Fr v Magnus Werner, Jannes Karlsson, Roffe Isaksson, Malin Dymén, Emma Wirén, Ola Paulsson, Sara Englund, Lasse Gottfriedz, Krister Erson. Foto ctsy Darkest White Soul.
Darkest White Soul är ett hobbyband (som så många andra) och spelar inte ofta, så det är alltid lika kul att uppleva deras chosefria smittande spelglädje. Speciellt den här kvällen när de lyckats samla alla sina tre sångerskor (och ”the one and only” sångaren Christer). Ja, t o m fem sångare när saxofonisten Jannes stämmer in i sången ibland. Senaste tillskottet, sångerskan Sara Englund, har tillfört ett mörkare, djupare röstläge till Malins och Emmas alt och sopran. De kompletterar varandra excellent.
De är inte bara ett hobbyband, de är ett riktigt nördband; alltid lika noga med att informera om var deras låtar kommer från och vilka deras förebilder är. Som är southern soul à la Ann Peebles och Candi Staton med en del utvikningar till Tamla Motown, Van Morrison och gammal rhythm & blues av Big Joe Turner och en nypa doo wop. Imponerande att sätta ihop ett så varierat program när grundreceptet är southern soul. En undergrupp – nu blir jag lika nördig som orkestern – till southern soul är ”deep soul”, och stod ut där gjorde Saras cover av Dorothy Moores version av countrylåten ”He Thinks I Still Care”. Knäckande bra!
Det som fattas bandet är mer spelningar och en eller annan originallåt, vilket skulle ge mer cred än vad ett rent coverband gör. Men repertoaren är imponerande bred över två långa set. Man behöver inte vara nörd för att njuta av och ha kul med Darkest White Soul Orchestra. Bandet har skaffat sig en trogen skara följare. På väg in frågade jag ett gäng på fyra tjejer på go, om det var första gången de skulle se DWS. ”Neeej! Vi ser dom varje gång!
