Sedan ett tiotal år tillbaka har Paul ”Palle” Alfredsson från Uddevalla blivit alltmer synlig på den svenska bluesscenen. Han frontar i gruppen Paul and The Blue Delivery som bildades i slutet av 1990-talet. Vi träffas för en pratstund i en restaurang på det stora köpcentret Torp utanför Uddevalla.
Berätta om din uppväxt.
Jag är född i och uppväxt i Uddevalla strax söder om staden. Omgiven av sex syskon, tre på var sida åldersmässigt. Hela min ungdom och även mitt vuxna liv har präglats av fysisk aktivitet. Fotboll, handboll och hockey sysselsatte mig nästan dygnet runt som barn och tonåring. Fotbollen drog dock det längsta strået och fotbollskarriärens höjdpunkt var spel med Oddevold i division ett (nuv. Superettan). Avslut med fotbollen gjorde jag som spelande tränare i Bovallstrand, och detta utgör på många sätt det mest positiva och roligaste under min fotbollskarriär.
När jag inte idrottade var jag mest ute i skog och mark runt hemmet i Bratteröd. Friluftslivet är fortfarande en viktig del i mitt liv och jag tillbringar gärna tid med fru och mina två döttrar utomhus. Vi har precis kommit hem från Abisko där vi vandrat i fjällen och haft det otroligt härligt.
Det låter som om musiken kom sent in i ditt liv.
Ja som utövare av musik startade jag relativt sent men intresset väcktes tidigt. Jag hade ju äldre syskon som spelade mycket grammofon och det var ju omöjligt att undgå detta. Jag är ju född 1960 så på skivtallriken fanns ju allt från tidig rock’n’roll och folkmusik till hårdrock. Grammofonen gick nästan för jämnan och ibland kunde jag snika in på brorsans rum och lyssna på hans skivor. Jag gillade musiken och ”spelade och sjöng” framför spegeln som de flesta tonåringar, men intresset för musik var definitivt väckt. Intresset ledde till att jag tjatade på mina föräldrar vilket gjorde att jag fick en nylonsträngad akustisk gitarr när jag fyllde arton.
Vad för slags musik spelade du nu när du fått din gitarr?
Bob Dylans första plattor, Bob Dylan och The Freeweelin´, lyssnade jag mycket på och försökte mig på den här musiken men mest tror jag det var Neil Young som jag tyckte var en häftig rockartist som attraherade mig mest. En av min brors kamrater, Gunnar Bejbom, kom att influera mig mycket och influerar mig fortfarande. Gunnar är en del av Uddevallas musikliv och spelar med bluesbandet Bacon Brothers (the original). Han tog mig med på ”The Last Waltz” när den kom, det måste ha varit i slutet av 70-talet. (Filmen släpptes 1978 förf. anm.) Jag tycker fortfarande att denna film är en av de bästa musikfilmer som gjorts. Neil Young var den artist som jag lyssnade på mest och naturligtvis spelade jag hans låtar.
När kom du igång med det offentliga spelandet?
Jag spelade en del solo med en repertoar som bestod av amerikansk musik som Neil Young en del Dylan och det som hörde till den gengren. Den verkliga början av mitt musicerande tog nog fart i samband med att Boogiecats bildades. Boggiecats var en helt Uddevallabaserad grupp som bestod av mej själv, Conny Byselius, Christer Hansson och Mikael Simonsson. Vi spelade en del i den närmaste omgivningen. Jag träffade Juha Puro och han drog med mig till Göteborg då han tränade med Blue Light och jag satt in och spelade lite med dom. På så sätt kom jag att lära känna en del av Göteborgs bluesmusiker. Sedan bildade vi Silvertones runt 1996-97, det var jag, Juha Puro på gitarr, Jan-Olov ”Jocki” Husmo på bas och så småningom Roger Mörck på trummor. Silvertones blev Paul and The Blue Delivery 1998 och på den vägen är det.
Hur ser ditt liv ut vid sidan av musicerandet?
Jag arbetade i många år som behandlingsassistent på Gräskärr som är en institution för vård av unga. Men en allvarlig infektion gjorde att jag så småningom blev sjukpensionär på halvtid. Jag har fram tills nu arbetat med Musikhuset, som är en förening där det huserar 28 band i tio replokaler och som fungerar som ett hjärta i Uddevallas musikliv. Under min konvalescens blev musiken på ett sätt terapeutisk och fanns där som ett verktyg för tillfrisknandet. Hur det ser ut framöver vet jag inte, men att musiken kan få en större plats är ju inte omöjligt.
Framtiden?
Det känns väldigt bra, vi har släppt den nya plattan som sålt en hel del under sommaren. Vi har varit i Norge och spelat bl.a. i Lofoten och Mo i Rana. Vi spelade på Åmåls Bluesfest och med detta i ryggen ser vi fram emot en höst där vi bokat de spelningar vi vill ha. De flesta blir här i västsverige. Vi håller redan nu på att förbereda bokningar för våren 2007 så de jobb vi vill ha verkar vi få.
Det känns som om hela bandet är uppåt. Ari Hautala var en positiv injektion för bandet när han anslöt för snart två år sedan. Och med Matti som sitter in ibland får vi ytterligare en musikalisk dimension.
OK, tack för att du delat med dig av ditt liv och lycka till framöver.
