Ung talang med stor mognad
De ungdomar som satsar på blues nuförtiden är lätt räknade. Och ännu färre är de som har den rätta kombinationen av hängivenhet, glöd och musikalisk skicklighet. Martin Abrahamsson är en sådan unik person. Hans existens borgar för en liten, men dock säker återväxt för bluesen, till tröst för oss alla som känner oro för dess framtid. Man kan bli lycklig för mindre!
Martin och hans band, Martin & his Rhythm Kings, fick ”Junior Blues Prize 2002” i Åmål. Det var första gången detta pris delades ut, och nog var det välförtjänt. De spelade även på Åmålsfestivalen 2003, och gjorde bejublad succé med sin västkustbaserade jumpblues spetsat med lite Chicago à la Elmore James och Little Walter. Martin med sina 19 år uppvisade en sådan mognad på såväl gitarrspel som sång att man häpnade. Han lät snarare som om han varit dubbelt så gammal. En klart intressant person för en intervju alltså!
Berätta om din uppväxt
Jag föddes 1984 i Varberg, där jag fortfarande bor. Min pappa är elektriker. Ingen i släkten är musiker. När jag var åtta år hörde jag Stevie Ray Vaughan spela Pride And Joy på tolvsträngad gitarr i ett TV-program. Det var den första blues jag hört. Efter det var det kört! Jag kände att jag skulle spela gitarr, och spela blues. Och så har det varit sedan dess. Jag har bara velat ägna mig åt blues. Jag är väldigt glad över att jag hittade min stil direkt och inte först hållit på med annan musik.
Det är kanske därför du kommit framåt så långt redan?
Ja, jag kunde ju koncentrera mig på det till 100 % hela tiden. Självklart har jag spelat annat också. Jag har precis gått ut estetisk linje på gymnasiet. Både där och på kommunala musikskolan har jag lärt mig spela andra musikstilar också. Men i blues är jag självlärd. Jag har lyssnat på många bluesplattor och försökt spela likadant som gitarristerna på dem. Det är det bästa sättet att lära sig blues på. Man kan ju inte precis sätta sig med någon notbok eller så!
Vilka är dina förebilder?
Ja, från början var det ju Stevie Ray Vaughan, men sedan kom det till en gräns där jag började upptäcka killar som Hollywood Fats, B.B. King, Freddie King, Albert Collins och framför allt T-Bone Walker. T-Bone har influerat mig väldigt mycket. Om vi tittar på lite modernare gitarrister så gillar jag Duke Robillard, Junior Watson och Rick Holmstrom. Och sist, men inte minst, är jag mycket förtjust i Kid Ramos. Han är alldeles otroligt bra, tycker jag.
Svenska gitarrister då?
Sven Zetterberg kommer man ju inte ifrån. Och Anders Lewén är ju också duktig, liksom Jonas Göransson, som spelat med KnockOut Greg nu ett tag i stället för Anders. Jonas ”skjuter från höften” så att säga. Han slänger in snygga figurer, som kommer helt oväntat. Mycket skicklig. Juha Puro från Paul & the Blue Delivery förtjänar också att nämnas. Hans spelsätt tilltalar mig mycket. Deras platta ”Just In Time” har ett väldigt skönt sound.
Hur ser du på det här med att det är så få svenska ungdomar som gillar blues?
Ja, det är ju mycket synd. Många ungdomar tycker att blues är något tråkigt – typ en ensam gammal man som sitter och spelar gitarr. Men det finns ju så väldigt mycket mer. Och om man väl spelar blues för dem så tycker de det är skitbra, bara det svänger om det. Då kan de inte sitta still! Det gäller att få dem att ryckas med. Man får kämpa på. Jag tar det lite som en utmaning att få igång folk, och sprida bluesen vidare. Man kan ju alltid hoppas att någon i alla fall går hem sedan och köper sig en bluesplatta. Tyvärr spelas det nästan aldrig blues i TV eller radio. Det är bedrövligt.
Du har precis gått ut skolan. Vad ska du göra till hösten?
Jag ska satsa på mitt band först och främst. Men sedan vill jag också göra en resa till USA, till västkusten där, och stanna en månad eller två. Jag har lärt känna Junior Watson lite grann och jag hoppas att han kan hjälpa mig lite med goda råd och tips. Han bor ju i Los Angeles och förhoppningsvis kan jag genom honom lära känna andra bluesartister och kanske få spela ihop med dem. Det vore guld värt.
Har du siktet inställt på att bli heltidsmusiker?
Ja, det är förstås drömmen. Men det tar väl några år att komma ända dit. Men helt klart vill jag i alla fall hålla mig inom musikområdet: stå i någon skivaffär och sälja skivor eller jobba som medhjälpare i någon studio, för att dryga ut inkomsterna. Musik, och i synnerhet blues, är mitt liv. Det var tur att jag kom in på estetisk linje på gymnasiet, för jag var rätt fed up på skolan tidigare.
Hur är det att stå på scen?
Det är helt fantastiskt. En väldig kick, om man går hem hos publiken. Jag spelar hellre för 50 som gillar blues än för 250, varav bara 10 gillar det. När man känner att publiken är med finns det inget bättre. Det går knappt att beskriva. Man får energi att hålla på nästan hur länge som helst.
Det ser bra ut för er just nu: ni fick juniorpriset förra året i Åmål, ni var med detta året också, ni har precis gett ut er första platta …
Ja, det är mycket roligt! Vi har verkligen draghjälp av att vi fick det priset, och nu har vi alltså producerat vår första fullängds-CD. Den är rykande färsk och jag har komponerat fem låtar på den. Elias Björck, vår basist har gjort två, och resterande tre låtar är hämtade utifrån. Den heter ”Blue Earvax” efter en av mina låtar. Det är ganska mycket västkustblues på den, och det är vår favoritstil kan man säga.
Lycka till i fortsättningen!
Tack så mycket!
