Blues, Rock’n’roll, Rock och Blues #170

Vad säger uttrycket ”det var rock’n’roll”, idag flitigt använt i samband med att något är häftigt?  Beteckningen för en musikstil  symboliserar idag något som är gräns- eller normöverskridande, något utöver det vanliga.

Beteckningen har över åren fått en allmängiltig betydelse att gälla vilket område som helst, från fotbollsmatcher till krogbesök där något lössläppt/gränsöverskridande hände eller borde ha hänt. Vi har väl alla någon gång sett filmstumpar från 50-talet med upprörda discjockeys som slår sönder 78’or med orden ”rock’n’roll has to go”. Att det var 78’or  berodde nog på att de var stora och krossades lätt, symboliken förstärktes. 45’ var små och nästan okrossbara. Och de av upprördhet skakande talarna som förutspådde samhällets undergång om man inte blir av med denna återgång till ytterlig primitivism.  Vi har väl alla skrattat gott åt de idag absurda scenerna. Men var reaktionen då absurd?

Det har kommit ut i Tyskland för något år sedan en mastodontutgåva med 4 cd-boxar, Music of My Life, som täcker in i huvudsak listplacerad musik från 1948 till 1957 från r&b-, c&w- och poplistorna i USA. Någon engelsk listplacering finns även med. Det är 25 boxar innehållande totalt 2.000 låtar med artistinformation och placeringar för resp. år. Man kan följa musiken och hur väl den hölls inom respektive genre samt när och med vilka låtar etnisk musik nådde crossoverpotential och blev allomfattande.

Vi börjar med att definiera normer. Det är regelverket som vi har för att kunna umgås med varandra på ett icke för varandra skadligt eller stötande sätt.  Normerna upprätthålls av lagar och moral.   Att bryta mot en moralnorm kan vara mer stötande än mot en lagnorm. Man inkräktar på någons personliga uppfattning, alltså integritet. Det är det som får i gång lynchmobben inom oss, inte nödvändigtvis lagbrottet.

Svart musik har aldrig präglats av revolutioner. Svart musik har präglats av en ständigt pågående evolution. Vit populärmusik däremot har genomgått två revolutioner; på 50-talet med rock’n’rollens globala genombrott och så på 60-talet med den engelska vågens globala genombrott. Båda revolutionerna uppfattades initialt som normöverskridande ur ett moralperspektiv och följaktligen ytterligt samhällsfarliga.  Bakom båda ligger utvecklingen av bluesmusiken inom det svarta samhället där grunden blivit färdigskapad långt innan musiken reviderades av den vita marknaden till att kunna bli generellt accepterad.

BLUES OCH ROCK’N’ROLL

Vi börjar med blueslyriken. Ända sedan de första inspelningarna har framförallt sex,  men även sprit och våld varit förhärskande i de mest betydande blueslåtarna. Från Victoria Spiveys Black Snake Moan på 20-talet och B.B.Kings Rock Me Baby på 60-talet till Theodis Ealeys Stand Up In It på 2000-talet. I ett svart samhälle var blueslyrikens bakgrund en del av detta samhälle, även om texterna ansågs omoraliska. Det finns en naturlig förklaring till varför den djupt religiösa svarta befolkningen betraktade bluesen som djävulens musik. Blues förespråkade synd och osedligt leverne.  På 40-talet blomstrade sexlåtarna upp på allvar. Good Rockin’ Tonight, Boogie At Midnight, Bowlegged Woman, Long John, var alla betydande storsäljare och artisterna riktiga stjärnor eller blev det tack vare låtarna.

Så har vi själva musiken. I mitten på 40-talet gick swingbanden och de polerade stora jazzbanden i graven, de där man hade spelat och sjungit vackert och arrangerat.  Den svarta publiken hade tröttnat på poleringen. Den var öppen för något nytt. Första fläkten kom från Lionel Hamptons jättehit Flying Home, där Illinois Jacquet blåser tenorsolot. Han blåser inte vackert, han blåser fult, han brölar. Snart spelade alla  r&b-saxofonister i stilen som numer kallas Honker. Banden skalades ner till 7-8 medlemmar och den tidigare så finstämda rytmen som drogs fram av bas och gitarr, slogs nu fram på trummor, ibland kompletterat med handklappningar. Det var heller inte vackert. Det var primitivt. Och tempot höjdes mot det närmast halsbrytande.  Bluesvokalisterna lämnade det verserade och började trycka ut orden, de hojtade. ”Shouters” kallades de på goda grunder. Inte heller det var vackert utan fult relativt det sätt man sjöng på tidigare.   Allt detta fick sin syntes i jumpbluesen  på 40-talet och den stod för en genomgripande brutalisering av den svarta populärmusiken. Jumpblues var den tidens pop bland svarta. Det är en väldig skillnad på Count Basie och Jimmy Rushing före kriget och Wynonie Harris eller Roy Brown på sent 40-tal. Inom hillbilly och c&w finns inget motsvarande, allt var väldigt städat och lantligt.

Faktum är att hos Wynonie Harris och King Records hittar vi alla element, inte som förebådande tendenser, utan som färdigutvecklade i den nya musikstil som vi senare skulle förkroppsliga med rock’n’roll.  Den sexuellt underbyggda texten, den hårda, snabba rytmen, det honkande saxsolot  och den hojtade rösten. Wynonie Harris Lovin’ Machine från 1951 är likvärdig  senare rock’n’roll klassiker som Shake Rattle And Roll eller Rock Around The Clock, om än råare och mer frisläppt. Det svarta samhället knackade inte sönder skivan eller drog ut i härnad. De köpte den som de gjort med hans tidigare utgåvor och gjorde honom till den kanske största av det sena 40-talets bluessångare.

Wynonie Harris hade dessutom en tidigare karriär som dansare och hans scenuppträdanden byggde på sexuella anspelningar inte bara i orden.   Och han drog folk, även Elvis, då han uppträdde i Memphis. Den musik som kom att kallas rock’n’roll även vad avser scenuppträdandet, var alltså redan färdigt utvecklad som jumpblues i slutet på 40-talet.  Ingenting kunde längre tillföras, snarast tvärtom. I början av 50-talet kvävdes jumpbluesen kanske främst för att independent bolagen i allt större utsträckning började snegla på den vita marknaden och där gick sådant inte hem hos radiostationerna. King slutade till exempel ge Wynonie Harris fräcka låtar, satt honom tillbaka i ett storbandsfack och så var hans karriär slut. Publiken hade även med all tydlighet tröttnat. Som motpol till jumpbluesen kom i början av  50-talet alla vackert sjungande ”fågelgrupper” såsom The Ravens, The Orioles och The Flamingos, och doowoop blev den förhärskande stilen ett tag.

Det vita samhället dominerades av de stora vita popsångarna varav många hade italienska rötter. Den musik de framförde hade ett europeiskt ursprung från music hall och operett. Sångarna var hårt stiliserade och välartikulerade. Varken musik eller lyrik kunde väcka någon som helst anstöt i något läger. Den togs emot överallt och såldes i miljoner och åter miljoner. Deras framgång var anledningen till att major-bolagen inte ansåg det värt att ens se åt r&b-utgåvornas små försäljningsvolymer. Den fick fattiga invandrare ta hand om. Upp till början på 50-talet var alltså musikvärlden totalt segregerad om inte de svarta artisterna uppträdde i en vit genré.  Nat King Cole, Mills Brothers, The Inkspots och andra hittades sällan på r&b-listan, medan de alltid låg på poplistan. De var lika populära som sina vita motsvarigheter.   Att kunna göra en etnisk musik och dess artister accepterad i de breda lagren skulle betyda mycket för ett litet independent r&b-bolag. Det var där den stora populariteten och de stora inkomsterna fanns.

Men det fanns ett överskuggande problem, hur komma runt den vita publikens normeringar, och få den att acceptera gränsöverskridningen. Sam Phillips försökte med svart musik och vit sångare, men nådde endast halvvägs, han kom bara till c&w-listan och lägre placeringar med Elvis. Det krävdes mer. Den svarta musiken måste ytterligare anpassas och slipas till för att  få bort de skarpa  kanterna  och göra den mer tillgänglig. Man behöll jumpbluesens rytm, tonade ned vokalistens expressiva uttryck samt skrev lyrik för hyfsat oskuldsfulla tonåringar. Se där Elvis som den verkligt stora rockstjärnan på RCA, eller varför inte Chuck Berry, Buddy Holly, Pat Boone och Fats Domino.

Little Richard, som var en genuin jumpbluesartist, höll hyfsat fast vid sin tradition under sina 1,5 år på toppen. Han gjorde även den ultimata rock’n’roll-låten Oh My Soul vad begreppet beträffar. Den innehåller allt vad ett vitt samhälle anser vara normöverskridande vad beträffar lyrik, rytm och frasering. Den är också den yttersta formen av rock’n’roll, som en musik utan några som helst begränsande regler.  Det är total anarki och det hörs tydligt att Little Richard själv hade svårt att hänga med i alla svängar.  Sedan insåg han nog att det inte gick att komma längre och blev religiös. När man hör på den låten idag är det förståeligt att ett samhälle utan tidigare kontakt med etnisk svart musik, uppfattade rock’n’roll som ett civilisationens dödsvrål och att de förhärskande samhällsnormerna måste försvaras.

Rock’n’roll saknade dock potential för vidare utveckling. Den blev en parentes. Den svarta bluesinfluensen nådde inte längre, vilket är förståeligt eftersom jumpbluesen redan var död då rock’n’roll slog igenom. Det fanns inget att falla tillbaka på. Musiken vände sedan åter till den gamla croonerstilen.  Alla Bobby-artister var det sena 50-talets och tidiga 60-tales motsvarighet till Frank Sinatra, Eddie Fischer och andra ett decennium tidigare. Elvis lyckades som enda rock’n’roll-artist växla till en popartist. Johnny Mathis’ framgång lämnade heller inte svarta artister oberörda. Han var den första storsäljande svarta artisten i album-format med 13 album på Pop top 10 mellan -57 och -61. Han var den tidens motsvarighet till den tidigare Nat King Cole. Och svarta R&B- artister förflyttades sig bakåt i tiden. Sådana som Jackie Wilson, Etta James, Sam Cooke tog till sig croonerstilen, kanske för att de alltid bejakat den, men först nu beretts utrymme, men även sådana som B.B. King, Ray Charles och James Brown.  Det blev liksom den tidens doowoop. För populärmusiken var skiftet 50-/60-tal lika platt som skiftet 40-/50-tal. Det fanns ingen tydlig identitet, vilket tydligt exemplifieras av bland annat Radio Nords spellistor.

BLUES OCH ROCK

Nästan anstormning av svart musik kom då unga engelska musiker i början av 60-talet hittade skivor med r&b och blues från sent 50- och tidigt 60-tal. Eftersom svart musik fortsättningsvis var innesluten bakom etniska murar, hade ingen på den stora vita marknaden hört den. Det var lätt att göra covers utan att bli bespottad. Bland publiken framstod därför de engelska banden som avantgarde och innovatörer. De var normbrytande med den enkla gitarrinstrumenteringen, förhållningssättet och det explicita sånguttrycket. Likheterna med förhållandet mellan jumpblues och rock’n’roll är slående. Det svarta trycket i musiken krossade lika mycket allt annat nu, alltså crooners/städade popsångare, som rock’n’rollen gjorde 10 år innan. Bobby Vee eller Frank Sinatra, ingen skillnad i ödet. Det var dock inte blueslåtarna som stod för de stora hits’en utan covers på r&b- låtar bara något år gamla.  Bluesbandens framgång var mindre betydande, representerande närmast en subkultur inom den tidens popmusik.

När däremot den engelska vågen sjönk ihop, stod de bluesinfluerade banden kvar och använde bluesbakgrunden både vad avser instrumentering och uttryck för en vidare utveckling av musiken  till rock och hårdrock. Av alla bluesstilar var 50-tals Chicagobluesen den dominerande bland dessa band i kombination med den bluesgitarr såsom den spelades på 60-talet av de tre kungarna; Albert, Freddie och B.B. Den ligger till grund för nästan all rockgitarr sett ur ett tidsperspektiv. Shuffle och en King-gitarr var basen för rockmusikens utveckling. Det var nu bluesen blev kanoniserad och lämnade sydstaterna och Chicago för sin världserövring, inte i ursprunglig form utan som vita band var tvungna att anta hur den skulle framföras. De hade ju bara skivor att gå efter, ingen hade varit där och bekantat sig med eller spelat i den kultur som utvecklat musiken. Det blev inte samma sak hur mycket de än ansträngde sig.

När Muddy Waters sade att “The Blues Had A Baby And They Called It Rock’n’Roll”, menade han den musik som framfördes av Led Zeppelin, Allman Brothers, Santana och Rolling Stones. Han menade inte den musik som Big Joe Turner och Little Richard höll sig med.  Både Muddy Waters liksom Robert Johnson har stämplats som rock’n’rollens fäder, men de hade inget med den att göra överhuvudtaget. Däremot betyder de numera oerhört mycket som galjonsfigurer för den senare rockmusiken.

BLUES OCH BLUES

Eftersom nästan alla idag verksamma vita bluesartister kom in i bluesen via de engelska banden och deras efterföljare, har de även präglats av dessa samt den bakgrund de tidiga banden baserade sig på. Det innebär blues som väldigt snävt definierad.  Det är också hit de åldrande rockartisterna återvänder för sina tribut-plattor, vilket ytterligare cementerar förhållningssättet. Den framgång de uppnått har gjort bluesen till topplistemusik och dem själva att igen framstå som superstjärnor.  Vad som betraktas som ursprunglig blues, ibland används även det märkliga ordet äkta, alltså den musik som en gång framfördes av svarta artister i deras sammanhang, har filtrerats många gånger innan den nu når ut på skiva eller i konsertsalar. Dessutom begränsats till att ha blivit museal. Cindy Laupers och Eric Claptons skivor är som att jämföra med en visning av deras antikvitetssamling där vi kan beundra deras goda smak samt deras framsynthet en gång för länge sedan in sin införskaffning.  Filtreringen och avståndet i tiden till förlagan har fött en evig diskussion bland de som aldrig var där då, när det begav sig. Vad är äkta blues, vad är ett riktigt förhållningssätt, vad är ett falskt och vilka avsteg tolereras. Och en frenetisk jakt på en ursprunglighet man aldrig upplevt, pågår. Inom det svarta samhället finns inga motsvarande dilemman. Att något skulle stå still och vara oföränderligt är obegripligt, liksom att något speciellt historiskt skede skulle vara speciellt eftersträvansvärt.

De tidiga rockartisternas smala bluessyn samt deras betydelse för rockens utveckling, har transformerat hela synen på blues. Eftersom de blev så betydande, ges de per automatik tolkningsföreträde även historiskt. Svarta artister som t.ex. idag anses som ursprungliga Chicagoartister, spelar inte musiken som den gjordes på 50-talet, utan såsom den omdefinierats av vita band i snart 40-års tid. Samma gäller konstigt nog soulbluesartister när de skall göra gammal grundblues. De gör den på samma förenklade sätt som vita bluesband och inte med det bravado som hittas hos Muddy eller Wolf. Men det är ändå förståeligt. Att 50-tals bluesen skulle komma göra ett sådant avtryck i musikhistorien måste respekteras, alltså tar man till sig det vita uttryckssättet för det visade sig mest slagkraftigt i det långa loppet även om det bara är en kopia.  Här hittar vi även förklaringen till varför på sin tid obetydliga bluesartister projicerats upp inte bara som betydande för dagens rockmusik. De har även projicerats bakåt till att vara betydande för sin dåvarande samtid, medan de som var betydande och influerande på sin tid reducerats till fotnoter. Robert Johnson – Leroy Carr, Muddy Waters –  Jimmy Reed.  Dagens uppfattning om blues baseras på en större historieförfalskning än någonsin på ett 30-, 40- och 50-tal, då man inte heller skämdes för sig.

Man kan fundera på vad som hänt om de engelska banden stannat vid covers, och inte utvecklat musiken till rock. Hade det kommit nya band på 70-talet, vilka upptäckt Johnnie Taylor, Bobby Bland, Joe Simon med flera giganter inom svart musik 10 år tidigare. Hade de skalat av soulbluesen och den senare utvecklingen av den musik det svarta samhället kallar blues till att bli globalt acceptabel under en tid, eller hade blues stannat som enbart en lokal etnisk musik för främst sydstaternas svarta befolkning?

Text: Anders Lillsunde