Fasching utsålt, trängseln kompakt. Slarvigt av mig, för jag visste nada om detta brasilianska band från São Paulo, som annonserats som starkt influerat av afrobeat. Visst, det fyra man starka blåset stötte oftast unisont kraftfullt à la Fela Kuti & Africa 70 (därav halva bandnamnet), med korta soloinpass. Det var attack från start, och jag tror att det var efter tredje låten som någon sade något, när gitarristen presenterade fyra färska medlemmar av bandet. På det följde höjdpunkten för mig när den fenomenala – och nya – backlinjen Simone Sou och Valentina Facury fick visa upp sig på trummor och slagverk och höja temperaturen ytterligare. Tyvärr hade jag placerat mig i utrymmet framför DJ-båset med klaviaturen (synth, moog, elpiano) i höger öra, och när min granne keyboardisten gav sig ut på stratosfäriska utflykter (lite för ofta) blev volymen olidlig för mig. Jag ursäktade mig själv med att jag skulle försöka hinna med ytterligare en festivalkonsert denna kväll, och avvek efter ca halva konserten. Jag tog vägen ut över balkongen och fann att ljudet där var betydligt bättre. Men publikens jubel var maxat efter varje låt, så det är jag glad över för bandets och Faschings skull. För mig var det för lite afro och för mycket volym. Och öset för massivt.
