En ny era av fältinspelningar
Att göra fältinspelningar har gått från att vara något för etablissemanget obegripligt till att bli bluesmusikens absolut mest ädla form. Att Alan Lomax av många avfärdades som galen när han kuskade runt i den amerikanska södern för att spela in blues och folkmusik på bomullsplantagen ter sig idag helt ofattbart. Den autentiska känslan som finns i dessa inspelningar – gjorde i stunden och på den specifika platsen är för många bluesfans oöverträffade. Nu är konceptet återigen aktuellt genom indiebluesetiketten Broke & Hungry Records och dess eldsjäl Jeff Konkel.
Broke & Hungry Records har bara varit med oss i drygt sex år men har redan gjort en kulturgärning som många större skivbolag bara drömmer om. Jeff har, ofta tillsammans med ljudteknikern Bill Abel, rest runt i trakterna kring Clarksdale och letat upp glömda deltabluesreliker – artister som aldrig blev upptäckta men som har det där genuint råa och äkta uttrycket alla beundrare av deltablues gillar. Jag frågar Jeff vilka fältinspelningar som är hans absoluta favoriter och förebilder?
– Hm, det finns många, börjar han. Alan Lomax första inspelningar med Mississippi Fred McDowell från 1959. Bill Koon’s inspelningar med Eddie Lee ”Mustright” Jones från 1965. Bob West’s inspelningar från en hemmafest med Furry Lewis och Bukka White, inspelat i Memphis 1968. Listan fortsätter i all evighet! En annan förebild jag strävar efter är George Mitchell. Mycket inspiration kommer också från 13-LP-boxen ”Living Country Blues” med fältinspelningar från L+R Records.
Rent produktionsmässigt använder sig Jeff har några ideal: närhet, äkthet och vikten av avslappnade musiker.
– Jag använder en ”laissez-faire”-variant av produktion: jag försöker i största möjliga mån låta musikerna spela precis som de vill och ställa upp sina grejer precis som de vill. Jag styr inte heller låtval eller något sådant. De allra flesta låtar görs i en tagning, min erfarenhet säger att det ändå blir den mest kraftfulla tolkningen. Om man fortsätter och gör nya försök får man fram mer perfekta versioner, men versioner som i grund och botten har tappat energi och råhet. Jag bryr mig inte om små spelmisstag eller någon produktionsmiss. Jag tycker att en inspelning kan vara brusig och skev och fortfarande anses vara perfekt. Jag försöker också alltid att spela in på de platser som musikerna känner sig trygga i, utanför studios och ställen långt hemifrån. Givetvis finns det en del i övrigt att önska inspelningstekniskt på en juke joint, men man vinner för mycket i musikernas framträdande för att tycka att det är värt att flytta till en mer optimal miljö.
Finns det en poäng i ett använda även gammal teknik för att fånga ett sound som representerar den äldre generationen av deltabluesmusiker? Är tekniken en fiende i det här fallet?
– Nej, det tycker jag inte. Teknik är bara en pryl med både styrkor och svagheter. Mycket beror på hur man använder den, men givetvis föredrar jag äldre inspelningsteknik och sätt att framföra musik. Vi använder inte Pro Tools eller sådan mjukvara. Vår tekniker Bill Abel mixar allt direkt på ett gammalt analogt bord. Vi jobbar inte med pålägg, effekter eller efterproduktion: allt händer i stunden! Jag vill fånga ögonblick, inte försöka fixa något som inte är sönder.
Vilka av de inspelningar du är upphov till är du mest nöjd med – utifrån dina bluesideal?
– Det är en bra fråga! Jag tycker att allihop presenterar mina ideal på sitt sätt. När vi talar om tillbaka-till-grunden-blues så är det svårt att hitta något mer traditionellt än vår allra första produktion: Jimmy ”Duck” Holmes album ”Back To Bentonia”. Den har det där ensamma ylandet som karaktäriserar de allra bästa countrybluesinspelningarna. Talar vi istället om whiskydränkt, bitterljuv juke joint-blues tycker jag ”Searching For Odell Harris” kommer närmast. Jag är också extra svag för Pat Thomas, hans album låter precis som om han satt på bänken utanför sitt hus och spelade!
Pat Thomas – photo: Lou Bopp
Jag träffade Jeff första gången under en resa i Mississippi 2006. Då var han fortfarande ny i gamet och utstrålade en enorm entusiasm. Så här några år senare: Vad ville bolaget i grund och botten visa på?
– Vi försökte åstadkomma en hel del saker. För det första ville vi visa att det fortfarande finns fantastiska traditionella bluesartister i Mississippi som frodas. För det andra: vi ville peka ut att du inte behöver ha en magister i musikvetenskap eller amerikansk historia för att få ta del av eller bli en del av deltascenen. Du behöver bara en stark kärlek till musiken, en bra karta och en fulltankad bil. Vi ville visa att Mississippi-deltat är väldigt lättillgängligt för bluesfans som är nyfikna på att upptäcka det. Jag tycker att många bluesfilmer och dokumentärer har en överdrivet allvarlig och förmyndande ton. Vi ville visa hur kul det kan vara att spendera tid med de här artisterna och på halvt hemliga juke joints.
Många av Broke & Hungrys artister, som Oddell Harris, The Mississippi Marvel och Jimmy ”Duck” Holmes var i princip okända utanför artisternas eget närområde. Hur lyckades Jeff hitta dessa undangömda guldkorn?
– Mycket var ren och skär tur faktiskt. Jag hittade en handfull referenser till Jimmy Duck Holmes på nätet och blev intresserad. Dagen efter körde jag från mitt hem i St Louis, Missouri till den lilla orten Bentonia, Mississippi, för att leta efter juke jointen The Blue Front Café. Jag hittade Duck Holmes sittandes på bänken utanför. Vi började snacka och resten är historia. Många av mina artister har jag hittat på det här sättet, genom nätet, genom små bluesfestivaler och genom tips från till exempel Lightning Malcolm eller Roger Stolle på Cat Head.
Den allra mest trollbindande av Broke & Hungrys artister är, för undertecknad, den anonyme The Mississippi Marvel. Historien bakom artisten debutalbum är lika fascinerande som den är en inblick i de svårigheter krocken mellan ”djävulens” musik och den konservativa lokalen kristendomen skapade för bluesmusikerna under deltabluesens guldålder.
– The Mississippi Marvel är en artist som jag sprang in i på en juke joint en sen kväll år 2006. Jag blev direkt fångad av hans rå, vilda sound. Jag minns att jag ringde Roger Stolle direkt efter framträdandet och berättade att jag hade hittat nästa artist jag ville spela in. Det visade sig dock vara betydligt svårare än planerat! Jag försökte, i över ett år, att få honom att vilja spela in för mig men han sa hela tiden. Han lämnade ingen förklaring och jag förstod ingenting. Efter ett års tid avslöjade han sin anledning: Han var medlem i en konservativ svart kyrka och han ville inte riskera att alienera sig med den genom att spela in en bluesplatta. Efter lite tankeverksamhet (och ett par öl) hade jag en plan: Skulle det fungera om vi spelade in honom under pseudonym och utan att varken publicera bild eller avslöja varifrån han kom? Till sist nappade han på det här förslaget och The Mississippi Marvel var född! Han är en underbar person och vi hördes för bara några veckor sedan.
Man kan se Broke & Hungry som en länk mellan dåtidens och nutidens bluesscen. Det händer nu, men representerar ett gammalt sound. Hur ser dagens Clarksdalescen ut genom Jeff Konkels ögon? Representerar hans utgivning något som händer rent generellt omkring honom?
– För mig är det allra mest intressanta just det faktum att deltabluesscenen faktiskt fortsätter att existera över huvud taget. Att vara musiker är tufft i vilken genre och på vilken plats som helst, men i Deltat är det i princip omöjligt att överleva på att vara bluesmusiker. Trots detta, jag säger trots detta, finns det fortfarande flera dussin talangfulla musiker som håller genren vid liv. Någonting inuti dessa gör att de inte kan sluta, en inneboende kärlek. Det saknas faktiskt en betydande ny generation på scenen, tyvärr. Det finns ett par oerhört talangfulla artister, men alldeles för få. Det oroar mig. Du kan fortfarande gå till Red’s Lounge i Clarksdale eller på någon av de otaliga deltabluesfestivaler som finns och se ett brett spektra av autentisk blues, men majoriteten av musikerna som framträder har redan passerat 50. Många är 60, 70, 80, 90. Jag skulle verkligen vilja se en unga, framstormade generation. Något som rör om. Personligen tycker jag att den allra mest exalterande unga förmågan i Clarksdale är Anthony ”Big A” Sherrod, en 27-årig gitarrist. Han växte upp i Clarksdale och har spelat på juke joints sedan mycket ung ålder. Framträtt med nästan hela det gamla gardet: Terry ”Big T” Williams, Wesley ”Junebug” Jefferson, Robert ”Bilbo” Walker, Johnny Billington och Big Jack Johnson. Han jobbar sig fram i The Jelly Roll Kings-traditionen – en verkligt tuff gitarr och en överväldigande showman.
Lil Poochie – photo: Lou Bopp
Som en del i teamet bakom dokumentärfilmen ”We Juke Up In Here” har Jeff fått en djup inblick i den juke joint-kultur som tenderar av både mystifieras och glorifieras av de flesta bluesfans som besöker Mississippi-deltat. Jag ber Jeff utveckla sina tankar på det här området.
– Det finns många osäkerheter när vi talar om juke joints. Det är faktiskt stundtals svårt att definiera vad som faktiskt är en juke och vad det är som gör en juke så intressant. Personligen får jag alltid en känsla av att ha kommit hem när jag är på en riktig juke joint. Alla har trevligt och det ligger en känsla i luften av att vad som helst kan hända – och det gör det oftast! Det finns också en stor skillnad i förhållande mellan artisten och publiken i en juke joint, jämför med på en vanlig bluesklubb. Man kan säga att interaktionsnivån är extremt hög, vilket skapar en speciell och positiv energi.
Och”We Juke Up In Here”-filmen då? Hur avspeglar sig Clarksdales juke joint-scen i den?
– Tyvärr är det så att flera av de traditionella juke joint-klubbarna har stängt ner den senaste tiden. Sarah’s Kitchen stängde när ägarinnan Ms Sarah Moore dog i en bilolycka. Det var en stor förlust. En annan klubb som verkligen visade potential som kommande juke joint var Anniebelle’s Lounge. Tyvärr dog dess ägare, Billy Hardin, i en hjärtattack tidigare i år och klubbens framtid är således väldigt osäker. Till och med den etablerade Ground Zero Blues Club har mer och mer förlitat sig på rockband för att klara omsättningen det senaste året. Som tur är har vi fortfarande Red’s Lounge som egentligen är den enda delta juke jointen som kan sägas vara pålitlig och strikt i sina deltabluesbokningar varje fredag och lördag. Filmens stjärna är Red Paden, juke jointens ägare. Han är en äkta deltakaraktär med ett tufft yttre men ett hjärta av guld. Red har drivit sin juke joint i nästan 30 år och han är en av få klubbägare som fortfarande kör på i samma klassiska anda. Ett besök till Clarksdale kan vara givet bara av den anledningen. Många bra akter spelar där på regelbunden basis: T-Model Ford, Robert Belfour och Terry ”Harmonica” Bean, såväl som Big Jack Johnson och Wesley Jefferson, innan de båda tyvärr lämnade detta liv.
Vad var den viktigaste insikten du nådde under arbetet med filmen?
– Att få klart för mig hur mycket jag uppskattar att Red och musikerna som spelar på hans juke faktiskt kör på, trots alla odds. Dom håller en undergroundscen igång och låter den leva. Som Red brukar säga: ”The game’s for life!”.
När Broke & Hungry dök upp på bluesscenen i slutet av 2005 kändes det som en frisk fläkt, som en ny chans för deltabluesen efter att Fat Possum övergett den full av förväntningar. Hur föddes idén hos Jeff från början?
– Jag startade mitt bolag av en ren händelse faktiskt. Även om jag varit ett stort bluesfan i hela mitt så hade det aldrig funnits på kartan att driva ett skivbolag innan tanken slog mig i oktober 2005. En måndag efter den första snilleblixten var bolaget igång och tre veckor efter det spelade vi in vårt första album. Just vid den här tidpunkten såg scenen för den traditionella deltabluesen ut att dra sitt sista andetag, jag menar – det krympte i rasande fart. Gamla artister dog i allt snabbare takt och flera av de klassiska etiketterna i området lade antingen ner, som Rooster Records, eller vände sig mot nya territorier, som Fat Possum. Det störde mig att det fanns fantastiska musiker som var på väg att lämna den här jorden utan att någonsin få ha hörts utanför sin egen hemstad. Så jag hoppade rakt ner i kampen för att sprida den här underbara musiken, utan att tänka på eventuella hinder.
Jeff talar en del om svårigheterna i att driva en deltabluesetikett i dagens musikklimat. Han ser flera svårigheter, bland annat att bluesfans tenderar vara sena att haka på trenden i att handla digitalt samtidigt som de fysiska distributionsnäten försvagas alltmer. Han ser några huvudsakliga problem som måste lösas för att bluesvärlden skall fortsätta att hålla sig flytande…
– Till att börja med måste vi hitta ett sätt att locka in mer folk till klubbarna. Inte bara i deltat utan överallt i bluesvärlden. Ofta tycker jag att klubbägarna skjuter sig själv i foten genom att ha för sena starttider på konserterna, vilket försvårar tillströmningen. I USA är det åtminstone svårt att få folk att komma ut på en vardag till en show som börjar klockan nio och fortsätter till långt efter midnatt. Vi måste börja titta på alla sidor av problemet och vara kreativa i vårt förhållningssätt till publiken.
Apropå det sistnämnda är Jeff kritisk till hur bluesfestivaler och magasin världen över breddar konceptet och fyller ut sitt innehåll med alltfler rockinfluerade akter. Det kommersiellt gångbara är fruktbart i kortsiktigt perspektiv men skapar i längden mer problem än man kan tro. Bluesvärlden raderar sig själv inifrån.
– Bluesvärlden måste sluta tråna så mycket efter rockvärlden. Jag älskar rockmusik, missförstå mig inte, men jag tror att vi göra verkliga bluesfans en björntjänst när vi upplåter så mycket plats på bluesfestivaler och i bluesmagasin åt rockakter. Jag förstår den ekonomiska aspekten och alla de fördelar det innebär att inkorporera rock i bluessammanhang, men sanningen är att det finns knapp jobb och utrymme nog åt de bluesmusiker som kämpar på. Att ge denna plats och exponering till ickebluesakter har en förödande effekt i det långa loppet.
Jeff är också starkt emot att institutionalisera bluesen som enbart ett musikakademiskt museiföremål. Man måste behålla tanken på att bluesen finns här bland oss idag, som något aktuellt genom allt romantiserande.
– Det är verkligen sant att det har romantiserats en hel del kring bluesen och dess traditioner, men jag är inte säker på om det bör står i vägen för den traditionella bluesen idag. Jag tror att en mycket större fara är vår tendens att se på musik ur ett alltför akademiskt perspektiv. Bluesen är givetvis ett ämne som förtjänar seriös akademisk forskning men vi måste akta oss för att inte göra den till ett museiföremål! Vi talar om en levande, farlig, rolig, exalterande, hjärtekrossande konstform.
Apropå levande och hjärtekrossande konstform: Vilken era av bluesens historia, förutom den han själv skapar, uppskattar Jeff allra mest?
– Min favoritera är faktiskt 1960-talet när många countryblues- och deltabluesartister upptäcktes eller återupptäcktes för första gången. Favoriter från den era inkluderar Jack Owens, Son Thomas, Robert Pete Williams och Fred McDowell. Bland de som återupptäcktes gillar jag Bukka White, Furry Lewis, Honeyboy Edwards, Son House och många, många fler. Jag fortsätter aldrig att gräva. Det är ett farligt hål, men har man väl trillat ner finns det ingen väg upp…
