Lite historik om en klassisk blueslåt och hur det kom sig att JT Holmström spelade den med en av de stora bluesmusikerna. (En komprimerad version publiceras i Jefferson nr 225.)
Originalet av ”Hoodoo man blues” skrevs och spelades in av John Lee ”Sonny Boy” Williamson den 6 augusti 1946 (RCA Victor 20-2184-A), utgiven under titeln ”Hoodoo hoodoo”.
CHICAGO
Sonny Boy var en av de största förebilderna för en ung Junior Wells (Amos Blakemore 1934-1998), som influerades mycket av honom och kom under hela sin karriär att framföra många låtar från Sonny Boys repertoar. Den 8 juni 1953 spelade den då 18-årige Wells in sin första version av ”Hoodoo man” för United Records/States Records med ett komp bestående av Elmore James, Louis Myers gitarrer, Johnnie Jones piano, Dave Myers bas och Fred Below trummor. Den finns återutgiven 1977 på ”Blues Hit Big Town” (Delmark DL 640) med övrigt material från tidigt 50-tal med den unge Junior.
När Junior Wells efter många års spelande i Chicago (även med Muddy Waters på skiva och scen)fick chansen att göra sin första egna LP genom Bob Koesters försorg på Delmark Records var det en chansning för Bob ekonomiskt, både med studiotid och kostnader för musiker. Men Bob gillade Junior och tog en chans. Musikerna som Junior valde för sessionen blev Buddy Guy gitarr,Jack Myers bas, och Bill Warren trummor. Bob hade fått klartecken från Chess Records att Buddy fick lira, men inte under namnet Buddy Guy! När första utgåvan av skivan släpptes i november 1965 var Buddy listad som ”Friendly Chap”.
Det som var nydanande med skivan var att musikerna fick stort inflytande. Man höll sig inte till det normala med låtar i singellängd och att det finns en känsla av jam session över skivan. Dessutom kan nämnas att när Buddys förstärkare började krångla spelade han genom ett orgelleslie, vilket gav en speciell känsla på ”Hoodoo man blues”. Nuförtiden är det ju mer regel än undantag att gitarrister använder effektpedaler av alla de slag men 1965 var det mycket ovanligt att förvränga gitarrer.
Skivan spelades in 22-23 september 1965 och gavs ut med titeln ”Hoodoo Man Blues” med Junior Wells´ Chicago Blues Band (Delmark 612). Den fick mycket bra mottagande bland kritiker, räknas som en milstolpe och ett av Juniors bästa album. Dessutom har den varit Delmark Records bäst säljande album genom tiderna. På senare CD-utgåvor (-91) finns extramaterial med bl.a. en något långsammare version av ”Hoodoo man blues”.
Genom åren fram till sin död 1998 spelade Junior (och Buddy Guy) in ett flertal versioner av låten,oftast livetagningar som givits ut i efterhand. ”The hoodoo man” får man anse har blivit en bluesklassiker, som spelas (och har spelats) av en mängd bluesmusiker över hela världen.
STOCKHOLM
Hösten 1993 var Junior Wells i Europa på en promotionturné för sitt album ”Better Off With the Blues” (Telarc CD-83354), som släpptes i juni det året. I Juniors turnéband ingick andra musiker än de som spelar på skivan. Noteras kan att han hade två trotjänare på blås.Det var Douglas Fagan på tenorsax (spelat under en mängd år med Junior både på scen och skiva) och Joseph Burton på trombon (BB Kings band 1972).
Den 27 oktober 1993 kom bandet till Stockholm och Fasching och eftersom Stockholms Bluesförening anordnade konserten och spelningarna i Sverige fick jag ett samtal från Pelle Leuf,som behövde ett förband till konserten. Han kom att tänka på Phantom Flyers från Uppsala, därundertecknad var medlem och lirade tenorsax. Han behövde inte övertala oss lång stund, då vi tänkte att detta skulle bli lärorikt och upplyftande.
Väl på plats med backline och det bästa vår garderob vid denna tidpunkt kunde erbjuda. Själv hade jag en skjorta med leopardkrage, vit smoking och ett par gamla loafers som jag sprutmålade i en häftig grön metallicflake ett par kvällar innan.
Det var ett trött band som kom direkt från Holland med en helt slutkörd roddare. (Jaså, de kom sjövägen till Sverige! Red. anm.) Vad som hänt fick vi aldrig reda på, men det var spänt i Juniors band av någon anledning. När jag skulle hämta saxen i logen satt Junior där själv och vinkade in mig, synade snabbt min outfit, garvade, och vi hann växla några ord. Sedan var logen överfull av musiker, fans och fotografer m.fl. Mr Wells var het!
Jag tog mig upp på scen då det var tid för vår support act. Phantom Flyers bjöd som vanligt på en mix av Louisiana och Chicago, lite rock´n´roll samt rhythm & blues. Bandet bestod vid denna tid av Micke Lööf sång/gitarr, Uffe Holmberg gitarr, Anders Lewin keys, Erik Billander bas, Magnus Winter trummor, samt undertecknad på tenorsax.
Juniors band startade som brukligt med några instrumentaler, innan our man till publikens stora jubel äntrade scenen och bjöd på en mix av funkigare låtar samt material från nya plattan. Det var inte mycket äldre Chicagoblues på setlistan denna kväll och bandet hade ju också en klart modernare framtoning, så det var ju inte alls något konstigt med det.
I pausen var det återigen bra tryck i logen med folk och en något uppskruvad Junior spexade och pratade jive talk, så det var svårt för folk att få någon kontakt, och jag undrade hur detta skulle sluta.
Junior skickar upp sitt band för en inledande instrumental, för att sedan, när det lugnat sig bakom scenen, så vänder han sig plötsligt mot mig och frågar om vi vill spela en låt med honom. Jag vet att jag hämtade andan och tänkte om jag hört rätt? De sekunderna fick Junior att förklara för mig, att ”Jag tror det skulle vara bra för er att spela med mig”.
Jag sa ”Visst kan vi göra det. Vad ska vi spela?”. Junior tar upp ett munspel, han vill köra i G-dur. Jag svarade att det funkar, sedan drog han upp på scen. Ok, nu visste vi alla fall vilken tonart han skulle köra, dock ej vilken låt.
Han gör en låt med sitt band för att sedan informera publiken att ”Nu kommer det att hända något speciellt!”. Han skickar sitt band av scenen och ropar upp Phantom Flyers: Publiken såg mycket undrande ut, det kommer jag tydligt ihåg. Vid det laget var vi i bandet också spända på vad som skulle hända.
Helt utan förvarning startade Junior introt och nu var det match (han ville väl testa oss). Uffe, som spelade leadgitarr i Flyers, var med på noterna och fattade snabbt formen på låten. Vi hängde på efter bästa förmåga och när Junior började sjunga var det ju uppenbart att det var ”Hoodoo man blues”. Junior gav Uffe ett solo och när låten var slut gick vi av och mötte Juniors band, som kom tillbaka på scenen.
Juniors brorson, som var med på turnén som Juniors högra hand och allt-i-allo, kom entusiastisktfram till mig och förklarade: ”Förstår ni vad ni varit med om?! Han har inte spelat ’Hoodoo man blues’ på flera år… och nu gör han det med er! That´s BIG!”
När det lugnat ner sig efter konserten signerade Junior affischer till alla i bandet och undrade om vi hade haft tankar på att komma till Chicago och spela. Han sa att han kunde fixa in oss på festivalen där, då vi var traditionella, till skillnad mot all rap och hip hop som vid den tidpunkten översvämmade det mesta i musikväg i USA. Fina ord från en legend och vi växte en aning i bandet av detta.
UPPSALA
Två dagar senare, den 29 oktober, var det konsert i Uppsala på Rackis och Phantom Flyers hade repat. Efter repet drog Uffe, Micke och undertecknad ner till Rackarbergspuben, som var det ledande musikstället i stan. Vi hade instrumenten med oss och Junior med band körde i stort samma låtar som på Fasching. Allt var frid och fröjd en bit in i andra setet, då Junior plötsligt lämnade scen och begav sig mot logen, där jag satt. Han sa till mig att hoppa in och köra några låtar, då han kände sig krasslig. Han sa till mig: ”Ni får låna mitt band, de kan kompa er vad ni vill”. De avslutade instrumentalt medan vi plockade fram våra instrument.
Efter avbrottet, när vi var på väg upp mot scen, mötte jag saxofonisten Fagan, som sa att jag kunde använda hans mikrofon. Snabbt föreslog jag att vi kunde dela på den. Han svarade bara lugnt att han hade spelat i hela sitt liv och att han tyckte att jag skulle ha mikrofonen själv.
Väl uppe på scenen föreslog Micke, att vi skulle lira vår version av Robert Johnsons ”Ramblin´ on my mind”, vilket avlöpte bra med Micke vid sångmiken. Sedan var det dags för något snabbare så då föreslog han en snabb shuffle, kollade med trummisen (som också han hade lirat med BB King),och det var OK. ”Anything you say” blev svaret, medan han skickade båda trumstockarna roterande upp i luften, och vid återkomsten var kompet blixtsnabbt igång och vi jammade runt på denna och delade på solon. Joseph Burton och jag själv hade mycket roligt den kvällen och duellerade och garvade till publikens förtjusning.
Efter showen fick jag en kort pratstund med Junior i logen. Han var nu mycket lugnare än på Fasching och han tyckte vi skulle åka med på resten av turnén, där nästa stop var Grekland. Det lät ju frestande, men omöjligt för oss med tanke på jobb, familjer och ekonomi.
När jag nu hade chansen att fråga Junior om en del gammal sessiondata och inspelningar med Muddy bl.a. händer ju naturligtvis det som inte borde hända. En grupp sektmänniskor iklädda vita togor och en medhavd servicegeisha väller in och tar över logen. Det var tydligen en fraktion i Uppsala som hade som huvuduppgift att rädda Shellmackar i Sverige, samt att fördriva tiden med att leka med Dinky Toys-bilar och festa kraftigt! Otroligt! De försökte också värva stackars Junior till sin organisation. Då tröttnade jag på situationen och fick tag i Juniors brorson, och med förenade krafter fick vi ut dessa människor från logen. Undrar fortfarande var de kom ifrån och hur de kom in på Rackis. Det var helt surrealistiskt.
Text: Tommy Holmström
Inledningsbild Tommy Holmström och Junior Wells: Foto: Suss Holmström.
Källor:
Jefferson 102 (1993) – Recension konsert, Fasching, Stockholm (Thomas Grahn)
Jefferson 152 (2007) – JT porträtteras i artikel (Anders Lillsunde)
Google div. information.
”Better Off With the Blues” (Telarc CD-83354) släpptes juni 1993 med promotionturné Europa hösten 1993
Joseph Burton, trombon (lirade bl.a. i B.B. Kings band)
Douglas Fagan, tenorsax. Många år med Junior och Buddy Guy både som bandmedlem och på skiva.
************************
…och nu blir det mer JT
sammanställt av Tommy Löfgren
Vi lämnar Junior Wells men stannar hos JT Holmström och listar kommersiellt utgivet material:
På ”All That Blues In Sweden vol.2” (Jefferson SBACD 12562) kan ni höra Lectric Mud i ”Born in the dark”, en låt skriven av JT. Inspelad 1998 med snygg sång av Päivi Jansson. Denna CD går fortfarande går att köpa från SBA!!
På Vol.1 av ”All That…” (slutsåld) gör Phantom Flyers (Micke Lööf vo/g, JT sax, Uffe Holmberg g, Erik Billander bg/dragspel, Johan Fors dr/rubboard, Coco & the Cocodrils backing vo.) ”Apelle moi bébé, elle m´a dit” (komponerad av Tommy Holmström).
Promille Hill Bluesbands singel ”My eyes (keep me in trouble)/Rockin´ fever” (Pärla PNLS-015) är recenserad i nr 59.
Phantom Flyers CD ”Swamp Fever” (Thibodaux TRCD-101) och singeln ”Fed up/I´m so glad she´s mine” (Thibodaux TRS-100) är recenserade i nr 96 (1992).
En kassett med The Dewdrops är recenserad i Jefferson nr 64 (DEW 001; 6 låtar). ”I Sören Fernqvist har bandet en sångare som ÄR south Louisiana rock´n´roll…”. (Sören avled 2025; se Jeffersons hemsida.)
’********************
… och här några udda CD i promotionsyfte:
1997: Lectric Mud: ”Land of Free (The Gum-Drop Man Says)” (Lectric LRCD 112) PROMO. NOT FOR SALE.
Låtar: ”Lonely no more/Born under a bad sign/I´d rather be blind, cripple and crazy/Turning point/Stranger in my own home town”.
Sättning: Päivi Jansson vo, JT Holmström sax/gtr (2,6), Johnny Pettersson gtr, Kjelle Haraldsson keys, Olle Söderblom Lectric bass, Roffe Jansson dr.
Basen i nr 5 och vamparna visar att medlemmarna har lyssnat in sig och vet vad den här souliga musiken går ut på – sången i förarsätet. Päivi sjunger så fint med fyllig röst.
1998: Promille Hill (1-12) & The Dewdrops (13-18). ”Rarities – The Lost Tapes 1981-92”; PRIVAT. Copyright Ulf Holmberg.
”Wintertime blues/This little voice/Texas flood/What am I living for/No parking” + 13 till.
Sättning: Sören Fernqvist vo, Sture Elldin hca (1-12) JT Holmström ts, Mats Eriksson ts (13-18), Ulf Holmberg & Jan Wixner gtr, Olle Söderblom bg (1-5), Osborne Karlsson bg (6-12), Göran Holmberg bg (13-18), Johan Fors dr.
2002: The Dew Drops: ”Live at Barowiak 1988” (Dew DDCD-2002) PROMO.
”Night train/Prisoner´s song/Life problem/Got you on my mind” + 10 till. Sättning: Sören ”Swamp Pop Bo” Fernqvist vo, JT Holmström, Mats Eriksson, Håkan Dahlgren samtliga tenorsax, Pelle Ekström barytonsax, Christoffer Geijer pno, P-O Swärd gtr, Göran Holmberg bgtr. Putte Eriksson dr.
OBS inspelat live Nya Barowiak 5/3 1988. Louisiana dance music all the way. Det gjordes också en promo picture (video) med sex låtar.
2004: Banana Oil: ”The Hard Bop Blues” (Honk´n´Bonk CD-0070) DEMO.
”Banana oil/Put it where you want it/Stranger in my own home town/Fun house/The hard bop blues”.
Sättning: JT Holmström ts, Kjelle Haraldsson keys, Ulf Holmberg gtr, Göran Holmberg bgtr, Jens Larsson dr.
Lite mer musik att stuffa till här med fem instrumentala låtar. Stor spännvidd med blues, funk och swing jazz. Favoritlåt ”Put it” av Joe Sample (The Crusaders) med cool gitarr och het sax. Inte så vanligt med instrumentala band med jazzig R&B som repertoar. Kanske för udda, för bandet varade inte så länge.
***********************
…JT still live and well
Sedan ca 2005 har Tommy framträtt med trion The Blue Unit, som i övrigt består av Toni Palmroth på keys/vocal, Roffe Jansson trummor (2005-2011), Carl McKinley trummor (2012- ). Repertoaren mer instrumental än vokal, från hårdkokt R&B och jazz till lössläppt New Orleans-second line och boogie-woogie.
***********************
Och som om inte det vore nog…
…spelar JT i sin hemmastudio in serien ”Tenor Slam”; digitala instrumentala temaalbum som finns på Spotify för nedladdning. Hittills har kommit: ”Vol.1 – This Is Rhythm and Blues”, ”Vol.2 – Some Groove In My Move”, ”Vol.3 – It´s a Voodoo Trip”, ”Vol.4 – Sozassa”, ”Vol.5 – Mad Dogs and The Saxman”. Vol.5 recenserad Jeffersons hemsida augusti 2021. En Vol.6 är på gång att hålla utkik efter!
