fick kontakt direkt med ägaren, öga mot öga. Det var första gången jag träffade ägaren till ett skivbolag som jag spelade in för. Han visste vad blues handlade om och han älskade verkligen blues. När jag hade beslutat mig, spelade jag in allt material jag hade på kassett. Det är så jag brukar göra. Jag gav en kopia till APO och en till bandet. Vi satte oss ned och lyssnade på kassetten. Inspelningen började nästa dag mitt på dagen, efter lunch. Vi spelade in tre-fyra låtar den dagen. Nästa dag startade vi på morgonen vid niotiden och vid femtiden på kvällen var vi klara med albumet ”Sho nuff”. När albumet var klart, blev skivbolagsfolket mycket upphetsade över resultatet. De sade att de märkte att de hade att göra med en professionell man i studion. De ringde också min manager: ”När helst Wild Child är klar att göra ett nytt album, ska vi höra av oss”. Jag är mycket nöjd med APO. De satte sig ned, öga mot öga och pratade om hur vi skulle göra. De sa aldrig vad vi inte skulle göra eller vad de inte kunde stå för. De sa vad de skulle göra och så blev det också. Det gällde även pengarna. De höll vad de lovade. När inspelningen gjordes, var CBS på plats och spelade in allt för TV. Det visades även på TV. De var där den 19 augusti 2001. Jag är mycket nöjd med allt.
Jag är fortfarande gift. Alla mina barn är vuxna. Jag har en dotterdotter som tycker om blues och som sjunger blues. Jag har också en systerson som spelar munspel och sjunger blues. Han är bara åtta år. Han berättar att han är precis som sin morbror, sjunger blues och spelar munspel. Jag skall skicka honom ett riktigt bra munspel. Ett munspel som Wild Child själv har spelat på.
Jag har ett band med gitarr, Fenderbas och trummor, fyra med mig alltså. Vi turnerar och är alltid klara att åka ut. Min agent är Live Earth Management. Skivan kommer jag att följa upp. Nu i oktober och november (2001) ska jag turnera i Holland. Det är fjärde gången jag är där med min blues. ”Wild Child lever och har hälsan, redo att spela blues när som helst”.
Jag tycker om all slags musik. Jag lyssnar på jazz, Jimmy Smith som spelar hammondorgel. Jag kommer från södern, så jag tycker även mycket om country & western. Jag lyssnar på soul. Soul kommer ju ur blues. Jag lyssnar helst på soul med den djupa känslan. Det finns en hel del nya artister. T.ex. Jimmy Lane som är Jimmy Rogers son . Han spelar på mitt nya album. Så finns Willie B. När jag pratar om blues, då menar jag ”hard core blues”. Det finns många jag kunde nämna, men jag är en av de sista i min generation av ”hard core bluesartister” vilka vet hur man gör och som har känslan för musiken. Förutom jag är det t.ex. Jimmy Dawkins, och så lilla Jimmy. Alltså Lane. Som verkligen är ung i jämförelse med oss. Vi kallar honom ”babyn”. Du har också Billy Branch, han är på väg upp. Det finns många som spelar blues och jag hoppas de kommer att fortsätta.
Efter 1976 har jag gett ut två album, ”These Mean Old Blues” 1992 och ”Stranger” 1994, båda för Bullseye. Tack för denna intervju och jag ser fram emot att få spela i Sverige snart.
