När jag lämnar Fasching stannar jag till vid tre svettiga nederländska jazzmusiker som står på trottoaren och hämtar luft och andas ut (ingen av dem röker!) efter 1 tim 45 min intensivt konserterande utan paus. ”Great concert!”, säger jag. Och jag menar det verkligen. De ser glada ut, och bara lite trötta. ”Var spelar ni i morgon?”, frågar jag. ”Vi åker hem”, blir svaret. ”Vadå, bara en spelning i Sverige!?”, utbrister jag. ”Ja.” ”Men var spelar ni nästa gång då?” ”I Tyskland.” Utan Peter Somuah visar det sig. Jisses, tänker jag. För under i konserten har Somuah berättat för publiken att de haft en jobbig resa till Stockholm med flera förseningar. Inget lätt liv att vara kringresande musiker, tänker jag. ”Det var så tajt. Ni måste ha repat en hel del i alla fall.”, säger jag. ”Nja…” De har spelat med Somuah till och från. Och själva har de spelat ihop i fem år. Jag önskar dem lycka till med resa och kommande spelningar.
De fyra holländarna (Anton De Bruin, keys; Marijn van der Ven, bas; Danny Rombout, congas; Jens Meijer, dr) såg inte mycket ut för världen, men gissa om de kunde spela! Det var inte bara Peter Somuah som höll intensiteten uppe. Han stod ofta och bara myste under deras långa soloutflykter. En gamäng med spexiga solglasögon och med ett nöjt smil när han inte hade trumpeten till läpparna. I juli 2024 sågs han på Fasching i en helt annan roll; som lågmäld ackompanjatör till Black Lives Matter-poeten aja monet (se nr 221). Somuah härstammar från Ghana och spelar modern jazz med inspiration från Afrika. Som han berättade i en liten introduktion för publiken är han inspirerad av Sun Ra (ett av hans album heter ”Letter To The Universe”), Miles Davis med flera. Och avantgardejazz, som när han ensam i första låten gör ett långt trumpetintro, där han ibland förvränger tonerna i avantgardeidiom, innan bandet faller in och vi får afro-jazz med lite samplingar och sång av Somuah. Tredje låten, ”Raindrops” lät som en blandning av high life och calypso. En låt var en hyllning till Ghanas high life-legend G-B Ambolley. Nästan steglöst gled musiken under konsertens gång från afrikanska inslag till ren improviserad jazz. När konserten verkade gå mot sitt slut, så annonserade Somuah att ”vi har en gäst”. Varvid en av Sveriges många nya spännande jazzmusiker, Ebba Åsman, anslöt sig på trombon. Det blev två låtar med henne som avslutning på en kväll som svängde gott. Afrojazz att röra sig till.
Text: Tommy Löfgren
Foto: Patrik Lienhart
