Några korta minnesord om en tämligen okänd sångare blev till något som mer liknar en artikel. Jag hittade ett par intervjuer som öppnade upp en fascinerande karriär. Bobby Jones, drabbad av covid-19, avled den 21 juli i Las Vegas i en ålder av 84 år.
2 jan 1936, Farmerville, Louisiana: I ett mycket fattigt hem kommer Bob Lee Jones till världen. När han är tre månader ger hans mor bort honom till en vit familj, där han kom att tillbringa sina första år. De hade ett litet familjeband, så Ernest Tubb och Hank Williams kom att bli Bobbys musikaliska inkörsport.
1943, när Bobby var sju år kom hans farföräldrar och hämtade honom. ”Where the hell did these people come from? What do you mean I´ve got to go with these black people?”. De följande sju åren var livet ett helvete. Bobby gick bara i skolan när regn stoppade arbetet på bomullsfälten. Sin mor återsåg han inte förrän han var 12 år. I kyrkan sjöng han gospel med en acapellagrupp. Sam Cooke var hans idol.
1950 lämnade han sitt hem och flyttade till en moster. På radion lyssnade han på Frank Sinatra, Dean Martin och – i synnerhet – Sammy Davis Jr. ”The Rat Pack” kom att bli stora förebilder inom showbiz.
1952-54 gjorde Bobby militärtjänst på en bas i Hackensack, New Jersey. ”I was the USO band singer (militärt storband) and the driver for the colonel, so I wasn´t doing nothing in the army. I had it made.”
1955, på sin 19-årsdag, flyttade han till släktingar i Chicago. Där fick Bobby jobb på Republic Steel och gifte sig. Äktenskapet varade i två år och de fick en son, som blev sheriff i Farmerville och sedan politisk alderman. (Enligt obituary i Las Vegas-press hade han fem barn vid sin bortgång.)
Jones vann talangtävling efter talangtävling på klubbarna genom att sjunga Nappy Brown- och B.B. King-låtar. Sjöng ett tag med jazzorganisten Baby Face Willette, för att sedan imponera på musikerna på Pepper´s Lounge, där han blev kompis med Dave Myers i The Aces. ”Junior Wells and I became kinda good friends. Dave Myers befriended me. What he liked about me was I was clean. He fell in love with me because I was a young boy who didn´t drink and didn´t smoke. He said: ´That´s unheard of!´. I had silk suits, white shirt, necktie, alligator shoes.” Junior Wells hade ”Messin´ with the kid” ute och började turnera, men utan The Aces. Bobby ersatte honom som sångare och kom att sjunga med bröderna Myers i olika konstellationer i sju år.
1961 spelade Bobby Jones in sin första singel, ”Sugar baby”, med The Barry Goldberg Blues Band (Charles Musselwhite munspel) för okänd label. 1965 kom låten ut igen på Vee-Jay 672. Det skulle bli mer än två dussin vinylsinglar, de flesta på etiketter man inte hört talas om varken förr eller senare.
1968 kom första LPn, ”Talkin´ ´bout Jones´s” (Expo 101) med Syl Johnson och Mighty Joe Young på gitarrer. En singel från albumet blev en stor hit i Florida 1971, varför den delstaten blev hans ”home is where I hang my hat” några år framåt.
1977 var Bobby tillbaks i Chicago. Där – hävdar han – skrevs låten ”Can I change my mind” speciellt för honom. Men när Bobby var på återbesök i Florida, passade producenten Carl Davis på att spela in denna blivande soulklassiker med Tyrone Davis.
1982 kom album nr 2, nu på Expansion. Och nu står det Bobby Jonz på etiketten för första gången. ”The reason for the name change was because of the Bobby Jones gospel guy. We were both working in the same area. He came with Barbara Mandrell, and people thought it was me.”
1986 drog Bobby till Kalifornien, där han redan tidigare gjort nedslag, och gjorde en del statistjobb i TV sitcoms som Sanford And Son. 1988 blev han uppringd av Tyrone Davis, som då var engagerad i Las Vegas, och tyckte att Bobby skulle hänga sin hatt där ett tag. Där fanns en uppsjö av showbizjobb. Det blev ett ganska lång tag; i princip fram till hans död. Där sjöng han R&B-oldies och jazz. ”It´s all just work – you know, survival! Thank God I´m versatile to do all of it. I can put on a tux and do a dinner show and do Sinatra, (Tony) Bennett, and them.”
1997-2000 tillbringade Bobby Jonz i Jackson, Mississippi. ”I was hot as fire down through the South.” Varför det då, undrar ni. Jo, i Las Vegas hade han spelat in en soulballad, ”In the mood for love” (ursprungligen skriven för och inspelad av southern soul-sångaren Kenne´ Wayne). Sångaren Willie Clayton i Jackson gillade Bobbys inspelning skarpt och tipsade Johnny Vincent (Ace Records). Vincent spelade in en CD 1997 för sitt bolag, där han på Claytons inrådan behöll den Las Vegas-inspelade ”Mood”, och albumet blev en stor hit i södern. Skivan är mycket bra; den börjar som ett soulalbum och slutar som ett countrydito. Varierad alltså. Bobbys signum, liksom.
Året därpå gav Vincent ut ”This Is Bobby Jonz Country”, ett countryalbum, på Avantietiketten. En planerad tredje CD gick om intet, då Vincent avled i februari 2000. 1999 producerade dock Bobby ett album själv, ”Your Freak Is Here”, som en annan känd producent i soulsödern, Senator Jones, gav ut på Big Bidness.
Men 2000 återvände Bobby till Las Vegas. ”I run out of juice down there. That´s why I don´t like southern soul: It don´t last long. You´re only as good as your last record.” Tillbaks i Vegas blev den egenproducerade ”Lee Shot Stole My Freak” nästa CD 2003. Det var en blinkning till Lee Shot Williams, som vid den tiden hade ett gäng ”Freak”-album på Ecko.
2007 hände sig nästa tilldragelse av vikt. Keyboardisten Leon Blue, som Bobby jobbade ihop med i Las Vegas, hade hört att Randy Chortkoff (1950-2015) i The Mannish Boys sökte en vokalist. (De här åren ansågs TMB vara USA:s populäraste bluesband.) Det klickade direkt mellan Mannish Boys och Bobby, och på bandets ”Big Plans” 2007 sjunger Bobby Jones två låtar. 2009 spelade så Mannish Boys in nästa CD och gav ut den i Bobby Jones´ namn, ”Comin´ Back Hard” (rec. i nr 160). För första gången i sin karriär, vid 69 års ålder, sjöng Bobby vad han kallade ”straight-up blues”. 2008 kom ”Lowdown Feeling”, där Bobby sjöng sju låtar. Efter att ha haft fyra låtar på nästa The Mannish Boys, ”Shake For Me” (2010), lämnade Bobby bandet av för mig okända skäl.
2010-2020: Det sista undertecknad kunnat finna ut om Bobby Jones´ skivkarriär och liv är att 2010 kom CDn ”You Ain´t Got No Proof” för Desert Sound Records i Georgia. Vad jag lärt mig är att han var en entertainer som gav järnet i allt han företog sig. Kanske inte en djup bluesman men en crowdpleaser av stora mått. Vilket norska bluesvänner kunde konstatera 2008 och 2009, när Mannish Boys spelade på norska bluesfestivaler.
Källor:
Heikki Suosalo/www.soulexpress.net: intervju 2004
Living Blues nr 201 (2009)
www.southernsoulrnb.com: Obituary by Daddy B. Nice.
Fotnot: Just när jag skrivit klart artikeln kom det till min kännedom att i december 2018 utkom boken: ”All Because of the Blues: The Life & Music of Bobby Jones aka Bobby Jonz”, skriven av Mary Owens.
