För undertecknad blir Åmåls Bluesfest 2025 ett kärt återseende då jag senast var på “brottsplatsen”, så att säga, för 24 år sedan, 2001. Jag och min kompis Lasse bilade ner till Åmål från Stockholm och tältade på Örnäs camping, strax intill Bluesterminalen. Campingplatsen var smockfull, och från vårt tält kunde man nästan kliva in i nästa tält. Bluesterminalen låg alldeles i närheten och vi kunde se ett antal fina framträdanden med artister som Angela Brown, Mojo Buford, Lazy Lester, Kenny Brown, Sven Zetterberg, “Little Jenny” Bohman, Peps Bluesband och Knock-Out Greg Andersson (som återfinns i årets startfält).
Gatubluesen fredag 11/7
Sofie Reed tassar igång på ett väldigt sommarvarmt Åmåls Torg. Sofie Reed som bor i Buffalo Creek, Colorado i USA till vardags. Hon kör solo i första set med sång, munspel och dulcimer. Minnesvärda låtar ur setlistan är egna alstret “Tumblin´, Joni Mitchells “A case of you”, en fin version av Cornelis Vreeswijks “Somliga går i trasiga skor”, precis som en traditionell deltablues och George Gershwins “Summertime” samt egentillverkade “Rocky road” där hon spelar munspel. Man märker att hon är en ärrad scenräv och har spelat många gånger på Åmåls Bluesfest (hon fick Åmåls Bluesfest Award 2020!)
Bluesterminalen fredag 11/7
The Kokomo Kings är tillbaka på Åmåls Bluesfest, 2013 var senaste gången. Som alltid så svänger det bra om bandet med sitt råa och opolerade sound av swampblues, rock’n’roll och rockabilly. Musik som doftar lite diesel, om ni förstår vad jag menar.
Anthony Gomes (USA) är en ny bekantskap för mig. Han säger i mellansnacket att blues och hårdrock passar väldigt bra ihop och man är faktisk benägen att hålla med. Han har en fin sångröst och är en skicklig gitarrist som inte överspelar. Egna alstret “Rock’n’roll bluesman” sammanfattar ganska bra hans inriktning som musiker.
Blue Benders följer på scenen intill och knockar mig med inledningsnumret som låter punk, “We don´t care”. “Keep on searchin” är ren spelglädje och hela bandet sjunger i kör. Morris Malek Andersson på slidegitarr övertygar. Låtarna blandar blues, tyngre rock men det finns också plats för soulen. Jag är imponerad av sångaren Samson Mirros röst och scennärvaro. Det blir allsång i konsertfavoriten “Be with you”. Bandet gör en väldigt fin cover av B.B. Kings ”How blue can you get” där Edvin Öström sträcker ut på gitarren på ett förtjänstfullt sätt. Att döma av publikens mottagande på Åmåls Bluesfest så kommer nog Blue Benders tillbaka nästa år igen.
Dags för Lisa Lystam Band som inleder med Tony Joe Whites “Polk salad Annie”. Lisa Lystam lirar mer munspel med den äran än senast jag såg henne live. Jag gillar “Change” som ”Skanky Fred” Karlsson skrivit ihop med Lisa. Mona Lindgren är ett riktigt äss på gitarren. Minnesvärda låtar är “Wild about you baby” och “Hard time rising”. Det märks att begåvade Lisa Lystam gillar Åmåls Bluesfest och att publiken gillar henne.
Bluesterminalen lördag 12/7
JT Lauritsen & The Buckshot Hunters (NO) gör en fin spelning på Åmåls Bluesfest och bandet gästas dessutom av Thomas Hammarlund-gitarr samt Virginia Pihlblad-sång. Låtarna som stack ut var “What am I livin´for (nobody else will do)”, ”Mathilda”, Touissant McCalls “Nothing takes the place of you” och Virginia Pihlblads sång i William Bells jullåt! “Everyday will be like a holiday”
Knock-Out Greg & the Blue Flames har en något annorlunda sättning än vanligt, med Fredrik Humlin på keyboard och Pär Norin på trummor. Minnesvärda låtar är ”You´re my sugarbaby” med mycket bra solospel av Tomi Leino på gitarren (första gången jag har sett en gitarrist hämta slideröret mitt i ett gitarrsolo!) John Littlejohns “Bloody tears” blir starkaste låten med skickligt spel från hela bandet som även har Tommy Cassemar på bas.
Baskery blir första gången jag ser live. Systrarna Bondesson gör ett fint framförande där låtar som Neil Youngs “Heart of gold” och ”Down by the river, med fin gitarr av Sunniva Bondesson, sticker ut. Uppställningen är Greta Bondesson-banjo, gitarr, trummor, sång, Stella Bondesson-kontrabas, sång, Sunniva Bondesson-gitarr, sång. Helt oförhappandes gör de en sång av Carl Michael Bellman som jag tyvärr missade titeln på.
Vanessa Colliers spelning drogs tyvärr med dåligt ljud. Hennes saxofon var för för lågt mixad i ljudbilden så den kom inte till sin rätt. Minnesvärda låtar var i alla fall “What makes you give soul” samt “Sweatin´ like a pig singin´ like a lady”, Tex-mexlåten “Just one more”, med fint solo av gitarristen Justice Guevara och konsertfavoriten Ann Peeblesnumret “I can´t stand the rain”.
