Jonas Bernholms skivutgivning

SKIVKATALOGEN

Det är oetiskt att göra reklam för egna produkter. Därför bör sägas att jag slutat sälja skivor. Jag skickar inte längre ut paket och hade dessutom tidigare sänkt priset så mycket att det inte längre blev någon förtjänst om man dessutom räknar in lagerhyran under den tid som skivorna stått osålda. I stället har musikskribenter, forskare och utövare erbjudits gratisskivor som en uppmuntran för lång och trogen tjänst. Jag har inte lyssnat igenom skivorna på länge. Kommentarerna är spontana när jag bläddrar igenom katalogen. Hoppas de kan intressera fler än de närmast sörjande.

ROUTE 66

KIX-1: Floyd Dixon – Opportunity Blues (1948-61)

Redan från början slog Per Notini an en undervisande ton i baksidestexten. Han använde begrepp som ”Jump Blues” och ”Club Blues”, som återlanserats i Charlie Gilletts ”Sound Of The City”. Han definierade dessa termer och vi påmindes om att den europeiska bluesvågen från början av 60-talet nästan exklusivt handlat om delta/country-blues och city-blues från Chicago och Memphis.

Han nämner även att Floyd tematiskt ofta väljer sex som ämne och inspiration för sina texter. En uppmärksam iakttagare kunde se att detta intresse 1980 fortfarande var starkt och att Floyd gärna flirtade med de damer som kom för att se honom uppträda.

KIX-2: Roy Brown – Laughing But Crying (1947-59)

Denna LP sålde så bra att vi fick trycka upp en ny upplaga av konvoluten på ett nytt tryckeri. Då användes ett till mig autograferat och tillägnat LP-fodral som förlaga. Den publicity-bild som ses på framsidan var tillägnad den kände discjockeyn ”Ernie The Whip”. Vi två var inte samtida.

Den undervisande tonen och utredningen av olika R&B-stilar fortsätter. Roys gospelbakgrund noteras och han beskrivs som en inspiration för både bluesmusiker, rock & roll artister och soulsångare. Notini, Weine och jag skriver fortsatt texterna tillsammans och Notini dominerar. Vi lägger ner väldigt mycket tid på texterna. Det är viktigt att bryta igenom det motstånd som fortfarande fanns hos de bluespurister som mutat in bluesen – men lämnat R&B ute i kylan.

KIX-3: Wynonie Harris – Mr Blues Is Coming To Town (1946-54)

I Europa hade vi vuxit upp via de engelska R&B-gruppernas musiksmak och val av förebilder. Där var Erik Burdon en udda fågel eftersom han även nämnde Wynonie Harris som en förebild. Till engelska hamnstäder som Liverpool kom ibland 78:or via engelska sjömän på 50-talet. Dessa nådde till slut blivande engelska storstjärnor.

KIX-4: Ivory Joe Hunter – 7th Street Boogie (1945-50)

Roy och Wynonie Harris var avklarade, och Amos Milburn planerad. Dessa var i våra ögon de tre bästa R&B artisterna. Nu tar vår nyfunne medarbetare Bill Millar över och skriver om Ivory Joe Hunter. Denne hade besökt England på 60-talet. Han var intresserad av sitt yttre och sina kläder. När han turnerade hade han 100 kostymer, 50 par skor, 150 vita skjortor och 300 slipsar med sig. Han bytte kläder tre gånger under ett uppträdande. 

Ivory Joe dog 1974 och hans dödsbo förvaltades av en Texas bank. Vi lyckades inte nå hans efterlevande. I efterhand har jag förstått att Ivory Joe Hunter hade blivit djupt besviken på kvinnorna efter sina äktenskap. Det var en orsak till att denne till synes fridfulle man alltid var pistolbeväpnad, enligt Floyd Dixon.

Han hade även en Dobermann Pincher. Jag tror att Charles Brown hade två stycken och även han var en klädsnobb.

KIX-5: Charles Brown – Sunny Road (1945-60)

Per Notini slår fast att Los Angeles var huvudstaden vad gällde bluesmusik efter andra världskriget och inte Chicago som alla trott.

Under skivutgivningens gång skapade jag mig en egen, förenklad bild av kombinationen av järnvägslinjer och tre större emigrationsströmmar i USA:

• Från Mississippi via Memphis till Chicago kom de tunga bluesnamnen som frodades på Chess Records (till exempel Muddy och Wolf samt även Bo Diddley). De skapade många bluesklassiker men försäljningen var marginell och ägde främst rum lokalt i Chicago och Mississippi.
• Från östkuststaterna Florida, Georgia och South och North Carolina kom sångare som vuxit upp med Gospel. De hamnade ofta i New York, (och Philadelphia-Baltimore). De blev gospelbaserade R&B sångare och senare Soulsångare.
• Kombinationen av arbetstillfällen och järnvägslinjer gjorde Los Angeles och San Francisco/Oakland till västkustbluesen nav. Hit kom blues och R&B musiker från Texas – Oklahoma och Louisiana (New Orleans). Här skapades de flesta nationella blues-hitsen – under det sena 40-talet och det tidiga 50-talet – av artister som Amos Milburn (som var den bäst säljande R&B/bluesartisten 1949) samt av Charles Brown som hade över 20 stycken top-ten R&B hits.

KIX-6: Roy Brown – Good Rocking Tonight (1947-54)

Det blev naturligt att ge ut en andra LP med Roy Brown efter turnén. Jag höjde också royaltybetalningen till 50 cent/såld LP som en gest av tacksamhet mot Roy.

Bengt Weine hade lyckats få tag på Roy’s originalinspelning av ”Good rocking tonight”. Där sjunger Roy på ett tillbakahållet sätt till ett jazzigt komp (1947). Hans musikaliska perspektiv är både fram- och tillbakablickande. Inspelningen visar dock inte vad han förmår att åstadkomma och är nästan mer intressant än bra. Redan året efter gör han bland annat ”Roy Brown Boogie”. Då är han oslagbar.

KIX-7: Amos Milburn – Amos Blues (1946)

”Amos Blues” var en mycket stark skivdebut med Maxwell Davis som arrangör och solo tenorist.

KIX-8: Paul Gayten & Annie Laurie – Creole Gal (1947-57)

Vi hade naturligtvis helst satsat på Professor Longhair. Men han hade återupptäckts; hans skivor var svåra att hitta och många fanns redan på en Atlantic-LP. Vi satsade på Paul Gayten istället – med några Annie Laurie-spår som bonus. New Orleans-experten John Broven skrev texten.

KIX-9: Roy Hawkins – Why Do Everything Happen To Me (1949-54)

Jerry Zwecher hade gett ut en massa Doo Wop och R&B-låtar på EP:s pressade på färgad plast under 70-talet. Han hjälpte även Dick Shurman med att skaffa fram musik inför texten till vår LP med Roy Hawkins. Denne hade blivit illa skadad vid en bilolycka och hans hit ”Why do everything happen to me” handlar om detta. Han kunde bara spela piano med en hand efter olyckan. James Brown gjorde en cover och ”The thrill is gone” togs upp av B.B. King. Hawkins bägge originalinspelningar finns på KIX-9. 

KIX-10: Little Willie Littlefield – It’s Midnight (1949-57)

Tom Mazzolini berättade att han lärt känna Little Willie Littlefield i San Francisco. Han sa också att det var svårt att intervjua Willie – att han hade svårt att svara på frågor. Jag räknade inte med att Littlefield skulle svara på brevfrågor och Tom fick skriva baksidestexten. Lite senare, när Littlefield bodde i Holland, kom han till Stockholm.

Hans pianospel med så kallade trioler blev väldigt inflytelserikt. Det innebär att man taktfast spelar ett tre-tons ackord hela tiden. Det togs upp av Fats Domino och nästan alla andra pianister på 50-talet.

KIX-11: Floyd Dixon – Houston Jump (1947-60)

Hans LP (KIX-1) hade sålt bättre än väntat. Det var dags för en uppföljare.

KIX-12: Jimmy McCracklin – Rockin’ Man (1945-56)

McCracklin var en av Slim Notinis favoriter och jag hade träffat honom 1968 och förnyat kontakten 1978 via telefon.

KIX-13: Billy Wright – Stacked Deck (1949-54)

Den här LP:n var ett ”scoop” när den kom ut. Inte bara satte den fokus på Little Richards viktigaste influens vid starten av hans karriär. Billy var även Richards mentor och den kanske viktigaste R&B-artisten från Atlanta. En stad som kommit i skymundan i R&B-historien eftersom staden saknade ett eget R&B skivbolag och deras R&B-artister fick spela in annorstädes. Men skivan känns också lite mager. Den hade bara 14 spår och inte 16 som vanligt. Kanske borde jag väntat på två spår till?

KIX-14: Bullmoose Jackson – Big Fat Mamas Are Back In Style Again (1945-56)

Bullmoose Jackson är idag mest känd för sina barnförbjudna texter. “Big ten inch record”, “I want a bowlegged woman”, “Big fat mamas are back in style again”, “Nosey Joe” etc. Bill Millar som brevväxlade med Bullmoose skrev baksidestexten. 

Syd Nathan, ägare till King Records, ville ofta återanvända en bra låt till olika lyssnargrupper. Det gjorde att R&B artister som Bullmoose även spelade in upphettade C&W-låtar Som “Cherokee boogie” (Moon Mullican) eller “Why don’t you haul off and love Me” (Wayne Raney).

Min egen favorit i musikstilsbytes genren är ”Fingerpoppin’ time” där Hank Ballard bytts ut mot bluegrass-fantomerna Stanley Brothers. Det sägs att James Brown och hans Famous Flames, som var i studion samma dag, ansvarade för fingerknäppandet. Detta plus Ralph Stanleys banjosolo. Kan det bli bättre? 

Jag fick in en rejäl bunt Stanley Brothers singlar på King Records från Golden Memories leverans av ”cirka 1 000 st King/Federal/Bethlehem singlar”. Syd Nathan har beskyllts för att vara en omusikalisk ”grobian”. Han har gett ut massor av musikpärlor och förtjänar ett bättre rykte.

      

KIX-15: Ivory Joe Hunter – Jumping At The Dew Drop (1947-52)

Ivory Joe Hunter kom från Houston och började spela in på västkusten. Hans val av låtar och sångstil gör att han i slutet av sin karriär kan klassas som en C&W-artist och en föregångare till Ray Charles.

Jag ringde upp Ray Charles eget skivbolag Tangerine 1968. Har en svag minnesbild att det var Joe Adams som svarade. Jag skrev upp det namnet i min anteckningsbok. Han var i alla fall Ray Charles business agent och hade även en ledande roll i filmen ”Carmen Jones” med Dorothy Dandridge.

KIX-16: Ruth Brown – Sweet Baby Of Mine (1949-56)

Peter Grendysa, en pionjär inom R&B-forskningen med fokus på Atlantic Records, ordnade kontakten med Ruth Brown och skrev baksidestexten. Peter Grendysa skrev även baksidestexterna till Jimmy Liggins (KIX-18) och Larry Darnell (KIX-19). Han var född 1939 och var en av de mest erfarna R&B-forskarna och medarbetade bland annat i Goldmine; en ledande skivsamlartidning. Han hade haft turen att uppleva R&B redan på 50-talet. Han dog hösten 2021 (82 år gammal).

KIX-17: Charles Brown – Race Track Blues (1945-56)

Vi hade ett stående erbjudande till artisterna att om de kunde skriva sin självbiografi så lovade vi publicera. Charles var en av våra universitetsutbildade artister och han gjorde en välskriven biografi som börjar i tredje person och övergår till en självbiografi när han kan använda sina egna barndomsminnen. Vi behövde ett dubbel-konvolut för att få plats med allt.

Allting var förstklassigt med Charles. Livet hade skämt bort honom med talang, intelligens, utseende och framgång. Den enda ”skönhetsfläcken” var nog att han använde peruk under våra turnéer. Den tog han av sig efter några år.

Hans mor hade dött vid 21 års ålder, när Charles var sex månader gammal, och han uppfostrades av hennes föräldrar. Hans mormor var en professionell körledare och hans morfar kom också att spela en stor roll i hans professionella liv och fungerade som road-manager på hans turnéer. Säkert under många år eftersom Ruth Brown också hade träffat henne.

Via Charles och Floyd Dixon fick vi även kontakt med Eddie Williams, basist med Johnny Moore’s Three Blazers. Till skillnad från den kringflackande Charles, som efter allt flyttande inte hade några memorabilia (skivor, bilder, artiklar) kvar hade Eddie massor med fina bilder och det innebar att vi förutom Charles solo-LP:n även kunde ge ut flera LP:n med Johnny Moore’s Three Blazers i centrum.

Men i likhet med många andra stora konstnärer var Charles spelmissbrukare. Liksom Dostojevskij och Tolstoj, det vill säga världens två främsta författare, samt en av de mest kända journalisterna – Günter Wallraff.

Charles dog på 90-talet och tillbringade den sista tiden på ett vårdhem. Han fick besök av Charles McGovern från the Smithsonian och denne kunde senare berätta att Charles sammanfattat samarbetet med mig och skivbolagen Route 66, Stockholm och Jukebox Lil med att det kanske var enda gången i hans karriär som han inte blivit lurad på pengar. Det var roligt att höra eftersom han säkert varit besviken flera gånger då jag inte kunnat skicka honom förskottsbetalningar.

Det blev också ett missförstånd senare. Då representerades han av en ganska ung manager som hade beställt ett par kartonger av Charles LP:n. Vid en förnyad royaltydiskussion kring början av 90-talet berättade jag att jag dragit av kostnaden för de här LP:na från hans royalties betalningar. Det hade Charles inte räknat med och jag förstod att hans manager hade behållit intäkterna från LP-försäljningen själv, trots att Charles betalt för dom med sina royalties. Jag hade inte fått något större förtroende för den här managern. Kanske beroende på att han vid ett samtal (på grund av jetlag?) i stort sett somnat.

Annars hade Charles de här senare åren av sin karriär tagits om hand av en mycket duktig och seriös gitarrist som verkade både engagerad och pålitlig.

KIX-18: Jimmy Liggins – I Can’t Stop It (1947-52)

Jimmy Liggins hade en utbildning som kan jämföras med gymnasial ekonomisk linje, tror jag.  Han kommer från en religiös bakgrund – Church Of God In Christ (COGIC) – där många gospelartister fostrats.

Flera artister har också haft en kort boxningskarriär innan de satsade på musiken (dock inte Charles Brown som kom från en medelklassbakgrund. Roy Browns pugilistiska period slutade snabbt eftersom han inte tålde att se blod). Jimmy boxades ett tag. (Han sparrade mot Archie Moore, världsmästare i lätt tungvikt). Han fungerade som roadmanager för sin bror Joe som hade en av de största skivframgångarna på 40-talet – ”The Honeydripper” (1945).

Jimmy var verksam inom många musikrelaterade områden. Skivdistribution – som han förlorade till sin fru vid skilsmässan. Ett eget skivbolag – Duplex. Han ordnade konserter med andra artister. Han sålde kurser i hur man lär sig spela gospelpiano. Jimmy försökte på ett medvetet sätt få en hit. Först studerade och anpassade han sitt eget sound till det som Art Rupe ville ha på skivbolaget Specialty och till det som hördes på radion. På äldre dagar hade han hade flyttat från San Diego på västkusten till Durham, North Carolina.

KIX-19: Larry Darnell – I’ll Get Along Somehow (1949-57)

Larry Darnell började som en Brown Skin Model. Det var en varitégrupp med sång och musik av 25 ungdomar av bägge könen. De levde under enkla omständigheter och fick ofta övernatta på bussen. Han blev erbjuden ett jobb och bostad på the Dew Drop Inn i New Orleans och där tog hans karriär fart. Han var en klädsnobb med massor av kostymer och skor, och mera av en live-artist än en skivartist. Hans period på topplistorna blev kort (1950-51). Han var född i Columbus, Ohio och kom efter karriärens slut tillbaka till sin födelsestad.

KIX-20: Wynonie Harris – Oh Babe! (1945-54)
Preston Love skrev texten om sin gamle kompis Wynonie. Uppdraget hade gått till Bengt Weine, men hans yrkes och familjeplikter hade tagit överhanden och han avslutade sitt engagemang i Route 66, efter 5 år, med att redigera texten.

KIX-21: Amos Milburn – Rock, Rock, Rock (1957-57)

”Drifting blues” visar att Amos gärna även framförde sin idol Charles Browns låtar. När jag besökte Amos 1978 och vi tillsammans lyssnade på hans första LP (KIX-7) nämnde Amos även Don Wilkersons namn och producenten, arrangören, tenorsaxofonisten Maxwell Davis, vars sound definierade den R&B som spelades in på västkusten. Maxwell ersattes ibland av Don Wilkerson på Amos turnéer – eller på inspelningar om Maxwell inte själv fanns på plats.

Amos nämnde även kompositören Jessie Mae Robinsons namn vid samma tillfälle. Hon skrev ”Black night” åt Charles Brown. Det var den första låt jag hörde med Charles i slutet av 60-talet.

På senare år delade Amos scen med dansösen med mera Caldonia – som sägs ha varit inspirationen till Louis Jordans massiva succé. Amos drack för mycket och drabbades först av epilepsi och fick sen en stroke. När hans fru dog 1972 flyttade han tillbaka till födelsestaden Houston.

Charles Browns beundrarskara omfattar Ray Charles, Fats Domino samt naturligtvis Amos. Beundran var säkert inte bara musikalisk utan även för att Charles umgicks med gräddan av framgångsrika afroamerikaner. Man ser hur dåtidens filmstjärnor, idrottsmän och boxare flockades kring Charles. Charles fick ibland öppna föreställningen när Fats Dominos egen karriär saktat in till klubbspelningar. Även Amos inspirerade Fats mycket. Det påpekade Amos och han ville att jag skulle hälsa till Fats om jag träffade honom.

KIX-22: Percy Mayfield – The Voice Within (1949-56)

Percy Mayfield är kanske idag mest känd som kompositör för bland annat Ray Charles (”Hit the road Jack” med flera) och han tillhör de som emigrerade till Los Angeles och hamnade under Maxwell Davis beskydd. Han blev senare kontrakterad till Ray Charles skivbolag Tangerine. Jag vet inte om låten och även LP-titeln ”My Jug and I” är självbiografisk. En hemsk bilolycka som förändrade hans utseende och säkert gjorde också hans ganska melankoliska låtar ännu dystrare. Trots detta är jag väldigt svag för Percy och denna LP.

KIX 23: Peppermint Harris – I Got Loaded (1950-53)

Denne är mest känd för sina dryckeslåtar som ”I got loaded” samt ”Have another drink and talk to me”. Vi hade inte många foton med honom men det bar mig emot att förstärka den negativa bilden av Peppermint genom att publicera bilder där han ser ut som en sjungande alkoholist.

Han hade ett gott förhållande till Don Robey (Duke & Peacock Records) som han kallar för mycket smart. Även Peppermint hamnade under Maxwell Davis vingar. Han beskriver deras samarbete som ett äktenskap där bägge parter förstod och respekterade varandra. Harris skrev låtar för Bobby Bland, Junior Parker, Etta James, B.B. King, Amos Milburn och Guitar Slim med flera.

En så begåvad artist och kompositör skall inte behöva porträtteras med en flaska whiskey eller ölburk i handen. Det visar bara en brist på respekt. Ingen skulle komma på idén att göra det med en vetenskapsman eller författare. Vid tiden för ”I got loaded” (1951) var Peppermint Harris nykterist och hade en universitetsexamen i engelska.

Jag tjatade på skivsamlaren Felix Prochaska, som var specialiserad på småbandsjazz och R&B, att sätta ihop en LP med Maxwell, som var hans största favorit. Men det blev inget. Nu kan man i stället följa dennes arbete på massor av R&B-vokalisters LP:n. Det gick nästan alltid bra för de som Maxwell tog hand om och kom under hans beskydd. Han finns även beskriven i bokform av Sonny Knight (se Mr R&B-107).

Jag kan verkligen inte skryta med att jag känner igen olika tenorsaxofonisters stilar. Men när det gäller Maxwell så lyssnar man först och tänker hur bra det låter och vilken vacker ton saxofonisten har. Sen förstår man att det är Maxwell. Det finns inget aggressivt i hans spel.  Han är inte en honkare som spelar liggande på rygg.

KIX-24: Little Ceasar – Lying Woman – Goodbye Baby (1952-53)

Det finns en koppling mellan musik och film. Många blues och R&B artister klarar övergången till film alldeles utmärkt. Liksom även afroamerikanska komiker. Många har varit utestängda från filmutbildning och filminspelningar, men det är sällan man ser en skivartist göra bort sig i filmsammanhang.

De som har fått möta en publik som sång och varité-artist eller som stå-upp komiker vet hur man skall uppträda på film. De har scennärvaro och har lärt sig att uttrycka olika känslor. Många fungerar sen bra även på film som Dexter Gordon i ”Round Midnight”.

Komikern Kingfish (hos Amos and Andy), Ethel Waters, Della Reese, Brownie McGhee är alla bra på film liksom Diana Ross – trots att hon ofta spelar över.

Harry Caesar kom från Pittsburg till Oakland. Från små teaterinslag på skiva var steget till Tarzanfilmer inte så lång. Han har setts i TV-serier som även visats i Sverige (”Hill Street Blues” och ”Cagney and Lacey”). Hans val av artistnamn ger associationer till Edward G. Robinson i gangster-melodramen ”Little Caesar” från 1931.

Caesar hade en konflikt med John Dolphin om pengar och fick svårt med skivjobb efter det. Han var även med i Leiber & Stollers grupp the Robins och skulle säkert ha kunnat fortsätta karriären när de efter några personförändringar blev the Coasters.

Jim Dawson och Charlie Lange, som gjorde baksidestexten till Little Caesar, jobbade som talangscouter för oss på västkusten. Där bodde många numera ganska bortglömda skivartister.

Route 66 och Jukebox Lil-serierna handlar mera om Los Angeles, California än om Mississippi och New Orleans.

KIX-25: Ivory Joe Hunter – I Had A Girl (1946-52)

KIX-26: Roy Brown – I Feel That Young Man’s Rhythm (1947-54)

Textförfattaren Art Fein fungerade ett tag som Roy Browns manager och citerar vad andra sagt om Roy: B.B. King; ”He was my idol” och Bobby ”Blue” Bland: ”He’s the guy we all tried to sound like but none of us could”.

Art konstaterar att när han jobbade med Roy kändes det ibland som om man hyrt in Rembrandt för att måla om sin lada.

KIX-27: Floyd Dixon – Empty Stocking Blues (1947-53) 

Floyd Dixon hade fått en check på cirka 35 000 USD för att Blues Brothers använt ”Hey bartender” på sin första LP. Ivory Joe hade berättat för Floyd att han hade förlorat allt efter en skilsmässa och nu alltid var beväpnad för att kunna försvara sig. Floyd hade löst detta problem genom att ha korta förhållanden på kanske en vecka och sen gå vidare. I likhet med många andra afroamerikanska artister som fått en chans till en ny karriär så varken rökte eller drack Floyd.

Charles undervisade Floyd i pianospel och scenframträdande eftersom han hoppades att Floyds klärvoajans skulle leda till att han kunde tipsa Charles om kommande högoddsvinnare på kapplöpningsbanorna. Så blev det inte.

När Charles krävde royalties med mera från Aladdin Records så placerades han ute i kylan medan de parade ihop Floyd med the 3 Blazers och lät honom spela in med Charles kompmusiker. Även med Charles fanns det gammalt groll.

Mari Jones hade 2 barn med Johnny Moore. Hon var underårig och inte ”lovlig ” och Johnny Moore kunde hamnat i fängelse. Nu trodde de flesta att det var Floyd som var far till hennes barn.

KIX-28: Amos Milburn – Let’s Rock Awhile (1946-54)

Amos Milburns första och största inspiration var Louis Jordan’s “I’m gonna move to the outskirts of town”, Ivory Joe Hunter’s “Blues at sunrise” och Charles Brown’s “Drifting blues”.

KIX-29: Jimmy McCracklin – I’m Gonna Have My Fun (1949-57)

Peppermint Harris hade använt låttiteln ”Let the backdoor hit you” (KIX-23) och skivproducenten Dallas Smith (Minit Records) hade använt samma uttryck i sin helhet – ”Let the backdoor hit you where the dog bit you” – när han karakteriserade Jimmy McCracklin som en underfundig textförfattare (1968). Detta uttryck tror jag att Bo Diddley också använt.

Det är en klassisk textrad inom amerikansk folklore som McCracklin använder när han vill framställa sig själv som en man ur de breda folklagren som trots en kanske obefintlig utbildning hade lyckats.

Jag vet inte hur Jimmy ville bli presenterad på scen, men i Watts 1968 presenterades han som en artist som var känd från fängelse till fängelse – och som en man som slinker igenom bakdörren när den äkte mannen gått till arbetet och hans fru är otrogen – det vill säga att han var en ”back door man”.

McCracklin skrev låten ”Tramp” för Lowel Fulson. Den blev en stor hit. Otis Redding och Joe Tex gjorde egna omarbetningar som hos Tex kallades för ”Papa was too”. I texten tar han avstånd från vräkiga kontinentala kläder och Stetson hattar.

McCracklins långa liv visar att han inte följde devisen ”lev farligt dö ung”. Han tog bra hand om sig själv och trots en relativt lång boxningskarriär så hade han inte blivit skadad. Han hade i stället vunnit med en lång rad knockouter och undvek kanske själv att bli träffad. Han hade blivit en skyddsling till Archie Moore, världsmästare i lätt tungvikt. Han rökte inte och drack inte och gick till sängs tidigt.

När jag träffade honom 1968 sa han att han var född 1932 men när han dog var årtalet 1921. (”Jimmy McCracklin, född 13 augusti 1921 i St. Louis, Missouri, död 20 december 2012 i San Pablo, Kalifornien. McCracklin är främst känd för sin låt ”The Walk”…Han blev 91 år gammal”).

KIX-30: Wynonie Harris – Playful Baby (1945-54)

Här dyker Jimmy Evans upp igen, nu som pressagent för Wynonie Harris. Tidigare har han nämnts som manager för Nappy Brown och the Coasters.  I en intervju i TAN Magazine från 1954 ger Harris sin syn på kvinnor och sex. Han konstaterar hur blues och gospel-sångare påverkar kvinnor:

“Gospel Singers make women do strange things like shoutin, screaming, running up the ailes, dancing and faintin’ – and throwing pocketbooks. I know one, brother Joe May, who is a one man riot in a gospel song concert. The women get so upset that they might do anything.

But when you sing the blues and sing them right, you’re in a brand new league. I was operating on the theory that no woman really likes a ”nice conservative” kind of fellow. What most of them want deep down in their hearts is an outright hellion; somebody they couldn’t trust but were afraid not to because he might know something on them and talk out loud. A sinful man is seldom without a flock of women chasing him down…

…women used to come there to heckle me, but I always won for I’d have them hanging around until I got off from work and then I’d treat them like something the cat brought in. It got so that the (club) Chez Paree was three-fourth filled with women every night I sang there. The fellows who came with them used to sit and look evil all the time I was on.”

Han berättar också om en ”Battle of the blues”-turné med Larry Darnell som blev mycket framgångsrik.

Evelyn Johnson som skötte Buffalo Booking Agency från Houston berättade att hon ibland fick stänga av mikrofonen när Wynonie blev alltför vulgär. Idag hade Wynonie säkert mött mycket kritik från ”me-too” rörelsen.

Wynonie besvarar även indirekt frågan som ställts av advokater om de grövsta och farligaste fångarna i Kumlabunkern:  ”Varför kan man hitta några av Sveriges vackraste kvinnor i besöksrummet där?”

KIX-31: Jimmy Witherspoon – Hey Mr Landlord (1945-56)

Jimmy Witherspoon uppträdde med Gugge Hedrenius Big Band i Västerås i slutet av 80-talet. Leif Gäverth var också där bland publiken den kvällen och fick en Jimmy Witherspoon LP signerad. Man kan konstatera att Witherspoon jobbat nästan oavbrutet sen 40-talet trots att hans period på hitlistorna var ganska kort. Jättehitten ”Ain’t nobodys business” gav inga royalties. Den låter både som en tidig blueslåt från Bessie Smith-epoken på 20-talet eller som Jimmy Rushing tillsammans med Count Basie. Därefter har Witherspoon arbetat nästan oavbrutet främst som sångare med jazzorkestrar.

KIX-32: Joe August – Mr Google Eyes – Rock My Soul (1949-54)

Det är alltid roligt att ge ut skivor med folk från New Orleans. Nya rytmer och annorlunda texter blir ett avbrott från West Coast bluesen. Skivan kom ut, men sen hörde jag inte av Jeff Hannusch eller Google Eyes igen. Jag kan bara hoppas att de inte var alltför missnöjda med resultatet även om skivan gick ganska spårlöst förbi för en gångs skull.

KIX-33: Johnny Moore’s Blazers – Why Johnny Why? (1949-56)

Det var intressant att med hjälp av Eddie Williams och Jim Dawson tränga djupare in i vad som hände med Johnny Moore’s Blazers efter att Charles Brown lämnat.

KIX-34: Charles Brown – Let’s Have A Ball (1945-61)

Detta var hans tredje LP på Route 66.

KIX-35: Calvin Boze – Choo, Choo’s Bringing My Baby Home (1949-52)

Vi lyckades aldrig få reda på någonting om Calvin Booze’s liv. Musiken är annars utmärkt och en slags kombination av Louis Jordans goda humör med den geniale Maxwell Davis orkester.

I början lade vi ner flera månaders arbete på varje ny lp. I slutfasen gick allt som på ett löpande band.  

Route 66 – 1200-serien

Route 66 KIX-1200: Hunter Hancock Presents Blues and Rhythm Midnight Matinee (1951) – med Smilin´ Smokey Lynn, Floyd Dixon, Bixie Crawford, Peppermint Harris, Golden Keys, Duke Henderson, Cecil Count Carter, Ernie Andrews, Madelyn Perkins, Betty Jean Washington, Big Jay McNeely.

Det här är det bästa av vad som fanns kvar av två unika Livekonserter från 1951 som Hunter Hancock arrangerade på the Olympic Auditorium, en boxningsarena med 10 000 platser i Los Angeles. De spelades in på stora lackskivor som Hunter Hancocks änka hade sparat genom åren. Det blev bara en liveinspelad LP i 1200-serien för oss, kanske just för att live inspelningar från tidigt 50-tal var så sällsynta. Alan Freed blev lite senare östkustens motsvarighet till Hunter Hancock. Hans första livekonsert ägde rum först 1952.  

Mr R&B Records

R&B-100: Nappy Brown – That Man (1954-61)

Bill Millar konstaterar i sin baksidestext om Nappy att det är – ”a sad story, a troubled personality and a stormy career”. Bland Millars sagesmän nämns Screamin’ Jay Hawkins. Denne visade sig vara ett otillförlitligt vittne, vilket jag senare själv fick erfara.     

Det positiva var dock att textrubriker som ”BIBLE BELT BOOTLEGGER AND RECORD COMPANY RIP OFF” och ”FROM GEORGIA CHAINGANG BACK TO CHURCH”, troligen lockade en och annan läsare till att köpa skivan. 

Jag ville gärna få över Nappy på en turné. Han tillhör en grupp sångare som inte hade några problem med att gå från gospel till R&B och sen vidare till soulmusik.

R&B-101: Bobby Mitchell – I’m Gonna Be A Wheel Someday (1953-63)

New Orleans är inte en stad som karakteriserats av virtuosa gospelinfluerade sångare trots att både Mahalia Jackson och Roy Brown kommer därifrån. Det handlar snarare om personliga, unika men sällan skönsjungande artister som Louis Armstrong, Fats Domino, Professor Longhair och Dr. John.

Den katolska kyrkan är stark i New Orleans. Där sjungs psalmer och inte gospel. En sångare som katoliken Aaron Neville, som väl haft den bästa rösten i New Orleans de senaste 60 åren, fick aldrig den träning och utbildning han kunnat få om han varit baptist eller uppvuxen i the Church of God in Christ. Aaron Neville konstaterade att gospel och gospelinfluerad R&B fick han sjunga med sina kompisar på fritiden.

Även Doo Wop-scenen var liten i New Orleans och grupperna var få. Undantag är the Spiders och Bobby Mitchell and the Toppers. Eventuella sångliga brister hos Bobby och the Toppers kompenseras mer än väl av New Orleans bästa studiomusiker.

R&B-102: Coasters – What Is The Secret Of Your Success? (1957-64)
Till skillnad från ”våra” andra artister var the Coasters även från början populära i Sverige. Claus Röhnisch som var Scandinavian Blues Associations (numer Swedish Blues Association) förste ordförande hade följt gruppen redan från 50-talet och han besökte även medlemmarna i USA där han och deras ledare Carl Gardner senare kontaktade mig via telefon. Gruppen lyckades förverkliga Leiber and Stollers visioner bättre än några andra i korta, teatersketch-liknande hitlåtar.

Kanske inspirerade av Little Caesar som ett tag sjöng med the Robins som också jobbade med Leiber and Stoller och varifrån några av Coasters medlemmar hämtades.

R&B-103: Rosco Gordon – Keep On Doggin’ (1951-69)

Hank Davis, som spårade upp Rosco i New York och skrev baksidestexten konstaterar att det till slut var fler advokater inblandade i Roscos inspelningar i Sun-studion än det var musiker. Hans inspelningar skickades vidare samtidigt till Duke, RPM och Chess, utan att kontrakten var riktigt klara.

Rosco hade stor studiovana och redan före 18 års ålder var han en trägen gäst hos Sun och Sam Phillips. Det var där den klassiska bilder är tagen på Rosco och Elvis tillsammans. Man känner att det är Rosco som är huvudpersonen. Rosco var nöjd med den här LP:n trots att många av låtarna spelades in under halvprofessionella förhållanden – mer som en audition än en riktig recording session.

R&B-104: Roy Brown – Saturday Nite (1952-59)

Här skrev jag en del av baksidestexten och resten består av Roy Browns självbiografi från 1976 samt en intervju gjord av Jefferson-gänget Tommy Löfgren, Jörgen Sandin och Lasse Linder i USA 1980. 

Fokus är på den andra delen av hans karriär när Roy lanseras som en Rock and Roll-sångare. Till skillnad från andra R&B sångare från 40-talet som Wynonie Harris eller Louis Jordan gör han bra ifrån sig även i denna genre.

Han minns också tiden när han stod på topp och att var sjunde/åttonde skiva som spelades på radion var med honom. Det är troligen inte en överdrift; 1968 när James Brown var på topp var minst var tionde skiva som spelades på radion med James Brown. På en klubb där en manlig artist uppträdde bestod dennes repertoar till minst 10% av James Brown-låtar. Och alla manliga artister (nästan) imiterade hans scenshow. En grupp som Jackson Five med Michael Jackson gjorde nästan bara James Brown-låtar och alla James Brown koreografiska knep imiterades.

Många av Roys låtar spelades in under Dave Bartholomews överinseende med de bästa New Orleans musikerna (Lee Allen, Red Tyler, Justin Adams, Herb Hardesty och Charles Williams med flera.)

R&B-105: Ray Agee – Black Night Is Gone (1951-57)

Under en visit på Los Angeles radiostation XERB hade jag träffat en kille som gav mig en skiva med Ray Agee. Tyvärr var inte Wolfman Jack på stationen den dagen. I ”American Graffitti (Sista Natten med Gänget)” förefaller hans radioshow ha kvällspasset och ett tidigt nattpass. Wolfman hade själv släppt ett par goda skivor producerade av Larry Williams. 

Larry är idag är mest känd för att ha skrivit tre låtar som Beatles spelade in (”Slow down”, ”Bad boy”, ”Dizzy Miss Lizzy”). Man kan tycka att det borde ha säkrat Larrys försörjning resten av livet. 

Vad som drev Larry till att sälja narkotika vet jag inte. Var det dåliga hemförhållanden, mobbing i skolan eller en frånvarande far? (Detta vet säkert den svenska barnpsykologiska expertisen bäst). Larrys ”självmord” är unikt. Han sköt sig själv med flera skott i huvudet… 

Plattan jag fick med Ray Agee var bra. ”Mr Clean” var A-sida och genom åren köpte jag ganska många fler plattor med Ray Agee. Ray var en slags fattigmans Bobby Bland och ”Mr Clean” hade passat utmärkt för Bobby tillsammans med Joe Scott’s Orchestra. Bland tog i stället upp Agee’s låt ”I’ve been wrong so long”.

Ray sjöng gospel med tre bröder och the Agee Brothers Quartet var mycket uppskattade men blev aldrig inspelade. Med Charlie Lange’s hjälp blev det två stycken LP:n med Ray Agee. Ray ansvarade ofta för sina recording sessions och han skickade även över band till oss. 

Han försökte även lansera en yngre vit sångerska som jag (fördomsfullt) trodde hade tillbringat en del tid på en uppfostringsanstalt. Det påminde lite om när Big Joe Williams hade med sig en flicka i övre tonåren, som fick göra ett inledande folkloristiskt set till en konsert med Big Joe i Stockholm.  

Det sägs att en vädur (Ray var född den 10:e april 1930) inte låter sig nedslås av motgångar utan hela tiden tar nya tag. Det var Ray Agee i ett nötskal.

R&B-106: Varetta Dillard – Double Crossing Daddy (1951-61)

R&B-107: Sonny Knight – Confidential (1953-64)

Sonny har gått de svenska lyssnarna ganska spårlöst förbi. Bill Millar och Ray Topping fick kontakt med denne under ett besök i London vid lanseringen av boken ”The Day The Music Died” som han skrivit under sitt dopnamn Joseph C. Smith. Romanen handlade om musikscenen i Los Angeles och New Musical Express skrev: ”as good as anything ever written on the subject”. Boken kan rekommenderas – Smith hade varit med om mycket när han under artistnamnet Sonny Knight spelat in ett 70-tal låtar mellan åren 1953-64 tillsammans med Bumps Blackwell and Maxwell Davis (som också beskrivs i boken under ett annat namn).

Hans första session (1953) resulterade i ”But Officer” som handlade om polisbrutalitet. Hans största hit var ”Confidential” (1956), en ballad och tryckarlåt som säkert hördes mycket på skoldanser och på radio i Los Angeles och andra tonårstäta städer runt om i USA.

R&B-108: Solomon Burke – You Can Run But You Can´t Hide (1955-59)

Den här LP:n är Peter Guralnicks verk. Han kände Solomon väl och den innehåller hans 50-tals inspelningar på bland annat Apollo och Singular, innan han blev krönt till the King Of Rock And Soul och sålde massor av skivor för Atlantic Records.  

Här framför Solomon en ganska stillsam religiös musik samtidigt som han utbildade sig till begravningsentreprenör. Solomon hade en egen kyrka i Los Angeles-området och över 20 egna barn. Han svarade aldrig på brev men betalningen för R&B-108 kom i alla fall fram.

När han gjorde sin första riktiga Sverige-turné på 2000-talet åkte jag, Notini och dåvarande chefredaktören för Jefferson Anders Lillsunde till Uppsala. Jag lyckades få tillträde till turnébussen där Solomon satt i ensamt majestät och åt en stor tallrik ”swedish meatballs” som tillagats av en svensk beundrarinna. Det föreföll nästan som om det var köttbullarna som lockat honom till Sverige…

Solomon hade gjort en slags PR-resa till Sverige 1966 då han mimade till sin aktuella hit ”Keep looking” vid ett besök på Skansen. Tyvärr gav han inga annonserade konserter vid det besöket.

Jag och Solomon hade inte träffats förut och han hade inte svarat på mina brev, varför jag blev förvånad när han vid mitt inträde i turnébussen utropade ”Mr R&B!!” för full hals samtidigt som han omfamnade mig och började kyssa mig på flinten. Uppenbarligen kände han igen mig…

Det var en mycket bra konsert. Han hade med sig ett stort band som inkluderade en kvinnlig harpist. Jag antar att många i publiken undrade hur han kommit upp på scen. Efter ett liv av matmissbruk så hade han blivit otroligt fet. Jag tror knappt han kunde gå längre men man hade en tron på scen där han satt när ridån drogs ifrån. Efteråt sa en kvinnlig besökare att hon börjat gråta under hans framträdande. Även jag hade fått en klump i halsen. Han lyckades förmedla starka känslor.

Dagen efter var han på Göta Källare på baksidan av Medborgarhuset i Stockholm. Jag hade tagit med ett par kartonger skivor som skulle räcka till alla hans barn och övriga släkt. Solomon frågade hur ljudet hade varit och jag kunde bekräfta hans farhågor att ljudteknikern hade lyckats med konststycket att skapa öar i hallen där ljudvågorna på något sätt kolliderade och interfererade och skapade ett totalt ljudkaos och förvrängt ljud. Det hade gjort lyssnandet onjutbart och lät kort sagt som om hallen fyllts av fiskmåsar. Eller hade jag en hörselskada efter ett alltför flitigt konsertgående? 

Många ljudtekniker satsar på ett ljud där basen och bastrumman skall kännas som ett knockoutslag i solarplexus medan den totala ljudnivån ligger på hörselskadenivå. Värst hörselskadade och musikdöva har dock ljudteknikerna själva blivit.

R&B-109: Margie Day – I’ll Get A Deal (1950-56) 

Margie Day fick äran att bli vår omslagsflicka på Mr R&B katalogen. Hon växte upp i Norfolk, Virginia och har kommit tillbaka till den staden.  Vår språkkännare och språkekvilibrist Dave ”Professor BeBop” Rogers gjorde intervjun och skrev baksidestexten. Han brukade också putsa språket på mina och andra icke engelsktalande svenskars baksidestexter. Han debuterade redan 1973 som Disc Jockey på station WTJU (University of Virginia).

Floyd Dixon hade turnerat med Margie i början på 50-talet. När vi pratade musikminnen nämnde Floyd henne. Och att hon alltid var mycket artig, trevlig och väluppfostrad och hälsade honom och de andra artisterna med ett vänligt ”God Morgon!” vid frukostbordet.

R&B-110: Faye Adams – I’m Goin’ To Leave You (1952-61)

Musicologist och gospel collector Opal Nations har genomfört många intervjuer med kända gospelartister men han lyckades inte få Faye Adams att prata om sin R&B karriär. Som sångare spelade Opal Nations själv in tillsammans med the Frays på 60-talet i England och under namnet Martin Hummingbird som soloartist. 

Faye Adams tillhör det lilla fåtal artister som inte velat ta emot pengar för sina R&B-inspelningar när de gavs ut i Sverige. Där är hon i sällskap med B.B. King, vars manager (Sidney A. Seidenberg) troligen inte ville komplicera en samtidig rättsprocess med RPM/Modern Records om royalties. Nellie Lutchers ointresse kan ha berott på att hon redan på 40-50 talet placerade sina pengar i köp av fastigheter i Hollywood. Vårt royalties erbjudande vägde kanske lätt jämfört med värdestegringen av fastigheterna. Hon ville säkert inte heller komplicera det goda förhållandet hon haft med Capitol Records. 

Vi får inte veta mycket om Faye Adams i baksidestexten förutom att hennes födelseår anges till 1923 eller eventuellt senare. Den handlar i stället mest om de 21 spår LP:n innehåller.  

På nätet berättas att hon föddes som Fanny Tuell, den 22 maj, 1923 i Newark, New Jersey. Hennes far hette David Tuell. Han var en gospelsångare och ledande gestalt inom Church of God in Christ. 

Redan i femårsåldern började hon sjunga gospel tillsammans med sina systrar på radio.  Som gift hette hon senare Faye Scruggs. I Atlanta upptäcktes hon av Ruth Brown som ordnade en audition hos Joe Morris. Denne engagerade henne och ändrade hennes namn till Faye Adams. Hennes första inspelning var ”Shake a hand” som blev en miljonsäljare 1953. 

Tio år senare lämnade hon nöjesbranschen. Hon gifte om sig 1968 och hette nu Fannie Jones. Hon och hennes man Clarence E. Jones komponerade tillsammans och gav ut ”Sinner man” på Savoy Records.  

Mr R&B Records 1000-serien handlade om svart rock and roll, om 60-tals inspelningar och ganska mycket om soulmusik.

R&B-1000: Amos Milburn Jnr – You Used Me (1959-67)

Han hette egentligen James Thomas Russ Jr. Enligt Amos Senior så fanns det ingen släktskap dem emellan, men juniors moder ville kanske att han inte skulle känna sig faderlös och hon valde Amos senior som en slags fadersfigur.

Det var svårt att få en framsidesbild. När Major Bill skickade bilder så var det uppenbart att något inte stämde. Längden av öronen på Amos Jnr på ett par bilder skiljde sig för mycket åt.  Senare har någon påstått att framsidesbilden är på Otis Redding – vilket jag inte tycker stämmer, då jag sett massor med bilder på Otis Redding genom åren. Plattans bonus är Bruce Channel sång och Delbert McClinton munspel. 

R&B-1001: Johnny Copeland – I’ll Be Around (1958-75)

R&B 1002: Johnny Copeland – Down On Bending Knees (1960-75)

Jag blev kontaktad av Johnny Copelands manager. Han ville att jag skulle ge ut ett par LP:n med Johnnys tidigare inspelningar. Detta för att undvika att de kom ut under okontrollerbara omständigheter, då de kunde gå miste om royalties och kompositörsrättigheter. Själv hade jag bara ett par stycken av Copelands tidiga singlar (exempelvis ”Suffering City”) men Nils Hansons samling kompletterad med Janne Rosenquists plus tejper från Copelands manager gjorde de båda LP:na högklassiga. Nils Hanson och John Swenson skrev baksidestexterna.

R&B-1003: Ray Agee – I’m Not Looking Back (1955-71)

Det fanns material till ytterligare en LP med Ray Agee. Den första hade varit blandad 50-tals R&B och nu blev det mer soulblues ofta inspelad i San Francisco med Johnny Heartsman. Ray Agee tycker att det var hans bästa tid – jag håller med. Bobby Bland hade kunnat göra en fin cover på ”Count the days I’m gone” på denna LP.

R&B-1004: Young Jessie – Shuffle in The Gravel (1957-64)

Jessie tycker säkert att han borde varit en oftare sedd gäst på Jeffersons framsida eftersom han är släkt med själve Blind Lemon Jefferson. Jessie dök upp för ett tiotal år sedan i södra Sverige på en stor Bil och Nostalgia träff i Höör i Skåne och han har också varit på Åmåls Bluesfest 2012.

Med hjälp av rockabilly-stjärnan Wild Fire Willie (Jan Svensson) kom jag till Höör och fick en pratstund med honom. Han växte upp i Dallas, Texas. Man kan tro att hela familjen lyssnade på countryblues men hans mor tillhörde istället Hank Williams största beundrare. Jessie hörde nog mer av denne än någon annan artist när han växte upp.

Young Jessie blev också god vän med Young John Watson a.k.a. Johnny ”Guitar” Watson. Denne beskriver han som ett musikaliskt geni och när de träffades brukade de improvisera olika musikaliska be bop-fraser precis som två moderna jazzmusiker.

Den här LP:n kom till när Bill Millar och Ray Topping träffade Jessie i England. Bill gjorde baksidestexten och Ray diskografin.

R&B-1005: Ted Taylor – Somebody Always Trying (1958-66)

En cover på titellåten, med King Size Taylor hörde och såg jag på TV i England 1963 (inte 1964 som det står i baksidestexten). King Size Taylor tillhörde det gäng artister som på tidigt 60-tal åkte till kontinenten och Hamburg liksom the Beatles. Efter att egentligen bara hört denna låt med King Size skulle jag med lite god vilja påstå att han är en av de tio bästa engelska sångarna vid sidan om Eric Burdon och Tom Jones med flera.

Ted Taylor var född i Oklahoma och exponerades mycket för bluegrass. I Los Angeles var han med i vokalgrupperna Cadets och Jacks. Humoristen och MAD-redaktören Lasse O’Månsson blev av någon anledning sur på Ted Taylor i en recension. Någonstans hade han fått reda på att Ted Taylor levde hälsosamt vilket kanske stred mot Månssons föreställning av att goda artister och konstnärer borde leva på sprit, kaffe och cigaretter. Men Teds hälsosamma livsstil och träning var förgäves när han dog i en bilkrasch 1987 – blott 50 år gammal.

Han hade en hög tenorröst av det slag som bevarades längre av ett hälsosamt liv, enligt Roy Brown. Det är också intressant att Ted nämner R.H. Harris, ledare för the Soul Stirrers under Sam Cookes tid och senare, som sin största och egentligen enda inspiration. Det är många goda sångare som påverkats av R.H. Luciano Federighi, som träffat Ted i USA 1985, skrev baksidestexten.

STOCKHOLM RECORDS

RJ-200: Charles Brown – I’m Gonna Push On (1979)

Det var Rolf Wikström som föreslog att vi skulle spela in Charles Brown när han turnerade i Sverige 1979. Roffes ljudtekniker Hasse Andersson tog med en bandspelare till den klassiska Mosebacke klubben dit Bosse Stenhammar tagit så många stora artister. Sen sköttes slutarbetet i Södertälje där Hasse och Berra Pettersson, basist med Telge Blues, hade byggt upp en studio.

Nu i efterhand känns det märkligt att inte ”Driftin’ blues”, som Charles skrev redan som 12-åring, också finns med på LP:n.

RJ-201: Chuck Norris – The Los Angeles Flash (1980)

Han var en av de mest erfarna västkustgitarristerna med ständiga studiojobb inom R&B och West Coast blues. Han kan höras på multimiljonsäljare som The Platters ”Only you” och Bobby Day’s ”Rockin Robin” och han spelade banjo i Barbara Streisand filmen ”Hello Dolly”.  Det här var hans första egna lp.

RJ-202: Ruth Brown – Takin’ Care Of Business (1980)

Ruth Brown var 50-talets största afroamerikanska kvinnliga skivartist. Under 50-talets första fem år tillbringade hon 28 veckor på nummer ett positionen på R&B listorna. Det var fler än alla andra kvinnliga artister tillsammans. Följdriktigt kom Atlantic Records att kallas ”The House That Ruth Built”. Pengarna de tjänade på henne kunde bygga upp det skivbolaget. Men otacksamma Atlantic glömde sen bort att skicka Ruth pengar. 

RJ-203: Lloyd Glenn – Blue Ivories (1947-57/1982)

Lloyd Glenn (piano) och Lowell Fulson (sång, gitarr) spelade in och uppträdde mycket tillsammans. Deras samarbete resulterade i deras största gemensamma hit ”Everyday I have the blues”. Jan Cedervall, en välkänd finansman med etisk profil är nog mest känd för sitt skivbolag Rosa Honung. Han har blivit legendarisk för att ha upptäckt Sveriges största sångstjärna de senaste 40 åren – Carola – och ha spelat in henne innan hon blev ”Främling” med hela svenska folket. Han upptäckte även Louise Hoffsten innan hon blev Sveriges bluesdrottning. När Lloyd Glenn besökte Sverige 1982 gillade Cedervall vad han hörde och hade det goda omdömet att spela in en halv LP med honom. Dessa fem solopiano inspelningar kompletterades nu med åtta inspelningar från 40- och 50-talen med trio och full orkester.

RJ-204: Eddie Boyd – Lover’s Playground (1983)

RJ-205: Nappy Brown – I Done Got Over (1983)

När Nappy var i Skandinavien tog gitarristen Knut Reiersrud med honom till en norsk skivstudio och gjorde några studioinspelningar tillsammans med turnémusikerna och producenten Jon Larsen. Kompmusikerna kan beskrivas som Svensk-Norska R&B All Stars förstärkta med före detta Ellington trumpetaren Willie Cook. Han ersatte tenoristen Maurice Simon som utvisats av polisen innan turnén startat. Efter LP:n på Mr R&B Records (R&B-100) blev Nappy omtalad och uppmärksammad. När RJ-205 kom ut visade Nappy att han hade kraften kvar. Han fick en ny publik och kunde turnera internationellt igen.

BLUESBOY

Per Notini ville skapa en serie med gitarrblues. Han hade i Paul Olivers anda och efterföljd transkriberat texterna på några av de tidigare LP:na på Route 66 och på den här serien skulle även transkriberade gitarrsolon bli en bonus. Med sedvanlig energi, grundlighet och folkbildande fokus tog han sig an projektet.  

Min egen ideologiska bakgrund är att jag anser att den afroamerikanska musiksmaken är ofelbar när det gäller att lyfta fram stora talanger och göra deras bästa låtar till stora hits under 40/50- och 60-talen. Detta innebar att flera av våra utgåvor även skulle kunnat kallas för ”Greatest Hits”.

BB-300: Lonnie Johnson – The Originator of Modern Guitar Blues (1941-52)

Lonnie var med på den första versionen av Lippman & Raus American Folk Blues Festival som kom till China-teatern i november 1963. Då handlade mitt musikintresse främst om återkopplingen till 50-talets rock’n’roll och rockabilly som initierats av den engelska vågen med Beatles i täten. Chuck Berry hade återupptäckts och hördes mycket på radion. 1964 hade även Stones förebilder som Muddy, Wolf, Diddley med flera fått ett visst utrymme på Radio Luxembourg. Nu var blues mitt fokus och jag såg 1964 års årgång och hade tyvärr missat Lonnie Johnson året innan. I efterhand kan jag konstatera att det kvarstående största intrycket 1964 gjorde Lightning Hopkins. Han har blivit det mått jag senare mätt alla andra bluesartister med. En otrolig utstrålning och en personlighet som definierar vad blues är. Han var ett bluesgeni kort sagt. Ett geni kan tröttna på de mindre begåvade personerna i sin omgivning. Man blir otrevlig, precis som Chuck Berry, James Brown, Bob Dylan och några till.   

Lonnie Johnson föddes i New Orleans i slutet av 1800-talet och hade en mycket lång skivkarriär som startade redan 1925. Den här LP:n handlar om hans elektriska tid som tog fart efter krigsslutet. Lonnie påverkade många andra bluesartister inklusive Big Bill Broonzy och Robert Johnson. Tyvärr slarvade presseriet bort pressmatriserna för denna lp. Vi kunde inte få fram nya upplagor och skivan blev plötsligt utgången trots att det fortfarande fanns en efterfrågan. 

BB-301: B.B. King – The Rarest King (1949-60)

Per Notinis linernotes är fortsatt intellektuella och tar upp det poetiska i bluestexterna vilket anknyter till hur bluesen beskrevs i början. Per tar också fasta på att B.B. King själv säger att han inte är en rhythmgitarrist utan en solist. Och att hans sång i början var viktigare än hans gitarrspel. Liksom hos många andra sångare var Roy Brown en stor förebild.

När han var i Sverige första gången hade Per gett B.B. ett exemplar av hans Bullet 78:a. Med utgångspunkt från dessa hans första inspelningar är det svårt att förstå att B.B. King blev världens mest kände bluesartist. I början var självförtroendet inte på topp. Spelningarna var få. Han jobbade som discjockey. När the Dixie Hummingbirds besökte B.B.s radiostation (WDIA) frågade B.B. vad de trodde om en gospelkarriär. Bluesen gick ju inget vidare för honom. Skulle han satsa på gospel istället? Så lydde frågan B.B ställde, berättade Ira Tucker från the Hummingbirds. 

Vi skrev till B.B.s manager Sid Seidenberg för att kunna skicka B.B. hans royalties – men fick aldrig något svar. Det kan ha berott på att en royalty-konflikt med Bihari-klanens RPM-Modern-Kent Records ännu inte var avgjord. Att då skriva på ett kontrakt med oss kunde skada B.B. Kings sak.

B.B. hade en unik förmåga att möta publiken – både på och utanför scenen. Publikreaktionerna, när han på Regal Theatre i Chicago sjunger att han varit generös och gett en kvinna flera barn, men att hon nu vill lämna tillbaka dom, är överväldigande (”How blue can you get”). Det var inte en självbiografisk låt. Louis Jordan hade gjort originalet.

BB-302: Lowell Fulson – 1946-57

Lowell Fulson har också haft en lång och framgångsrik karriär. Per kallar honom ”one of the sleeping giants of the blues”. Elvis gjorde en cover på hans storsäljare på Checker, ”Reconsider baby”, från 1954.

Vid kontakt med Modern-Kent 1968 fick jag reda på att Fulson var i studion för att spela in en LP. Jimmy McCracklin hade skrivit ”Tramp” som lite överraskande hade blivit en hit för Lowell. Succén skulle följas upp. ”Tramp” togs även upp av Otis Redding och Joe Tex. I Fulsons händer är det nästan en slags ”talking blues” med funkinslag – där texten är en stor förklaring till succén. 

McCracklin gjorde ”Tramp” live på en klubb i Watts och talade samtidigt om för publiken att han själv visste bäst hur den låten skulle låta. Fulson hade besökt klubben som hastigast men var inte längre kvar när McCracklin på detta sätt indirekt och trots allt ganska vänligt kritiserade honom. 

Tio år senare ringde jag upp Fulson och fördjupade sen kontakten när han besökte Sverige och hade en spelning på en klubb på Götgatsbacken i Stockholm.

Fulson blev intervjuad 1980 av Ulf Carlsson som gjorde en text till dubbel-LP:n på CrownPrince som pryddes av många bilder från hans fotoalbum. Även Jim Dawson var engagerad och gjorde en text. Det ovanliga med Lowells bakgrund var att han vuxit upp på ett indianreservat. Därefter kom han till västkusten och Oakland där han lyssnade mycket på Saunders King.

Fulson spanade alltid efter skickliga pianister och inspelningarna på Swingtime med Lloyd Glenn är väldigt bra. På turné tar han en ung pianist, Ray Charles, under sina vingars skugga. Det var dock en hård tid för Charles att döma av långfilmen om hans liv, ”Ray” (2004). Ray kände sig inte accepterad på grund av sin blindhet – han blev kort sagt (vuxen)mobbad.

BB-303: Saunders King – What’s Your Story Morning Glory (1942-54)

Saunders King var en skötsam person som inte ville uppträda på klubbar där det dracks mycket och röktes. De flesta USA klubbar jag varit på har varit luftkonditionerade. Det var en stor skillnad mot Sverige där vi som växte upp på 60-talet blev utsatta för hälsovådliga mängder passiv rökning. Före fetmaepidemin i USA var klubbarna fulla av vältränade personer som verkligen kunde dansa. Dom gillade nog inte heller den svenska modellen med instängda, svettiga, rökiga källarlokaler. 

BB-304: T-Bone Walker – The inventor of the Electric Guitar Blues (1929-53)

Denna LP var vi mycket stolta över och den sålde bäst av alla BluesBoy. Den pryddes av ett ungdomsporträtt på T-Bone från 20-talet som Norbert Hess hittat under sina fältresor i USA. Många av 78-sidorna var inspelade på skivbolaget Rhumboogie. Namnet var hämtat från jazz- och bluesklubben med samma namn som öppnade 1942 i Chicago. Den delägdes av tungviktsvärldsmästaren Joe Louis. 

Försäljningskurvan för våra utgåvor hade oftast samma utseende. Distributörerna och skivaffärerna brukade göra en första beställning så att deras lager av skivorna räckte ett par-tre månader. Sen kom en andra beställning och därefter brukade försäljningen stanna på en nivå som kunde vara ett par-tre/år. Många LP:n fortsatta därefter att sälja under flera år vilket naturligtvis var mycket glädjande. Idag har försäljningen för mina skivbolag stannat nere vid noll-linjen – trots allt tal om att vinylen är tillbaka igen.

Kurvan för T-Bone var annorlunda. Efter några år började skivans försäljning flerdubblas och den var under många år katalogens bäst säljande LP. USA distributören Robin Cohn på City Hall Records förklarade vad som hade hänt. Eric Clapton hade intervjuats i tidningen Guitar Player och blivit ombedd att nämna sina favorit-LP:n. Högt upp på den listan fanns vår T-Bone Walker, producerad av Per Notini. Tack Eric för det! 

1964 besökte jag London under ett par dagar på en språkresa. På the Marquee club uppträdde the Yardbirds med Clapton som gitarrist. Men vi måste naturligtvis i stället se en Musical med Tommy Steele (”Half A Sixpence”) som gick på en West End teater. Biljetter var köpta och våra lärare skulle följa med. Det blev ett par urtrista timmar med Tommy Steele. På den tiden ifrågasatte man inte sina lärare. Idag skulle säkert alla smitit från teatern till the Marquee. Clapton var ändå gitarristen nr 1 i England ända tills Jimi Hendrix kom dit. Diskussionen om vem som var bäst – Elvis eller Tommy – hade varit ett massmedialt jippo på 50-talet i Sverige. Tommy vann, och Lagen som Stickan Andersson så klokt formulerat med orden: ”Folk är inte dumma – Dom är dummare!” – visade sig återigen stämma till 100% även i jämförelsen mellan Tommy och Yardbirds.    

BB-305: Clarence ”Gatemouth” Brown – Atomic Energy (1947-59)

Gatemouth Brown hade mycket jobb i Europa och uppträdde bland annat på Skeppsholms-festivalen. Den spelningen fick avbrytas i förtid då ett oväder med snöblandat regn skulle kunnat ge bandet dödliga elchocker. Jag samarbetade med Gatemouths manager inför arbetet med denna LP. Ulf Carlsson, som skrev baksidestexten, berättar om mötet med Gatemouth i samband med Jazz och Bluesfestivalen 1981 och i april 1983 på Skeppsholmen.

Han var också i Nice 1986. Den spelningen innehöll ganska mycket fiolspel i country och bluegrass-genren. Han kompades på piano av sin fru. Det var säkert klokt att ha en så bred repertoar i Texas där många – även afroamerikaner – gillar C&W. I likhet med Lowell Fulson växte Gatemouth upp omgiven av country och bluegrass samt även Louisiana style Cajun. Han föddes 1924 på Texas sidan av gränsen mellan Louisiana och Texas. Gatemouth föredrog dock själv storbandsmusik (Basie och Hampton) och hade själv ett tiomannaband som vid något tillfälle svällt upp till 23 personer. 

En LP med Gatemouth kom ut på bolaget Red Lightnin’ vid en tidpunkt på det tidiga 70-talet när efterfrågan på goda blues LP:n var mycket stor. Den blev nog den bäst säljande blues LP:n på ett annat skivbolag som jag haft. 

BB-306: Goree Carter – Rock Awhile (1949-51)

När man jämför Goree Carters första två inspelningar 1949 med B.B. Kings första inspelningar samma år tycker i alla fall jag att Goree, trots att han är ett år yngre än B.B. King, hade en större potential. B.B. schabblar fram ett osäkert solo medan Goree verkar mycket säkrare som artist. Hans ”Rock awhile” (1949) ses idag som ett viktigt och tidigt ställningstagande som förebådar 50-tals rocken. I början imiterade han T-Bone Walker och hans scenshow men han klarade inte av att först gå ner i spagat och sen komma upp igen. På senare år fick James Brown, som alltid gick ner i spagat, tillbringa nästa dag i rullstol för att återhämta sig.

Goree blev inkallad – kanske till Korea – och när han kom tillbaka till Houston igen var han bortglömd. Sedan blev hans mor sjuk och han tog hand om henne och åren gick. Väldigt få av våra utgåvor handlade om artister som aldrig egentligen slagit igenom – eller som kunnat kallas för bortglömda genier. Ett sådant är Goree Carter. Trots att han blev återupptäckt på 80-talet av yngre artister och fick en comeback-lp som BB-306 så verkade han inte kunna gripa tillfället i luften. Då handlade det om reumatism i händerna och att han inte spelat på länge. 

BB-307: Pee Wee Crayton – After Hours Boogie (1945-62)

Även Pee Wee stod länge i skuggan av T-Bone Walker. Han var född i Texas (1914) och emigrerade till Los Angeles 1935. Där lärde T-Bone honom spela gitarr och även Charlie Christian var en influens. Hans karriär skiljer sig alltså inte mycket från andra Texas/West Coast gitarrister och bluessångare, förutom en viktig skillnad. Han giftte sig med Esther som hjälpte Pee Wee med hans karriär och med att skriva låtar för honom. De hade uppenbarligen ett mycket lyckligt äktenskap och hon blev även hans road-manager. Hon hjälpte oss också med att producera denna LP och skrev en tredjedel av baksidestexten. Jim Dawson och Dick Shurman skrev resten.  

Jag har alltid varit förtjust i telefonblues som ”Hello Central” med Lightnin’ Hopkins eller ”Call Operator 210” med Floyd Dixon. ”The telephone is ringing” med Pee Wee Crayton är dock i mina ögon den bästa telefonbluesen där ringsignalen blir en extra knorr.   

Blues Boy serien sålde bra. Intresset för elektrisk gitarrblues var stort – faktiskt större än intresset för piano- och saxofonbaserad Rhythm & Blues. 

CROWNPRINCE RECORDS

Det hade funnits mycket blues på flera av våra tidigare utgåvor på Route 66, och BluesBoy var ett bluesmärke.

Det var dags för ett skivmärke med enbart blues – i alla fall som de tyngsta auktoriteterna definierade genren. Vi gjorde det lätt för oss och här placerade vi de artister som fanns upptagna i Leadbitter-Slavens diskografi ”BLUES RECORDS”. IG står för Industrigatan dit jag flyttade mitt kontor i slutet av 70-talet.  

IG-400: Eddie Boyd – Rattin’ And Running Around (1947-56)

Eddie Boyd valdes som första artist. Det var ett lätt val. Boyd hade flyttat från Clarksdale till Chicago och därifrån till Finland. Bluesmusik må vara mycket populär i både Sverige och Finland men få artister väljer att flytta hit.

På Stovalls Plantation föddes kanske rentav den moderna Chicago bluesen i Muddy Waters gestalt. Eddie växte också upp där, men redan i 14-års åldern flydde han till Memphis och i 27-årsåldern bar det vidare till Chicago (1941). Han komponerade och spelade in ”5 long years”, en av blueshistoriens största hits som framförts av flera generationer bluesartister. 2011 valdes den in i the Blues Hall Of Fame. 

Champion Jack Dupree bodde ett tag i Sverige men i Eddie Boyds fall tror jag att han ville flytta så långt bort från USAs hårda blueskvarter och rasism som möjligt. Det gjorde han när han hade hittat Leila i Finland som tog väl hand om honom resten av livet. 

1965 kom han till Europa via Lippman & Raus Folkblues konserter. Han bestämde sig för att stanna kvar i Belgien och hamnade till sist i Finland. 1980 byttes en hjärtklaff ut och han fick en pacemaker. Han dog 1994, 79 år gammal. 

IG-401: Sticks McGhee – Drinkin’ Wine Spo-Dee-O-Dee (1949-54)  

Sticks, som var bror till Brownie McGhee, har den kanske tveksamma äran av att ha skrivit och spelat in en av de mest populära och medryckande dryckeslåtarna inom afroamerikansk kultur. Jag har svårt att tänka mig en mera lättsmält inkörsport än denna låt till R&B. Här finns heller inget av svårmodet som döljer sig bakom många andra blues låtar om sprit. Hade jag likt vår egen flyhänte Stickan Andersson försörjt mig på att översätta amerikanska sångtexter hade jag nog använt ordet ”busgrogg” för en svensk version av ” Spo-Dee-O-Dee.” Jerry Lee Lewis har gjort strålande versioner av denna låt. 

Tillnamnet ”Sticks” fick han eftersom han med hjälp av en käpp kunde förflytta den poliodrabbade brodern Brownie via en kärra. Sticks dog redan i 43-årsåldern av lungcancer. Brodern Brownie McGhee anses vara ”den smartaste bluesartist som någonsin levat”. Han ringde mig. Det handlade om royalties som han som Sticks närmaste i livet levande släkting ville ha, vilket han också fick. Kanske ville han helst ha en egen LP utgiven? Hans låtar utan Sonny Terry med en mindre orkester är ofta väldigt bra R&B vilket jag inte var helt medveten om då. 

IG-402: Willie Mabon – The Seventh Son (1952-56)

Den svenska publiken stiftade en första bekantskap med Willie Mabon via Olle Helanders radioprogram ”I Blueskvarter” när denne var i Chicago 1963. Mabon flyttade till Paris 1972. Där träffade jag honom 1976 i samband med en Roy Milton konsert. Den sofistikerade Willie Mabon trivdes nog bättre i Paris än i Chicago.

IG-403: Arthur ”Big Boy” Crudup – Give Me A 32-20 (1941-52)

På senare år har denna LP ryckt fram som en av de bättre säljarna i katalogen. Orsaken är enkel. Elvis fansen vill höra en av sin hjältes stora förebilder. Jag tror att Elvis fans blir ännu stoltare efter att ha hört Big Boy Crudups original eftersom Elvis gjort mycket bra tolkningar av Crudup låtar som ”That’s all right mama” och ”My baby left me”. Elvis var ett musikaliskt geni och de låtar han valde att göra covers av kunde han också ofta förbättra. ”Mystery train” med Little Junior Parker låter som en ganska ofärdig demo i originalversionen men förvandlas av Elvis till ett odödligt mästerverk. Big Boy Crudup fick troligtvis inte en krona i royalties för sina originalinspelningar men fick i stället en hedersplats i blueshistorien.  

IG-404: Arbee Stidham – My Heart Belongs To You (1947-57)

Det är märkligt att Arbee Stidhams största succé ”My heart belongs to you” är en smeksam ballad, medan Arbee har en av de råaste rösterna inom blueshistorien. Även för mig, som kan klassas som tondöv, så förefaller han att alltid sjunga falskt. Juhani Ritvanen, den finske R&B experten som gjorde baksidestexten, omskriver detta till att hans röst är ”unik och originell”. Kanske är hans röstomfång väldigt litet. Eller så är han en så kallad ”strupsångare”, som borde kallats för en ”falsk bas”. 

”Barbecue Lounge” är skivans bästa låt. Den är inspirerad av Amos Milburns ”Chicken Shack Boogie”. Arbee var en trevlig bekantskap vars personlighet kompenserade de sångliga bristerna. När han bodde i Memphis lärde han känna Elvis, som engagerade sig i Arbees och hans frus barnlöshet och köpte en hund till paret. Arbee hade nog en större social än musikalisk begåvning?

IG-405: Jimmy McCracklin – You Deceived Me (1945-54)

Här finns många av Jimmys bluesinspelningar från främst andra hälften av 40-talet. Eftersom Jimmy själv påstod att han var född 1931 skulle han bara varit 14 år när han började sin skivkarriär och i bluesens form beskriver ett hårt liv med kärleksbekymmer en tonårspojke sällan har upplevt. Utom kanske den tolvårige kärleksrival som Elmore James besjunger i ”Twelve year old boy”. Numera anger Wikipedia McCracklins födelseår till 1921 vilket är mera trovärdigt. 

IG-406: Mercy Dee – G.I. Fever (1949-55)

Mercy Dee Walton är nog min egen favorit i den här serien. Han föddes 1915 i Texas och 23 år senare flyttade han till Kalifornien. Hans röst och pianospel är kraftfullt. Det tyckte Chris Strachwitz också och spelade in honom för Arhoolie och Prestige Bluesville. 

IG-407/408: Lowell Fulson – Baby Won’t You Jump With Me (1946-51)   

Det fanns så många ej tidigare återutgivna Fulson-inspelningar från åren 1946-51 att det blev en dubbel-LP med 33 låtar. Den långa baksidestexten bygger på en intervju med Fulson av Ulf Carlsson (1980) samt en Living Blues-intervju från 1971. Bonus är bilder från det Fulsonska familjealbumet. 

IG-409: Andrew ”Smokey” Hogg – Too Late Old Man (1947-58).

Per Notini hade producerat denna LP med avsikten att den skulle komma ut på ett nytt skivmärke. Det skulle ha namnet Smokey med nummer S-2000. (Matrisnumren blev 2000A och 2000B och är annorlunda än övriga CrownPrince utgåvor). Förberedelserna tog mycket lång tid. Skivförsäljningen började svikta. Ett nytt skivmärke kändes onödigt och Smokey Hoggs försäljningspotential var begränsad. Vi beslöt att fortsätta med CrownPrince.

Smokey Hogg var född i Texas. Han tillhör gruppen Texas countryblues singers och Notini spårar hans unika stil tillbaka till Afrika. (Många forskare har försökt att i Afrika hitta den felande länken mellan afrikansk och afroamerikansk musik utan att lyckas). Under åren 1946 till 1954 släppte bara Lightnin’ Hopkins fler skivor än Smokey Hogg i genren Country Blues.

SAXOPHONOGRAPH

De honkande saxofonerna har varit en mycket uppskattad R&B stil i USA, men hade inte slagit lika bra i Europa. Man kan jämföra stilen med hårdrocken och dess långa gitarrsolon som får den genrens beundrare att falla i trans. Namnet Saxophonograph myntades av Bob Porter som även var initiativtagare till de två första LP:na i serien. Därav prefixet BP. Av någon anledning ville han inte framträda öppet med sitt namn som producent.

BP-500: Paul Williams – The Hucklebuck (1948-56) 

”The Hucklebuck” hade varit den näst bäst säljande låten 1949. Paul Williams hade länge varit en stöttepelare inom R&B. Både som orkesterledare för egna turnéer och som ledare för orkestern som spelade bakom Apollo-teaterns gästande stjärnor. Han ackompanjerar även artisterna på de klassiska R&B-filmerna 1954 som sägs vara inspelade på the Apollo men som spelades in i en närbelägen studio. På 60-talet ledde han ett tag James Browns band. Han öppnade sedan en egen artistbyrå som förmedlade artister. Paul hjälpte oss också att spåra upp och intervjua artister.

BP-501: Preston Love & Johnny Otis – Strictly Cash (1951-63/1980) 

Preston var född i Omaha, Nebraska som också var grannen Wynonie Harris födelsestad. Omaha kan klassificeras som en slags musikalisk förstad till Kansas City. Huvuddelen av skivan är inspelningar med Johnny Otis band från 50-talet samt ett par inspelningar som gjordes i Sverige 1980 med ”The Los Angeles R&B Caravan”.

BP-502: Red Prysock – Crying My Heart Out (1952-56)

Red Prysock är bror till den kände sångaren Arthur Prysock, som bland annat sjöng med Buddy Johnsons Orchestra. Via sin artistförmedling intervjuade Paul Williams Red Prysock. Jag hade skrivit ihop frågorna och dessa var underlaget till den intervju som Paul gjorde.

Red var en klassisk och mycket kraftfull honkare. Det var en av de ledande stilarna inom Rhythm and Blues. Doo Wop – det vill säga sånggrupper som mest sjöng ballader – var en annan ledande stil inom R&B och rent stilistiskt en motpol. Jag antar att en kunnig musikanalytiker skulle kunna klassificera honkandet som en typ av tolvtonsmusik som ibland närmar sig frijazzen.

BP-503: Tab Smith – I Don’t Want To Play In The Kitchen (1944-56)

Tab var en konkurrent till Earl Bostic. Bägge spelade altsax. De når inte upp till Johnny Hodges genistatus, men i alla fall Earl Bostic förefaller ha haft ett grundmurat rykte som altsax virtuos bland andra saxofonister. Hans ”Flamingo” var ofta spelad på svensk radio andra halvan av 50-talet. Tab är mindre känd i Europa men spelade också in massor med skivor. Han håller oftast hög klass men har blivit orättvist bortglömd. Titelspåret ”I don’t want to play in the kitchen (let’s go upstairs)” med sång av Roebie Kirk är mycket bra R&B med dubbeltydig text.  

BP-504: Johnny Griffin with Joe Morris Orchestra – Fly Mr Fly (1947-49)

Joe Morris, som spelade trumpet, var en annan känd R&B band ledare. Han hade börjat med bebop-musik och hade då Johnny Griffin som en uppburen solist med gruppen (1947-49). Vid tillkomsten av denna LP, vid mitten av 80-talet, bodde Griffin i Frankrike under slottsliknande former. Här fick jag hjälp av Bengt ”Abbe” Johansson som hade ett förflutet på den legendariska jazzklubben Gyllene Cirkeln i Stockholm.

BP-505: Big Jay McNeely – Road House Boogie (1949-52)

Det kanske största namnet bland ”honkarna” var Big Jay McNeely. Han växte upp i Los Angeles. Hans scenshow var spektakulär och bilder från denna hade publicerats i tidningar både för vita och svarta läsare. 

De som sett Clint Eastwoods film om Charlie Parker – ”Bird”, kommer säkert ihåg slutscenerna som är filmad på en slags Rock and Roll gala där en honkare har huvudrollen. Detta skall illustrera den konstnärliga nivellering som seriösa jazzartister råkade ut för under rock and roll eran. Jag har dock inga konstnärliga invändningar mot honkar-epoken. Publiken ser ut att ha väldigt roligt på de bilder som denna LP är försedd med. Honkarna hade ett ganska stort utrymme på de konserter som Alan Freed anordnade på 50-talet.  

Bill Millar skrev baksidestexten och Jim Dawkins hjälpte till med produktionen. Förutom att intervjua och spåra upp artister åt oss fungerade han även som Big Jay McNeelys manager när dennes karriär fick en nytändning på 80-talet – bland annat tack vare denna LP. Som faktakällor nämns tidstypiska artiklar som; Big Noise in R&B (Downbeat 1953) och All Is Not Gloom In Honkville (Downbeat 1954). 

BP-506: Bullmoose Jackson – Moose On The Loose (1945-53)

Bullmoose var inte bara en uppskattad sångare och kvinnokarl. Han började sin karriär som tenorsaxofonist med Lucky Millinders Orkester. Och han hyrde in duktigt folk till sin egen orkester – the Buffalo Bearcats.

 

BP-507: Eddie Vinson – Mr Cleanhead Steps Out (1945-51)

”Cleanhead” började som storbandsmusiker (altsax) på 30-talet. Han började sjunga en och annan blues i Cootie Williams orkester på 40-talet. Han sjöng ännu mera blues när han turnerade med Big Bill Broonzys orkester. Han fick sitt smeknamn när han under en kur för att få rakare hår inte lyckades skölja all lut ur håret. Nyckfull vattentillgång i Harlem, Watts, Chicago Southside med fler ställen orsakade flintskallighet hos flera R&B stjärnor.  

BP-508: Lynn Hope – Morocco (1950-55)

Hope var född i Birmingham, Alabama. Han konverterade tidigt till islam och brukade uppträda i turban. Han hade mött en konvertit i Lionel Hamptons band på 40-talet. Idag sägs att han var den förste afroamerikan som gjort den obligatoriska pilgrimsresan till Mecca, att han lärt sig tala arabiska och att han lärt sig 31 verser ur Koranen utantill (på arabiska). Han accepterade inte de regler för rasåtskillnad som fanns i USA och hade avbrutit engagemang av denna orsak. När hans liv beskrevs på 50-talet fanns alltid ett tonfall av misstro och det verkar som om artikelförfattaren tror att hans omvändelse till islam bara var för att skaffa sig uppmärksamhet. Den bilden förefaller ha ändrats idag. 

Det är både märkligt och på sitt sätt inspirerande att Hope samtidigt var verksam inom den afroamerikanska populärmusiken (det vill säga Rhythm and Blues) där hans specialitet var att hoppa upp på bardisken och sen gå sakta framåt honkande med full kraft. Detta kan han ha gjort innan Little Richards solosaxofonist (Grady Gaines) gjorde samma sak på Richards piano. 

Jag tycker att Hope var en duktig tenorsaxofonist och att han gör fina ballader i samma stil som Earl Bostic. Enligt Bob Porter hade de mera bokstavstroende jazzcirklarna gett honom smeknamnet ”No Hope”. Man tyckte kort sagt att han var ointressant som musiker. Lynn Hope var en omstridd person på 50-talet. När denna LP kom ut 1985 visste ingen av mina kontakter om han fortfarande levde. Ingen hade hört var han bodde eller vad han gjorde. Jag fick aldrig reda på vart jag skulle skicka hans royalties. Han hade dragit sig tillbaka och var imam i Philadelphia och undervisade. Han dog 1993.

Den här skivan hade alltid varit en svag säljare men de senaste åren har man kunnat märka en ökande efterfrågan från USA. Det sägs även att hiphop artister samplat hans solon. Kanske från ”Tenderly”, hans största succé, som finns med här?

BP-509: Tab Smith – Joy! At The Savoy (1944-54)

Tab Smith (1909-1971) hade erfarenhet från Count Basies och Lucky Millinders orkestrar och spelade in massor med instrumentaler för United Records.

BP-510: Paul Williams – Spider Sent Me (1947-51)

Denna LP är tillägnad discjockeyn Spider Burks. Andra låtar som Paul Williams med flera tillägnat discjockeys är ”Waxie Maxie”, “Swinging for Leroy” och “Bouncing for Benson”. Den sistnämnde, Al Benson, var faktiskt den förste discjockey jag träffade. Han jobbade på en radiostation i Chicago och George Leaner tipsade mig om att hälsa på honom.

BP-511: Tab Smith – These Foolish Things (1946-55) 

Tab lanserades som the Worlds Greatest Altoist. Earl Bostic och Tab tävlade om samma lyssnarskara.

SAXOPHONOGRAPHs 1300 serie

Här tas steget från saxofonist till ”honkare”.

BP-1300: The Best Of Big Jay McNeely (1947-57)  

En Jim Dawson produktion. Nu kommer även Ken Mills in i bilden. Denne levde fortfarande kvar i den tidsepoken och såg många paralleller mellan religion och R&B.

BM-1301: Jimmy Wright – Let, Go Crazy Crazy Baby (1953-56)

Jimmy var inte saxofonist utan trumslagare. Wright blev det vita amerikas representant för denna extatiska form av musik året före Elvis debut. Han var kompis till Ken.

BM-1302: Joe Houston – Rockin’ ’n’ Boppin (1949-63)

Är nog min egen favorit LP i honkar-genren. Ken Mills står för produktionen och hans baksidestext är originell och lingvistiskt kreativ. Bob Porter hade slutat och vi ändrar prefix från BP till BM för att visa Kens inträde.  

BM-1303: Chuck Higgins – Yak A Dak (1953-61)

Chuck hade spelat in på Dootone. En låt hette ”Wet back hop”. Den väckte irritation i mexikanska kretsar eftersom ”Wet back” användes nedsättande om en mexikansk person och betyder ungefär ”fegis”. Chuck blev återupptäckt av Ronny Weiser och hans skivbolag Rollin’ Rock. Weiser var en rockabilly fanatiker som emigrerat från Italien till USA. Han hade invandrarens aptit på unik amerikansk musik.

JUKEBOX LIL

Vid sidan om Route 66 lade jag ner mest tid och kraft på JukeBox Lil etiketten. Det handlar om den omedelbara efterkrigstiden från 1945 och framåt då många storband tvingades banta ner sina personalstyrkor. Detta hade börjat när storbandsmusiker blev inkallade till andra världskriget. När kriget var slut visade det sig att lyssnare och dansare nu föredrog de nerbantade storbanden där blåssektionen bara bestod av två-tre man.

Inom afroamerikansk musik blev det en kraftsamling och vitalisering när soldaterna kom tillbaka igen och ville glömma alla vedermödor. Nöjeslivet aktiverades och nya musikstilar föddes och nya artister kom fram. Många av artisterna hade en jazzbakgrund. Många hade kommit till västkusten i hopp om bättre tider. De stora banden bantades ner till mindre combos, och Rhythm and Bluesen föddes. Framtidsoptimismen var stor.

Filmindustrin vitaliserades under samma tid av alla europeiska invandrare som flytt från Europa och dess filmindustrier. Inom filmen blev Noir-filmen ett begrepp och en storhetstid för filmskapandet. De samtida europeiska invandrarnas roll inom R&B-musiken däremot blev inte artistisk utan koncentreras till ägande av skivbolag, klubbar, jukeboxar och biografer. Man var öppen för särarten och storheten inom R&B till skillnad från de svenska invandrarna som kom till USA på 1800-talet och vars ättlingar aldrig satte några avtryck inom blues, jazz eller R&B.

JB-600: Roy Milton – The Grandfather of R&B (1945-51)

Roy’s combo hade en solid jazzbakgrund. Roy sjöng och spelade trummor, och vid pianot satt den enastående Camille Howard. De hade 14 st nationella R&B hits. Jag träffade Roy kring 1975 i Paris där han var huvudattraktion i en paketshow i en av Paris förorter med bland andra Carrie Smith och en stepdansör. Jag pratade lite med Roy efteråt. Han hade ju haft ett eget skivbolag (Miltone/Roy Milton Records). Men alla matriser till de inspelningarna hade gått förlorade. Inte heller fanns konstnären kvar som skapat de unika bilder som prydde hans skivbolags etiketter.

Roy var född 1907. Han sjöng fortfarande ”R.M. Blues”, en jättehit från 1945. Han hade slutat spela trummor, men hade en tamburin.

JB-601: Joe Liggins – Darktown Strutters Ball (1945-50)

Joe hade en solid jazzbakgrund liksom Roy Milton. Han spelade piano och sjöng. ”The Honeydripper” saknas på denna lp. Vi hade inte lyckats hitta ett ex av 78:an. Lite märkligt då den måste ha sålt en miljon. Rådde det då fortfarande brist på shellac och man måste lämna in en gammal 78:a för att kunna köpa en ny? Joe Liggins var still going strong när vi arbetade med denna LP. Enligt uppgifter var han mycket bra.

 

JB-602: Louis Jordan – G.I. Jive (1940-47)

Louis Jordan (1908-1975) var det största namnet inom Rhythm and Blues under och strax efter krigsåren på 40-talet. Han spelade altsax och sjöng. Då kallades musiken fortfarande för Race Music. Hans humor och goda humör hade förgyllt krigsåren. ”G.I. jive” stannade 26 veckor på hitlistorna 1944 och hans soundies – ”musikvideos” – gick som förspel till huvudfilmerna på biograferna. På omslagets framsida ses Louis Jordan omgiven av jukebox operatörer från Wurlitzer, varav några av utseendet att döma, skulle platsat som aktörer i en maffia-film.

JB-603: Julia Lee – Ugly Papa (1945-57)

Julia Lee (1902-1958) hade nio nationella hits under 40-talet. Hon kan även ses i början av Robert Altmans långfilm ”The Delinquents” som spelades in i hans och Julias hemstad Kansas City 1956 och släpptes året efter. I filmen blir Julias föreställning avbruten av ett gäng unga ligister. Hon spelade piano och sjöng och var Kansas City trogen under hela sitt liv. Hennes specialitet var barnförbjudna texter i hitlåtar som ”King size papa” och ”Snatch and grab it”.

JB-604: Ella Johnson with Buddy Johnson and his orchestra – Say Ella (1942-57)

Buddy Johnson (1915-1977) hade ryktet att ha det kanske mest dansvänliga storbandet i USA. Han anlitades när bråk och slagsmål brutit ut på grund av att delar av publiken hade svårt att följa rytmen och stod sysslolösa och otåliga. Ett problem som drabbat de orkestrar som påverkats av be-bop influenser och oregelbundna rytmer. Buddy däremot satsade på en extremt dansvänlig rhythm, ”Walk ’em”, som även en långsamt promenerande person kunde följa. Hans band blev en fristad för hans geniala syster Ella (född 1919) vars sång är i klass med Billie Holiday’s. Hon bodde i Harlem och hade dragit sig tillbaka från rampljuset under arbetet med denna LP. Hon svarade inte längre på brev efter att hennes son skjutits till döds.

JB-605: Louis Jordan – Cole Slaw (1947-52)

Det är svårt att hitta en enda R&B artist som inte säger sig ha gillat Louis Jordan. Hans inflytande var enormt och han höll säkert modet uppe på många med sitt goda humör och sina medryckande låtar.

JB-606: Mabel Scott – Fine, Fine Baby (1947-53)

Charles Brown gav oss kontakten med sin förra fru Mabel Scott. Han berättade att hon var en unikt bra scenartist. De hade träffats när hon jobbade på Club Alabam och Charles var på the Lincoln Theatre vid Central Avenue i Los Angeles. Los Angeles hade varit centrum för West Coast R&B och blues ända sen 40-talet och många bodde kvar där. Det behövdes flera forskande reportrar i Los Angeles vid sidan av Jim Dawson och Charley Lange. Greg Drust, som även jobbade som discjockey, ryckte ut och intervjuade Mabel Scott.

Mabel föddes 1915 och redan i början av 30-talet fick hon in en fot i showbusiness. Hon jobbade med stora stjärnor som Bill (Bojangles) Robinson, Ethel Waters och även Bessie Smith kort före hennes död. Hon kom till Europa 1937 och uppträdde i Paris 1937-38. Och kom tillbaka under krigsåren 1940-42. Hon föreföll ha varit framåt och självständig. Det var inte alltid lätt för en ensam kvinna att turnera i USA. 80-talets crackepidemi hade drabbat Los Angeles. Trots att vi hade kontakt med många som bodde i Los Angeles och som säkert drabbats hårt av crackepidemin så var Mabel den enda som berättade att hennes dotter drabbats. Mabel uppfostrade nu ett av sina barnbarn och hade inte möjlighet att resa eller uppträda.

JB 607: Jack McVea – Open The Door Richard! (1945-47)

Under en av mina veckovisa turer i början på 70-talet till Stockholms skivaffärer – för att leta efter rea-skivor – kom jag till en av Broddmans tre affärer – belägen på Storgatan. Längst bak fanns en övergiven disk och när jag tittade in bakom den såg jag en låda med några 78-varvare. Det var Jack McVeas “Open the door Richard” på skivmärket Black & White. Så populär var den här skivan 1946 att man måste ha importerat en kartong på 40-talet, som sen blivit stående i närmare 25 år. 

Jag och Jack brevväxlade i flera omgångar när jag förberedde utgivningen av tre av hans LP:n på Jukebox Lil. Greg Drust intervjuade Jack på plats medan jag brevledes försökte göra en så komplett diskografi som möjligt. Jack var väldigt hjälpsam och vänlig, något han delar med många äldre amerikanska artister efter en lång karriär. De har varit med om så många problem och motgångar och träffat så många otrevliga människor att de har slutat bli arga, upprörda eller otåliga. Dom tar det inte längre personligt. Nu var jag naturligtvis inte otrevlig mot Jack, men det kan vara svårt att förstå att vi vita musiknördar vill veta allt om en artist. Det intresset har de inte mött hos sina landsmän. Det här saktmodet hade säkert hjälpt Jack mycket i hans dåvarande jobb på Disneyland. Där gick han runt som en dixieland musiker från sekelskiftet och spelade klarinett. Skulle det knipa skulle han kunnat spela banjo också. Det spelade hans far och Jack lärde sig banjogrunderna i början av sitt liv.

I september 1946 spelade Jack McVea in “Open the door Richard”. Jack McVea hade plockat upp låten tidigare när han var i Lionel Hamptons band. Då hade även komikern Dusty Fletcher sin del av föreställningen och Hamptons band inklusive Jack kompade honom och spelade introduktionen till hans framträdande, som handlade om att han ville bli insläppt av Richard. Senare, med ett eget band, gjorde Jack McVea en egen låt med samma tema, innehåll och introduktion. Den fick även en underförstådd symbolisk betydelse i medborgarrättsrörelsen när afroamerikanerna knackade på dörren till friheten.

Jack skickade oss många bilder och de andra fanns i Orkesterjournalens arkiv. Många av bilderna tydde på att Jack alltid varit mycket medveten om promotion. Hans band var utrustat med olika slags hattar för att symbolisera och understryka vilken musikstil de använde. Man hade tillverkat en stor nyckel som säkert användes i scenshowen när man framförde brottarhitten “Open the door Richard”. På bussdörren till turnébussen hade man målat ”Open the Door Richard” och hans trumslagare Rabon Tarrant hade RT på sin bastrumma.

Det första större bandet Jack anlitades av var Lionel Hamptons. Han anlitades också av Roy Milton. Han slutade hos dem 1943 och startade eget. Jack spelade oftast tenorsax och ibland altsax. Den första 78:a han spelade in delade han med Saunders King på andra sidan. Jack nämner också saxofonisten Marshall Royal. Denne var med på jazzfestivalen i Nice 1986. Han gjorde ett fint framträdande där.

För ett tio-tal år sedan kom det ut en CD som hette ”Open The Door Richard – The Story of a show business phenomenon”. Där spåras Open The Door-sketchen tillbaka till 20-talet och komikern ”Pigmeat” Markham. Denne anses idag rentav ha varit 1900-talets främste manlige afroamerikanske komiker. Jag såg honom live i Memphis 1968. Då red han högt på ett annat komiskt fenomen ”Here Comes The Judge”, där både han och Shorty Long samtidigt hade hits på temat. Shorty Long i form av en Tamla Motown produktion medan Pigmeats låt var en tidig rap-låt där han rimmade till en musikbakgrund. I Sverige hade vi allas vår Svullo, som kanske valde sin pseudonym av självförakt? Men inte ens en svensk bondkomiker hade vågat kalla sig ”Grismat” tror jag. Efter Pigmeat tog en hel grupp vaudeville-komiker inklusive Dusty Fletcher upp ”Open The Door”-rutinen. Och i samband med McVeas dundersuccé gjordes covers av Count Basie, Dusty, the Three Flames och Louis Jordan.

Det var mycket roligt att kunna ge ut den första LPn med Jack McVea. Det presenterade en artist som ingen hört eller ens sett en bild av under 30 år. En artist som satt stora avtryck i R&B-historien.

JB 608: Lloyd Glenn – Texas Man (1946-59)

Under 30- och 40-talet var Lloyd pianist i ett antal större band som brukar kallas för Territory Bands, som Boots and His Buddies och Don Albert. Man kan vad gäller arbetssättet jämföra dem med våra egna dansband. Man ville få upp publiken på dansgolvet och man uppträdde i en region eller del av landet som beskrevs i termer som Northeast, Southeast, Midwest, West Coast, Southwest, Northwest etc. Lloyd blev senare uppmärksammad för sitt arbete med T-Bone Walker och framför allt Lowell Fulson.

JB-609: Lucky Millinder – Shorty’s Got To Go (1942-52)

Han hade kanske det bästa storbandet. De backade upp R&B sångare som Wynonie Harris, Bullmoose Jackson och Anisteen Allen. På nätet finns en del filmer med Millinder, men tyvärr inte med Wynonie. Lucky spelade inget instrument och var inte en musiker. Han kan bäst jämföras med en dirigent av klassisk musik och sjöng själv någon enstaka gång 

JB-610: Joe Morris – Lowdown Baby (1949-57)

Denne trumpetare startade med Lionel Hamptons band och hade en egen orkester i slutet av 40-talet som spelade Be-bop med Johnny Griffin som frontfigur. (Se även BP-504). I början av 50-talet startade han the Joe Morris Blues Cavalcade med vokalister som Laurie Tate, Billy Mitchell, Faye Adams med flera. Joe Morris var knuten till Atlantic varför Peter Grendysa var rätt man att skriva baksidestexten.

JB-611: Johnny Otis – Barrelhouse Stomp (1946-51) 

Via Preston Love hade vi även fått kontakt med Johnny Otis. Han hade gjort en serie inspelningar på Blues Spectrum under 70-talet med flera av våra favoritartister som visade att han inte tappat intresset för R&B. Samtidigt föreföll den serien ha kommit till lite för hastigt. De var kort sagt inte tillräckligt bra för att skapa det intresse för R&B som jag hoppades att våra utgåvor skulle göra.

Johnny Otis har alltid varit en förebild för mig. Han hade levt precis det liv jag hade velat om jag varit född samtidigt med honom. Trots (eller tack vare?) att han är grek har han alltid lyckats ta till sig det bästa ur den afroamerikanska livsstilen och musiksmaken. Preston var en smula tveksam när Johnny Otis blev präst och startade en egen kyrka. Han funderade på om det var den förmånliga beskattningen som Johnny var ute efter. Jag tror inte det. Religion och R&B går hand i hand liksom religion och rockabilly. Och vem skulle inte velat ha en egen kyrka som bland besökarna kunde räkna både Charles Brown och Etta James och säkert en massa andra viktiga personer från R&B- och blueshistorien?

Johnny blev intresserad av måleri och afrikansk konst för många år sedan. Han började måla själv. Det blev underbara målningar från livet som musiker. Jag är mycket svårflörtad när det gäller måleri, men skulle gärna fyllt hemmet med Johnnys målningar. Han startade en egen klubb – the Barrelhouse, hade sitt eget skivmärke (Dig), anordnade turnéer etc. Det är en hård bransch men hans goda rykte förefaller inte ha tagit skada. Den första afroamerikanska genre som Johnny tog till sig var storbanden. Han och Preston Love delade en fascination för Count Basie som i Prestons fall gränsade till religion. På denna LP hörs Johnnys eget storband.

  

JB-612: Jack McVea  – Two Timin Baby (1944-47)

Här lät vi Jack McVea stå som författare till baksidestexten. Det var hans egna ord förmedlade av intervjuaren Greg Drust. Jack började arbeta på Disneyland 1966.

JB-613: Lucky Millinder – Let It Roll Again (1941-51)

Hans musik är den bästa storbands Rhythm and Bluesen. Vi lät Preston Love och Bullmoose Jackson berätta om sin tid med Lucky. Vokalister är Wynonie Harris, Anisteen Allen, Trevor Bacon, Big John Greer med flera.

JB 614: Julia Lee and her Boyfriends; A Porter’s Love Song (1945-47)

JB 615: Todd Rhodes – Your Daddy’s Doggin Around (1947-53)

Todd Rhodes med födelseåret 1900 var den äldsta musikern på Jukebox Lil. Hans erfarenheter går tillbaka till McKinney’s Cotton Pickers och Fletcher Henderson. Här backar Todd and the Toddlers upp bland annat LaVern Baker innan hon kom till Atlantic. Han har ett speciellt sound där fokus är på altsaxofonisten Holley Dismukes. Titelspåret är väldigt effektiv R&B.

JB-616: Roy Milton and his Solid Senders – Big Fat Mama (1945-54)

Pianot var det främsta instrumentet för kvinnliga musiker under jazz och R&B epoken. Det fanns många bra pianister på 40-talet men Camille Howard var kanske den mest virtuosa. Det var tråkigt att hon, efter att ha gått med i Jehovas Vittnen, inte längre ville uppträda.

JB-617: Johnny Otis & Co – Gee Baby (1947-52)

Olika vokalister som Mel Walker, Joe Swift, Cathy Cooper med flera sjunger med Otis band.  Jag är inte så svag för storbandens balladsångare. Herb Jeffries, Arthur Prysock eller Billy Eckstine. De har inte samma kraft eller uttrycksförmåga som en kraftfull bluesshouter som Wynonie Harris eller Big Joe Turner.

Johnny Otis fortsätter att berätta om sitt liv och om hur han valde att ta steget över till den afroamerikanske kulturen. Hans storband har bantats ner till en mindre grupp

JB-618: Big Joe Turner – I Don’t Dig It (1940-49)

Big Joe föddes 1911 och vid 27 års ålder spelade han in sin första skiva. Det här är en fin tribut till en lång karriär. Den är värdig en artist som Big Joe Turner. Och han förtjänar verkligen att behandlas med högsta respekt. Linernotes är skrivna av Ulf Carlsson som använder 16 olika källor att ösa ur. Pat och Joe Turner valde bilder ur sina fotoalbum där man även kan se hans mor och syster. Bägge förefaller också vara långa och ståtliga. Bilder finns från klubbar – inklusive hans egna – där han sjunger för full hals eller kopplar av med ett glas tillsammans med sina fans. Samt hans Packard som han ibland tvingades sova över i under turnerandet. Två av hans fruar finns med på bild, liksom när Big Joe klipper gräset till sin villa i Chicago. Musiken kommer från 40-talet och är av högsta klass. En del föredrar kanske en komplett box med allt en artists spelat in på ett skivbolag eller under en karriär. Det blir ofta ”overkill” där enbart de mest fanatiska orkar lyssna igenom alla låtar. Här har vi valt ut de bästa. Vi hade stor glädje av hans fru Pat som var mycket hjälpsam under arbetet.

JB-619: Louis Jordan – Somebody Done Hoodooed The Hoodoo Man (1938-42)

Den tredje LP:n med Louis Jordan har också ett utmärkt bildmaterial. Jordan (1908-75) hade en lång karriär med en första visit i studion redan 1929 och mellan 1936-38 var han med på över 50 sidor med Chick Webbs orkester. Här har han huvudrollen och sin egen grupp. Den outtröttlige Tony Burke (mångårig redaktör för Blues & Rhythm) skrev baksidestexten.

JB-620: Jessie Price – Jump It With A Shuffle (1946-48)

Jesse Price (1909-1974) spelade trummor med Basie, Chick Webb och Andy Kirk samt W.C. Handy. Han kompade både Bessie Smith och Ma Rainey. Han föddes i Memphis 1909, och arbetade länge i Kansas City. Han anlände dit 1934 och där anlitade Basie snart honom. På denna LP sjunger Price på alla låtar och trummar på cirka hälften.

JB-621: Tiny Bradshaw – I’m A High-Ballin’ Daddy (1944-55)

Enligt LP:n föddes han 1905 i Ohio, det står 1908 på hans gravsten. Han var universitetsutbildad i psykologi. På 20-talet spelade han trummor och sjöng med Fletcher Hendersons bror Horace. Sedan följde en lång karriär där han bland annat sjöng i Cab Calloways efterföljd. Han kom till King Records 1949 och stannade där till sin död 1958. De här inspelningarna är gjorda mellan 1944-55. Idag är Tiny nog mest känd för sin egen inspelning av ”The train kept a rolling” som Johnny Burnette Trio spelade in. Det blev en rockabilly klassiker. Tinys original är av högsta kvalitet. Den håller Wynonie Harris klass.

JB-622: Joe Liggins – The Honey Dripper (1945-49)

”The Honeydripper” kom ut våren 1945 precis vid krigsslutet i Europa och är utan tvekan en av de viktigaste skivorna i efterkrigstiden och den sålde över 1 miljon ex. Även här spelar saxofonisten Little Willie Jackson en stor roll för Joe Liggins sound. 

JB-623: Cootie Williams and His Orchestra – Things Ain’t What They Used To Be (1946-48)

Han föddes 1908. Hans namn är mera respekterat inom jazz än inom R&B. Han hade ersatt trumpetaren Bubber Miley i Ellingtons band 1929 och stannade till 1940 då han engagerades av Benny Goodman. 1942 startade han eget. Den här LP:n innehåller även några live inspelningar från en radioutsändning cirka 1947 och har sex vokala spår med Bob Merrill och vå med Ella Fitzgerald. 

JB 624: Buddy Johnson and His Orchestra – I’ll Dearly Love You (1942-1961)  

Buddy hade den mest dansanta orkestern i USA och troligen den bästa vokalisten – hans syster Ella. Här finns fem vokala inslag med henne. Här finns även en bild på en gråtande Ella Johnson som tar farväl av Arthur Prysock, bandets sångare, när han lämnar bandet. Ella måste ha varit mycket känslig och hade en unik förmåga att uttrycka sitt vemod i sång. Syskonparets största hit ”Since I fell for you” är ett exempel på detta.

    

JB 625: Jack McVea and His All Stars – New Deal (1944-48)

Efter krigsslutet jobbade han som A&R-man och talangscout och spelade in 16 låtar med Wynonie Harris. De här inspelningarna var avsedda för radion och fanns på stora 15 tums skivor. Han var alltid väldigt hjälpsam och vänlig. Efter en klubbkväll med Jack skulle man gått hem med ett stort leende på läpparna.

Jukebox Lil 1100 serie

Under mina egna efterforskningar hade jag ofta kommit i kontakt med en populärmusik som ingick i R&B spektrat och sålde ganska bra. Den riktade sig till en svart medelklass som upplevde att de var på väg uppåt socialt.  Eftersom jag ofta köpte äldre skivor i parti så slank dessa med ibland.

De här artisterna hade en repertoar och livsstil som skilde sig mycket från bluesartisternas. Här handlar det mera om populärmusik och jazz.

JB-1100: Nellie Lutcher – My New Papas Got To Have Everything (1947-55)

Det är svårt att beskriva hennes stil. Det handlar om humoristisk scat song som kan pigga upp lyssnaren. Hon var en novelty act och hade 11 noteringar på Billboards Race Records 1947-50.

JB-1101: Savannah Churchill – Time Out For Tears (1946-53)

Jag antar att det var hennes livhistoria som grep mig och som gjorde att jag gav ut den här LPn. Hon föddes 1920 i Louisiana. I New York fick hon jobb med Benny Carters orkester. Hon kom till Europa 1951 med Hoagy Carmichael. Hon hade två R&B hits: “I want to be loved” och “Daddy daddy”. 

1956 avbröts hennes karriär tragiskt i förtid när en besökare föll ner från balkongen på en klubb och landade på Savannah som blev allvarligt skadad och inte kunde uppträda mer. Hon gjorde en LP på bolaget Jamie i början på 60-talet och dog 1974.

Hon var med i två filmer: ”Miracle in Harlem” (1948) och ”Souls of Sin” (1949) där hon sjunger sina hits – och hon gör det mycket bra. Bägge filmerna finns gratis tillgängliga via YouTube. Hon hade en stor afroamerikansk publik men verkar inte ha nått den stora vita publiken även om hennes utseende och utstrålning nästan kunde jämföras med Lena Hornes. 

JB-1102: Dinah Washington – If You Don’t Believe I’m Leaving (1946-1954) 

Dinah (1924-1963) är en av 1900-talets största kvinnliga sångerskor och har påverkat otaliga andra artister. Ruth Brown må ha varit 50-talets bäst säljande afroamerikanska sångerska men hon erkände villigt att hon hade Dinah Washington som idol, vilket hon delade med i stort sett alla andra samtida sångerskor. Jukebox Lil serien är lite mera flärdfull än vanligt och där passar verkligen Dinah in. Hon hann även komma till Stockholm (Gröna Lund) före sin död. Hon sägs ha haft komplex för sin övervikt. Det blev aptitnedsättande tabletter (amfetaminliknande). Sömnen stördes och hennes liv avslutades av för mycket sömnmedel vid 39 års ålder. En tragisk olyckshändelse och inte självmord.

 

JB-1103: Nellie Lutcher – Ditto From Me To You (1947-55)

Nellie sågs ofta i svart veckopress och vi hade så pass många 78:or med Nellie Lutcher att det kunde bli en uppföljare. Nellie svarade aldrig på erbjudan om royalties. Jag antar att hon var nöjd med sitt skivbolag Capitol och inte ville äventyra den relationen. 

 

JB-1104: Martha Davis – You’re On the Right Track Baby (1946-1951). 

Hon hade framträtt på R&B filmerna från Apollo tillsammans med sin ”Spouse” (= make) Calvin Ponder. Hon utstrålade ett mycket gott humör och kan beskrivas som en nattklubbsartist och TV-artist för medelklassen. Den outtröttlige Dave Penny står för baksidestext och har även transkriberat sångtexterna. Martha och hennes ”Spouse” var duktiga och professionella underhållare och hade mycket jobb.

JB-1105: Johnny Moore’s Three Blazers – This Is One Time, Baby (1945-49)

Det blev plats för Club Bluesens främsta exponenter i form av två LP:n med Johnny Moore’s Three Blazers varav den ena (JB-1105) inte bara har Charles Brown som sångare utan även Frankie Laine, Leander Lee Barnes och Billy Valentine. 

JB-1106: Charles Brown with Johnny Moore’s Three Blazers – Sail On Blues (1945-47) 

Här är Charles Brown frontfigur som vanligt.

JB-1107: Hadda Brooks – Romance In The Dark (1945-52, 1972).

Hadda Brooks (född 1916) gjorde många Boogie Woogie inspelningar.  Hon framträdde i den högt ansedda filmen ”In A Lonely Place” från 1950 med Humphrey Bogart och den hårdkokta film-genrens drottning Gloria Grahame. En viktig scen från en nattklubb med den sofistikerade Hadda bakom pianot blev framsidesbild på denna LP. Hon hade också mycket jobb utomlands och bodde på Hawaii och i Australien där hon hade en egen TV-show. Jim Dawson gjorde baksidestexten. Det har antytts att hennes romans med chefen Jules Bihari förklarar att hon kunde göra så mycket skivor. Sanningen är nog att hade inte hennes skivor gett vinst så hade nog inspelningarna upphört.   

 

WHISKEY, WOMEN, AND…

För detta skivmärke hade jag överlämnat ansvaret till tidningen ”Whiskey, Women, and…” som hade ett liknande musikfokus som jag själv. Det innebar att artister som presenterats i tidningen nu kunde presenteras även på skiva.

KM-700: Doc Pomus – Send For The Doctor (1944-55) 

KM-713: Doc Pomus – It’s Great To Be Young And In Love 

Doc Pomus har under många år varit en guru i musikvärlden. Han hade börjat skriva låtar under sin egen skivkarriär, men framför efter att karriären kallnade i slutet på 40-talet. Doc var fascinerad av bluesshouters som Big Joe Turner och Wynonie Harris. Han står högt på min lista över vita förebilder och hade vi varit jämnåriga och vuxit upp i samma stad så hade vi säkert blivit dödspolare. Det är ingen överdrift att kalla honom för den förste vite R&B-fanatikern (Elvis var den andre). (Johnny Otis var allra först – men som storbandsfanatiker).

Doc var född 1925 och fick polio som barn och använde kryckor för att förflytta sig. I början på 40-talet började han gå på jazzklubbar i Greenwich Village. Första egna session äger rum 1945 när han spelar in kompad av Tab Smith och dennes grupp (se även Saxophonograph BP-503, 509, 511). Under flera år försökte Doc bli en skivartist. Han umgicks med jazz och bluesmusiker och hade periodvis musiker som King Curtis och Mickey Baker i sitt band. Han hade samma manager som Charlie Parker. Skivkarriären pågick under drygt tio år. 

KM-700 är koncentrerad på skivinspelningarna medan KM-713 fokuserar på liveinspelningar från olika klubbar och på Docs och Mort Shumans gemensamma komponerande där de sjunger på demoinspelningarna som skickades ut till olika artister och deras managers. 

Trots sin låga profil och brist på egen artistisk framgång lyckas Doc få ihop en imponerande samling session musiker som Freddie Mitchell, King Curtis, Mickey Baker, Rex Stewart (cornet) och Bill Doggetts orkester. I början skrev han låtar till sig själv men i 25-årsåldern började han skriva för sin stora idol Big Joe Turner och sålde många låtar till Atlantic Records olika artister. Många har berättat om Doc Pomus och tidningen Whiskey, Women And… och Peter Guralnick var bland de första.   

”Save the last dance for me” skrev den poliodrabbade Doc när han gifte sig och tvingades sitta och titta på när hans fru dansade med andra män på bröllopsfesten. När ABBAs Björn Ulvaeus ville illustrera komponerandets mästerskap i ett sommarprogram valde han ”Save the last dance for me” med the Drifters. (Var den kanske inspirationen till ABBAs bästa låt ”Dancing queen”?).

KM-713: Titelspåret var den första förlagan till ”(Why must I be) A teenager in love” med Dion & The Belmonts. Doc förstod efter ett tag att kärlek oftare orsakar smärta än glädje och ändrade i texten. Doc hade rätt ansåg skivköparna som köpte tio miljoner ex av låten. Med denna plus 25 låtar som Elvis spelat in var Docs fattiga dagar över.   

Det var en stor ära att en person med Doc ställning inom amerikanskt musikliv ville att vi skulle ge ut hans egna inspelningar. 

KM-701: Helen Humes – Be-Baba-Leba (1944-52)

Helen är en artist som också kunde hamnat på Jukebox Lil. Här används George Moonoogians artikel i tidningen.

KM-702: Sam Price – Play It Again Sam (1983)

Skillnaden mellan Whiskey och ”mina” andra skivbolag var att redaktörerna träffade artister som de kunde spela in på plats. Det kunde handla om jazz och R&B stjärnor som Sam Price som hade en jazzbakgrund och hade gjort en del mycket tuffa inspelningar under R&B-epoken. Här handlar det om piano och sång och egna kompositioner under en period när Sam arbetar som ”cocktail”- pianist och vokalist på restauranger och klubbar.

KM-703: Big Jim Wynn – Blow Wynn Blow (1945-54)  

Big Jim Wynn tillhör saxofon-”honkarna”.

 

KM-704: Sam Price – Do You Dig My Jive (1929, 1940-42)

Tyngdpunkten ligger på mycket tuffa tidiga R&B-låtar från början av 40-talet. Sam är onekligen en viktig person i den tidiga R&B historien. 

KM 705: Willis ”Gator Tail” Jackson – On My Own (1950-55)

Saxofonist, bandledare och gift med Ruth Brown. Willis var en kraftfull saxofonist.

KM-706: Tiny Grimes and his Rocking Highlanders – Loch Lomond (1947-53)

Tiny är idag kanske mest känd som mannen som gav Charlie Parker hans första inspelningssession. Han var bosatt i Harlem och ringde ibland. Han var orolig för att hans royaltycheck skulle gå förlorad via brevlådan i huset som ofta bröts upp av tjuvar. Hans Rocking Highlanders uppträdde i passande skotska kiltar

KM 707: Helen Humes – New Million Dollar Secret (1927, 1945-55)

KM-708: The Jones Brothers – Stop The Sun, Stop The Moon (1945-49, 1969)

Kanske den sämst säljande LP:n av alla på de olika skivbolagen. Nästan alla andra utgåvor bottnade i en framgångsrik skivkarriär. Jones Brothers hade en framgångsrik nattklubbskarriär, och skulle säkert kunna sälja många skivor vid sina framträdanden. De var födda 1905, 1907 och 1915. Dödsfall och sjukdom avslutade deras karriärer nästan exakt när den här skivan kom ut.  

KM-709: Snub Mosley and his Band – The Man With The Funny Little Horn (1940-49)

Denna LP föll mellan stolarna av jazz och R&B och sålde sparsamt trots fina linernotes av Frank Driggs och Dave Penny. Snub hade uppfunnit en kombination av en saxofon och trombone. Man kunde växla mellan bägge. Egentligen en ganska onödig gimmick men sparade kanske lite utrymme i turnébilen. Resultatet blev en blandning av Fats Waller och Louis Jordan.  

KM-710; Marylin Scott/Mary Deloatch – I Got What My Daddy Likes (1945-51)

Det är samma person på denna LP. Hon växlar mellan gospel och blues. Inte alls ovanligt att artister först och främst ansetts vara bluessångare trots att deras karriär varit övervägande religiös. Ofta har det ansetts att de religiösa inspelningarna har gjorts som en kompromiss eller mera ofrivilligt, men bluesinspelningar behöver inte generellt vara mer konstnärligt viktiga.

KM-711: Van Walls – They Call Me Piano Man (1949-52, 1987)

Han var skivbolaget Atlantics främste studiopianist. En sida är nya solopianoinspelningar från 1987 och den andra är i hans roll som sessionpianist 1949-52 bakom Brownie McGhee, Hot Lips Page, Sylvia Vanderpool, the Magnichords och the Rockets.

KM-712: Freddie Mitchell and His Orchestra – The Derby (1949-55)

En annan sax-solist och ”honkare” Det var det viktigaste soloinstrumentet under R&B epoken, 

Dr HORSE

I USA har Doo Wop länge varit den viktigaste skivsamlargenren från 50-talet. Skivbolagsnamnet tog jag från en Disc Jockey med namnet Dr Horse vars ”Jack that cat was clean” blivit inspelad av Bobby Robinson. Namnet kan ge associationer till heroin men det var inte meningen. Det handlade om den monolog som Dr Horse framförde och som gjort ett stort intryck när jag lyssnade på Sue LP:n ”50 Minutes of Recorded Dynamite”. Man hade redan återutgivit många av de populäraste grupperna i USA. Men lite fanns kvar till oss.

H-800: Sonny Til & The Orioles – Hold Me Thrill Me Kiss Me (1948-55)

Här hade jag stor hjälp av Jerry Zwecher – ”Count Doo Wop”. Denne jobbade med Sonny Til mot slutet av dennes liv när han drabbats av komplikationer från diabetes. Bildmaterialet kommer från en tidning som Martin Brown hittat. Sonny gjorde mest ballader och använde en smeksam, känslig gospelteknik när han sjöng. En stil som inte alltid går hem i de svenska stugorna.

H-801: The Cadillacs – Please Mr Johnson (1954-61)

Denna framgångsrika grupp hade mycket humor, inte olikt the Coasters.  Deras försångare Earl Carroll även kallad Speedoo gav namn till deras kanske största hit. När Cadillacs popularitet minskade blev han medlem i the Coasters. Doo Wop-specialisten Paul Kasper hjälpte till med denna LP. Han bodde i Sverige ett tag, bildade familj här och flyttade sen tillbaka till USA. Han byggde upp en stor skivsamling under sitt arbete först för Skivgrossisten och sen Stereo Music Center. Då flyttade han till Blentarp i Skåne för att kunna arbeta både i Malmö och Köpenhamn. Han är väldigt ljudkänslig och alltid på jakt efter sina favoritskivor med perfekt ljud. Han lyckades hitta en enslig bostad i Virginia långt ifrån flygrutter som passerar ovanför och stör.   

H-802: The 5 Royales – The Real Thing (1952-61)

Gospelgruppen, The Royal Sons, döpte om sig till the 5 Royales och började sjunga R&B.  

James Brown och hans Famous Flames gjorde en cover på 5 Royales ”Think”.  Steve Cropper berättade redan 1968 att gruppens gitarrist Lowman Pauling varit en stor gitarrförebild.

Det här var ett drömprojekt. 

Jim Morris var en skivkund från Winston-Salem, the 5 Royales hemstad. Jag bad honom om hjälp att spåra upp medlemmarna. Det gick snabbt. Snart hade jag kontakt med gruppens försångare Johnny Tanner. Han var präst i egen kyrka och ville inte gå tillbaka till R&B, och Lowman Pauling hade dött redan 1973. Det blev ingen turné men det blev en fin LP och gruppen hedrades av sin hemstad och fick en gatstump uppkallad efter sig.

The 5 Royales förefaller vara en grupp som verkligen fascinerat många som kan beskrivas som super-fanatiker.

Mig själv naturligtvis och Steve Cropper som spelade in en tribut-LP till dom, ”Dedicated: A Salute to the 5 Royales” (2011) samt J. Taylor Doggett. Denne kontaktade mig på 90-talet. Tyvärr när jag inte längre gav ut skivor och hade sålt min skivsamling. Annars hade han varit självskriven för att sätta ihop en LP med gruppen.  Han var otroligt engagerad och grundlig.   Han är nog en av få människor som varit ännu mer ihärdig och engagerad i R&B än jag. Den stora skillnaden mellan oss är nog att jag försökte täcka in hela fältet av R&B medan han valde ut en grupp.  

Han gav ut en skrift med intervjuer med mera och förefallit ha lyckats få med allt. Inga fakta rörande gruppen var betydelselösa. Hans samlingar är numera är deponerade hos J. Taylor Doggett Collection, Southern Folklife Collection, University of North Carolina at Chapel Hill. 

Och gruppen är verkligen betydelsefull. The Famous Flames med James Brown var i början en karbonkopia på 5 Royales. Dess gitarrist Lowman Pauling inspirerade Steve Cropper när gruppen spelade in på Memphis bolaget Home of the Blues och uppträdde lokalt. Croppers gitarrspel var otroligt effektivt på många tidiga Stax-Volt inspelningar som Otis Reddings soulballader och på Wilson Pickets ”In the midnight hour”. Han ansågs ett tag vara en av världens bäste gitarrister innan Jimi Hendrix dök upp. 

Jag intervjuade Steve Cropper om hans musikaliska influenser. Men det tog ett tag innan Steve Cropper talade ur skägget. Jag ville veta om han hade några förebilder. Antagligen trodde han att 5 Royales var helt okända i Europa. Han kunde ju inte veta att jag redan ett par år tidigare hade hittat en singel med gruppen på skivmärket TODD på NK i Stockholm. Till slut sa han namnet Lowman Pauling och 5 Royales 

Det här var på den tiden när man kunde köpa 100 st blandade singlar från USA. Det dök också upp en del märkliga fynd på exempelvis NK. Inte bara 5 Royales utan också en singel med the Falcons. (En annan supergrupp med bland andra Wilson Pickett, Eddie Floyd och Mack ”Mustang Sally” Rice). På Broddmans (Storgatan) hittades ”Near to you” med Wilbert Harrison på Sehorn.

Det var skivor som gav en enorm mersmak när de dök upp. Det ledde till att jag till slut dammsög alla skivaffärer i Stockholm och Göteborg och köpte allt som föreföll vara soul och R&B. Det inkluderade nästan alla singlar med ett gruppnamn och en etikett som såg ”rätt” ut. Även Eric Clapton har sagt att Lowman Pauling varit en stor inspiration och favorit. Jag brukar alltid säga att när jag kommer hem till Mick Jagger och Keith Richards skulle jag hitta minst 15-20 LP:n av våra produktioner hos var och en. Frågan är om inte Eric Clapton skulle ha ännu flera? 

 

H-803: The Treniers – You’re Killin’ Me (1947-56)

The Treniers var en live-act. De gjorde sig bäst på scen. The Trenier Twins (Claude & Cliff) uppträdde länge i Las Vegas och när Cliff dog fortsatte Claude. Tvillingarna hade en mycket energisk, akrobatisk scenshow. Milt som var det yngsta barnet i den tiohövdade barnaskaran föddes 1930. Han hade en egen klubb i Chicago nere vid vattnet. Han brukade skickas meddelanden om vad som hände på klubben. Jag får fortfarande utskick från honom. Är han i livet eller har någon spammare tagit över hans mail-adress? 

H-804: The Big Three Trio – I Feel Like Steppin’ Out (1946-52) 

En annan mycket viktig utgåva. Willie Dixon (1915-1992) och hans kompositioner personifierar och definierar det som brukar kallas Chicago Blues. Hans arbete hos Chess som songwriter, talangscout och musiker med mera har gjort att han invalts i alla tänkbara ”Halls Of Fame”. Hans kompositioner (”Hoochie coochie man”, ”Spoonful”, ”Wang dang doodle”, ”Little red rooster” med felra) har tagits upp av 60-talets engelska R&B band. Här finns även förlagan till låtar som senare användes av Otis Rush (”Violent love”, ”My love will never die”).

Det var mycket hedrande att Dixon tog del i arbetet med Big Three Trios två LP:n på Dr Horse. Han skickade bilder men lät breven skrivas av en sekreterare. Det mesta arbetet skötte ”Baby Doo” Caston om. Denne var mycket hjälpsam. 

Denna LP har allt som jag tycker att våra LP:n skall ha. De skall ta upp orättvist bortglömda artister som gjort avtryck i musikhistorien. Det skall vara mycket bilder och text och bra musik. Gruppens namn togs från andra världskrigets tre huvudroller på rätt sida: Churchill, Roosevelt och Stalin. Jag blev kontaktad av en resebyrå som ville använda titelspåret ”Feel like steppin out” i sin marknadsföring.   

Dixon var en stark motståndare till det amerikanska apartheidsystemet. Var det därför the Big Three Trio mest turnerade i de norra USA-staterna som Minnesota eller i Mellanvästern?

 

H-805: The Du-Droppers – Can’t Do Sixty No More (1952-55)

The Du-Droppers medlemmar kom alla från Gospelvärlden och grupper som Jubalaires, Golden Gate Quartet, Dixieaires etc. Deras ”Can’t do sixty no more ”är en svarsskiva till Billy Ward’s ”60 minute man” och producerades av Bobby Robinson. Allt detta borgar för mycket bra musik. Baksidestexten av Dave ”Professor Bebop” Rogers bygger på en artikel av Peter Grendysa. Det finns några mycket bra låtar på denna LP, inte minst titelspåret.

H-806: Steve Gibson and the Red Caps – Blueberry Hill (1946-52) 

Här handlar det mera om en släktskap med Ink Spots och Delta Rhythm Boys. Vi hade kontakt med Steve Gibsons fru. Då var Steve sängliggande efter en stroke. Han hade en mycket angenäm basröst liksom Lee Gaines i Delta Rhythm Boys.    

H-807: The Clovers – Featuring Charlie White – All Righty Oh Sweetie (1951-59)

Claus Röhnish, som gjorde ett så fint jobb med Coasters LPn är också en fan av the Clovers. Det var en av 50-talets mest bluesiga grupper och var mycket populära. 

Ruth Brown hade träffat gruppen 1980, innan hon kom till Sverige. Då hade de frågat henne om det fanns möjligheter med en svensk turné. Det var synd att ekonomin satte ett stopp för detta. Högst två stycken USA artister hade vi råd med. Fem flygbiljetter och hotellrum skulle bli för mycket.  Det hade varit roligt att se och höra ”One Mint Julep” live, den första låt jag hörde med gruppen.  

H-808: The Big Three Trio – Signifying Monkey (1940-1952)

Det fanns många låtar kvar med the Big Three Trio i våra arkiv.  Här bjuder trion på en humoristisk version av ”Cigarettes, whiskey and wild, wild women”. Denna hade lanserats av the Sons Of The Pioneers ett par år tidigare och blivit en stor Country & Western hit. (The Sons of The Pioneers bildades 1931. En av grundarna döpte om sig till Roy Rogers och fick en mycket framgångsrik västernfilmkarriär. Gruppen medverkade i 87 filmer). Man kan anta att den här låten ingick i BTTs scenshow framför allt i områden med en stor vit befolkning.   

 

H-809: The Delta Rhythm Boys -Tall, Tan and Tender (1940-1955)

The Delta Rhythm Boys hade haft en jättehit i Sverige med ”Flickorna i Småland”. I USA blev deras ”Dry bones” återupptäckt via filmen ”Rain Man” med Dustin Hoffman och Tom Cruise (1988). 

Jag kontaktade bassångaren Lee Gaines bakom scenen efter en föreställning på Gröna Lund. Jag antar att de uppträdde där årligen. Jag hade även träffat en dotter till honom som bodde i Stockholmstrakten. Hon fick senare ett exemplar av denna skiva. Hon hade inte träffat sin far särskilt mycket under sin uppväxt, men försökte nu få en egen sångkarriär.

Lee Gaines hade varit gruppens bassångare mellan åren 1934 och 1987. Vid hans begravning i Helsingfors 1987 sjöng gruppens baritonsångare Hugh Bryant. Han dog mitt under sitt framförande och det skapade rubriker över hela världen. 

Att få tag på en bassångare som kan efterträda Lee Gaines är svårt om inte omöjligt. Och att samtidigt ersätta baritonsångaren… The Delta Rhythm Boys hade upphört. 

H-810: The Charioteers – On The Sunny Side Of The Street (1941-1947)

I likhet med the Delta Rhythm Boys uppstod gruppen Charioteers i universitetsmiljö. Till en början sjöng man mest gospel, men även populära melodier som på denna LP. Under 40-talet var de en favorit hos många radiolyssnare och ursprunget till denna LP är de 15 tums shellac/vinylskivor som användes av radiostationer. Peter Grendysa ansvarade för bägge LP:na med gruppen (se även Gospel Jubilee). 

EARTH ANGEL

Los Angeles blev en samlingspunkt och slutstation för de musiker som reste västerut för ett bättre liv med bättre försörjningsmöjligheter. Doo wop sångarna fick en yngre publik som ofta vuxit upp i Los Angeles. Jim Dawson återlanserade många av dessa sångare på Earth Angel märket. Här finns många klassiska Doo Wop låtar från Västkusten och Los Angeles. ”Earth angel” med Penguins anses av många vara den främsta någonsin – därav skivbolagets namn.

   

JD-900: Jesse Belvin – Hang Your Tears Out To Dry (1951-58)

Jesse Belvin hade en stor vänkrets av sångare och musiker. Belvin var en central person och samlande kraft för den musik som kom ut på Earth Angel etiketten. Den eran slutade med en hemsk bilkrasch som dödade Belvin, hans fru och två andra. Den här olyckan var uppenbarligen något som alla artister från Los Angeles kände till. 

Charles Brown pratade om föraren Charles Shackleford. Jag kommer inte ihåg vad han sa för 42 år sedan. Det kan ha handlat om att denne även hade varit chaufför under Charles turnéer men att Charles hade avskedat honom på grund av vårdslöshet… (Det hade Ray Charles gjort).

Det kan kanske ha handlat om ett sabotage med dödliga följder inte helt olikt det slut som Belvins efterträdare på skivbolaget RCA – Sam Cooke – mötte.  Det här verkar vara en källa till konspirationsteorier som fortfarande är olösta och som jag är lyckligt okunnig om. Men som jag antar att Charles Brown hade mera insider info om. 

JD-901: Richard Berry – Louie Louie (1953-1958)

Richard Berry skrev och spelade in en av de mest inspelade sångerna någonsin ”Louie Louie”. Han gjorde originalet och sen har över 300 versioner spelats in och sålts i över 100 miljoner exemplar. På den här LP:n hörs han med The Hollywood Blue Jays, The Crowns, The Cadets, The Pharaohs och the Locketts.

Han var också ”Henry” på Etta James ”Roll with me Henry”och den illasinnade rösten på Leiber & Stollers ”Riot in cellblock no 9” – med The Robins. 

JD-902: Frankie Ervin – Dragnet Blues (1953-62)

Frankie (född 1926) är ännu en av otaliga Charles Brown imitatörer och han kom även att spela in med Johnny Moore’s Three Blazers (1953-55). Då gjorde han sin mest betydande inspelning ”Dragnet blues” som var inspirerad av TV-serien ”Dragnet” med Jack Webb. Mest känd är han nog som försångare i the Shields som hade en stor hit 1958 med ”You cheated”.

Charles Brown var inte så förtjust i Frankie och det handlade om mer än att denne under ett tag tog över hans plats med The Blazers. Även jag märkte att Frankie verkade lida av ett slags storhetsvansinne kombinerat med brist på självinsikt. Han förstod aldrig att vi jobbade med små upplagor och att han själv var helt okänd i Europa. Han ville bli stor i Las Vegas och kallade sig för ”Mr Excitement” och fotograferade sig med en Rolls Royce och en guldskiva i handen. Ingenting var äkta eller tillhörde honom. Han var aldrig lika otrevlig som Joe Jones men de var samma andas barn.  

JD-903: Music City Records – California Doo Wop Sound from the Bay Area (1954-61)

Music City var ett litet skivbolag i San Francisco specialiserat på Doo Wop. Inspelningarna var gjorda åren 1954-61. Ray Dobard hade en liten studio bakom sin skivaffär. Säkert inget ovanligt. I San Francisco fanns även Scotty’s Radio, en radioaffär som spelat in Lowell Fulson under liknande halvprofessionella former. Som A&R man fungerade Johnny Heartsman. Ett välkänt namn inom blues och soulblues på västkusten. På papperet är The Rovers ”Salute to Johnny Ace” intressant. ”Lil Tipa-Tina” med the 5 Swans indikerar att ägaren Ray Dobard, var från New Orleans.  

JD-904: The Jaguars – The Way You Look Tonight (1955-61)

The Jaguars var en integrerad grupp med två vita och två svarta sångare. När en Doo Wop grupp tar upp en standardballad kan resultatet ibland bli riktigt bra. Titellåten gjorde Fred Astaire och Ginger Rogers tillsammans i en film från 1936, ”Swing Time”. Det filmavsnittet måste vara ett av parets allra bästa.  The Jaguars uppträdde fortfarande när skivan kom ut och jag skickade över en extra kartong eller två med skivor. 

JD 905: The Hollywood Flames – The John Dolphin Sessions (1951-56)

John Dolphin startade 1949 märket Recorded in Hollywood, namnet till trots gjordes inspelningarna i Los Angeles. Han startade senare två andra skivmärken, Cash och Money. Bobby ”Rockin’ Robin” Day är med på många av de här inspelningarna. John Dolphin blev en symbol för en era där kompositörer och artister, som skrev sina egna låtar, regelmässigt aldrig fick fullt betalt för sina kompositioner. Dolphin sköts ihjäl av Percy Ivy vid ett gräl om royalties i februari 1958.   

JD 906: Dolphins of Hollywood – The Doo Wop Sessions (1951-62)

På denna LP finns många fina sångare. (Arthur) Lee Maye blev mest känd och framgångsrik som basebollspelare. I en affär i hörnet Götgatan/Skånegatan/Katarina Bangata vid mitten av 60-talet hittade jag en bunt singlar på märket RPM. Det var bland annat skivor med Arthur Lee Maye and the Crowns och munspelaren Little George Smith samt Oscar McLollie.  De kostade 50 öre/st och var ospelade. Jag tyckte att skivan med Arthur Lee Maye var skräp så jag spelade den inte på många år. Då visade det sig att ”Truly”, en svarsskiva till Moonglows ”Sincerely” var riktigt bra. Den här skivan kostade redan då minst 25 USD i USA. Det är ett av mina mest lönsamma skivfynd någonsin i Sverige. Den hade redan på 70-talet ökat 250 ggr i värde.  

Det finns några låtar med Lee Maye på denna Dolphin-lp och med Bobby Relf (ena halvan av Bob & Earl, som gjorde den fantastiska ”Harlem shuffle”. George Harrison hade den som årets skiva 1965 och senare som sin all time favourite inspelning överhuvudtaget. Stones var senare på bollen och gjorde en cover. ”Harlem shuffle” hade först kommit ut på Guy Stevens Sue Records i England. Jag tror fortfarande att det var jag som slutgiltigt löste gåtan vilka Bob och Earl var när jag träffade Bobby Relf på Venture Records sommaren 1968. Där stötte jag också på Larry Williams och på kvällen blev det Ike & Tina Turner. (Allt var roligare förr…) 

JD-907: Music City Records – Vol 2 (1954-1961)

Det är inte riktigt samma höga klass på San Franciscos Doo Wop som den från Los Angeles. Som kompensation finns här ”Johnny’s house party 1-2” med Johnny Heartsman samt ”She moves me” med Jimmy ”Mr T-99” Nelson. Heartsman brukar vara bra men har nog aldrig riktigt motsvarat de höga förväntningar man har haft på honom. 

JD-908: Big Jay McNeely – Live & Rare

Innehåller inspelningar från 1953 och 1963 plus liveinspelningar från Birdland och Cisco’s.

GOSPEL JUBILEE

Gospel Jubilee var ett gospelmärke som sköttes av Ray Funk. Han gjorde musikurvalet och skrev många av texterna. Min roll var ganska blygsam eftersom jag hade hört för få äldre gospelinspelningar och även för att hela genren inte hade uppmärksammats med egna tidningar och turnéer. Värt att veta är att en tonårig Elvis ofta besökte afroamerikanska kyrkor (framför allt Herbert Brewsters i Memphis) när dessa hade radioutsändningar på söndagskvällarna.

RF-1400: Four Internes – I’m Troubled (1951-53)

En aning tveksam introduktion i serien. Gruppen är trots allt en medelmåttig representant för den fantastiska gospelkvartett-musiken som historiskt sett är en av de mest betydande afroamerikanska bidragen till musikhistorien.

RF-1401: The Trumpeteers – Milky White Way (1947-54)

Anknyter till Golden Gate Quartets fantastiska kombinationer av predikan och sång. Det är en lite äldre gospelstil som the Trumpeteers också behärskar till fulländning.

RF-1402: Archie Brownlee & The Five Blind Boys Of Mississippi – You Done What The Doctor Couldn’t Do (1948-59)

Jag tycker att Brownlee är den främsta representanten för den kvartettgospel som växte fram efter andra världskriget. Han brändes ut ganska tidigt och dog vid 35 års ålder. Innan dess hade hans speciella falsettskrik påverkat en hel generation av soulsångare med James Brown i täten. Titellåten på denna LP sätter jag nog främst av alla cirka 3 000 låtar som finns på våra 190 LP:n.

RF-1403: Willmer ”Little Axe” Broadnax – So Many Years (1939-54)

Little Axe liv överträffade verkligen fantasin. När LP:n gavs ut i slutet av 80-talet var vi ovetande om dennes häpnadsväckande livsöde. Skivutgivningen drabbades dessutom av ett missöde där halva upplagan fick kasseras. Orsaken var att samma matris hade använts på bägge sidor vilket innebar att kunderna bara fått njuta av åtta låtar av skivans 16. Skivan blev snart utgången – inte beroende på hög efterfrågan utan på grund av detta missöde.

Ira Tucker – leadsinger med the Dixie Hummingbirds – berättade i förtroende för mig och Per Notini att Willmer ”Little Axe” hela sitt liv burit på en hemlighet som avslöjades först i och med hans död 1992. Då upptäcktes att Willmer i själva verket var en kvinna. Trots detta hade han varit gift två-tre gånger med olika kvinnor. Hade det upptäckts när ”han” var i livet hade det orsakat en skandal i kyrkliga kretsar. Varför hon uppträtt i manskläder blev aldrig känt. Orsaken kan ha varit att Axe var lesbisk eller att hon kände sig säkrare klädd i manskläder mot att vara en ensamstående ogift kvinna. Och att arbetstillfällena för manliga gospelgrupper var fler än för de kvinnliga grupperna, och att hennes röst i en manlig grupp gav denna ett unikt sound.

Ira berättade dock inte att Willmer blev knivmördad vid 76 års ålder i ett svartsjukedrama med hans dåvarande 42-åriga kvinna. Willmer hade upptäckt att hans kvinna var otrogen och drog kniv, men blev avväpnad och istället själv dödad. Efter avslöjandet att han var en kvinna berättade kolleger att de lagt märke till att Willmer alltid uppsökte toaletter ensam, men ingen hade anat vad detta berodde på. Little Axe hade sjungit lead i flera ledande gospelgrupper som Golden Echoes, Spirit of Memphis Quartet, Fairfield Four och Five Blind Boys of Mississippi (efter Archie Brownlees död). Vår LP med Axe omfattade inspelningar från 1939 till 1954.

RF 1404: The Spirit of Memphis Quartet – When Mother’s Gone (1949-56)

Jag såg den här gruppen på en stor gala i Memphis där Joe Tex var huvudattraktion. Deras reklamsnutt om mjölk från Memphis radiostationen WDIA 1949 får mig att framför mig se en ung Elvis lyssna på deras morgonprogram en kort tid före sin 15-åriga födelsedag medan hans mor ser till att han får lite mjölk i sig före skoldagen.

RF 1405: The Dixie Hummingbirds – In The Storm Too Long (1939-49)

Innehåller lite lugnare inspelningar än vad de senare gjorde på 50-talet. När Ira pratade med sin fru på telefon presenterades jag som den där ”märkliga” personen som ville ha reda på vem den okända personen på framsidan av omslaget på RF-1405 var. Det visade sig vara en präst utan betydelse för Dixie Hummingbirds karriär. Många artister ser oss nog som ganska egendomliga. Kanske framför allt när vi tar fram en diskografi och ber artisterna tala om vilka som var i studion just den dagen. För dom var det som vilken annan dag på jobbet, medan vi tycker att just då skapades historia.

     

RF 1406: The Southern Sons – When They Ring Them Golden Bells (1941-1944)

Här skötte Ray Funk allt jobbet, även om jag står som producent. Det hade varit bättre att koncentrera sig 50-tals inspelningar där sambandet med soulmusiken varit starkare. Det hade lockat en större publik. Med flera LP:n i samma stil som Archie Brownlee & Five Blind Boys of Mississippi (RF-1402) hade nog det intresse för kvartettgospel som finns idag varit stort redan på 80-talet. Douglas Seroff föredrog den äldre stilen och även om han inte längre var med så styrde hans kunnande och tankegångar fortfarande musikurvalet. 

RF 1407: The Charioteers – Jesus Is A Rock In the Weary Land

Detta är dock förvånansvärt bra inspelningar av en grupp som blev mest känd under jazzeran. Dessa är inspelade för radio under tidigt 40-tal. 

CLANKA LANKA

Ett skivmärke som skapades av Douglas Seroff. Han var mycket kunnig i äldre gospelmusik. Bägge LP:na blev Grammy-nominerade i USA, i den historiska klassen. De var de enda LP-skivorna som ansökte om den utmärkelsen. Jag undvek att göra detta eftersom uppmärksamheten kunde orsaka problem. Vilket bekräftades när vi blev stämda av RCA för The Human Orchestra.

CL-144.001/002: The Birmingham Quartet Anthology – Jefferson County, Alabama (1926-53) (Dbl-lp)

Har finns ursprunget till den moderna kvartettgospeln som var den ledande gospelstilen från andra världskriget fram till att Edwin Hawkins och ”Oh happy day” slog igenom 1968. Det var i Birmingham allt började på 20-talet.

CL-144.003: The Human Orchestra – Rhythm Quartets in the Thirties (1932-40)

Här kompar vokalgrupper sig själva genom att imitera olika instrument i Mills Brothers efterföljd. Det är en mycket rolig LP att lyssna på.

JAZZ INFORMATION

Carl A. ”Sture” Hällström producerade denna serie. Han hade varit en ledande jazz personlighet i Sverige sedan länge med skivmärken som TAX, Jazz Society och Pirate.

För egen del blev min slutsats att en skomakare skall förbli vid sin läst. Det fanns redan så många återutgivningar av jazz att våra drunknade; som skivorna med Bunny Berigan och Territory Bands. Live-inspelningarna i Stockholm med Armstrong, Ellington och Mulligan lyckades bättre.

CAH 3000: Bunny Berigan 1936 Volume 1

Sture ville skrämma bort konkurrenter, därför kallades denna utgåva för Vol. 1 trots att en andra volym inte var planerad.

CAH 3001-3002-3003; Duke Ellington Brunswick sessions volume 1-2-3. (1932-35)

Är naturligtvis bra, men jag föredrog Ellingtons 20-tals inspelningar med djungelsound.

CAH 3004:

Kom aldrig ut. Det blev en lucka. Hade jag fått bestämma hade CAH 3005 flyttats fram. En lucka skapar förvirring och onödiga beställningar och frågor av kunder som är oroliga för att gå miste om en skiva.

CAH 3005: Territory Bands (1936-39)

Lockade som sagt väldigt få kunder.

4000-serien var mera intressant för skivköpare. De spelades in när de medverkande inte var helt utbrända och uttröttade.

CAH 4000: Louis Armstrong In Sweden (1959)

CAH 4001: Duke Ellington In Sweden (1958)

CAH 4002: Joe Newman In Sweden (1958)

CaH 4003/4: Gerry Mulligan In Sweden (1957)

GAMLA SKIVBEKANTA

Ett annat av Sture Hällströms skötebarn som han själv inte kunde förverkliga på egna märken, mest på grund av ekonomiska problem. Den serien visade att medan en äldre åldersgrupp gärna lyssnade på Lars-Göran Frisks mycket populära radioprogram ”Skivor Från Vetlanda” eller såg Anders Eldemans TV-program, hade de tyvärr slutat köpa skivor liksom de som på 2000-talet lyssnar på Eldemans Melodikrysset. Frisk var huvudansvarig för melodiurvalet medan Anders Eldeman oftast skrev baksidestexterna. Karl Gerhards skiva recenserades i Norrskensflamman.

Mitt eget intresse bottnade i att det på 30-talet fanns många skönsjungande schlagerartister och käcka orkestrar som spelade in med den senaste tekniken i Berlin. Då höll den svenska schlagerscenen internationell kvalitet. Sedan dröjde det nära 30 år innan ABBA satte svensk musik på kartan igen.

GS 78: Ulla Billquist – Som Du vill ha mej (1931-43)

GS 79: Lizzy Stein – Sådan är min stil (1931-37)

GS 80: Ernst Rolf – Berlininspelningarna 1927

GS 81: Edvard Persson – Vid pilevallen (1935-51

GS 82: Lisbeth Bodin – Allt går i swing (1940-41)

GS 83: Karl Gerhard – Ä’ ni me’ på noterna (1923-41)

GS 84: John Wilhelm Hagberg – På livets krokiga landsväg (1932-41)

GS 85:  Sven-Olof Sandberg – När det våras ibland bergen (1929-33)

GS 87: Zarah Leander – Henne vi älskar (1931-36)

(Det kom även ut en dubbel-LP i mycket begränsad upplaga med vitt konvolut, vita etiketter och med bifogade stencilerade baksidestexter:

GS 86: Hilmer Borgeling (1930-33) samt

GS 88: Arthur Rolén (1929-40)

Artur Rolén, även känd som ”Klabbarparn” i Åsa Nisse filmerna, är en fin representant för svensk ”Bonn-Rock” som med lite god vilja kan ses som en lokal föregångare till stompig rockabilly.

FOLKLUSTSPELET ÅSA NISSE

Harry Schein ville förbjuda Åsa Nisse-filmerna att visas på svensk TV. De afroamerikanska filmer som spelats in för en i stort sett exklusiv afroamerikansk publik med enbart svarta skådespelare kan också ofta klassas som folklustspel med musikinslag av populära afroamerikanska artister. De kunde heta ”Murder On Lenox Avenue”, ”Paradise in Harlem” eller ”Killer Diller” eller liknande. I Sverige motsvarades dessa av Åsa Nisse-filmerna och de nersablade så kallade Pilsnerfilmerna från 30-talet. 50-talets amerikanska rock and roll filmer gjordes ofta på samma sätt med musikinslag plus en enkel och förutsägbar handling med lite komik.  

Hade Schein, kompis med både Olof Palme och Ingmar Bergman och grundare och chef för Filminstitutet, fått bestämma, hade Åsa Nisse-filmerna aldrig fått visas på TV. Trots sina unika filmsekvenser med flera folkliga artister och komiker. Filmer som ”Sången om Stockholm” med Nils Ferlin eller ”Rännstensungar” med Cornelis Vreeswijk skulle kanske aldrig fått filmstöd om de hade spelats in idag.

Tyvärr spelades det aldrig in filmer i Blues eller R&B-miljö – vad jag vet. ”Blood Of Jesus” var en annorlunda långfilm. Jag tror att den lyckades fånga en slags lantlig religiös gospelmiljö. Den blev en enorm framgång.

(Flera av de i texten nämnda filmerna kan ses gratis via YouTube).

MEDARBETARE

Med tanke på alla nya projekt som dök upp räckte tiden inte till att själv göra intervjuer på plats eller via telefon. Det var också vanligt vid bluesens genombrott bland den vita medelklassen att analysera texternas litterära kvalitéer och ackordföljderna – det vill säga att transkribera inspelningar och att ta ut texten på låtar och att känna igen instrumentalister. Här var Per Notini mycket duktigare än jag. Jag var mest intresserad av det biografiska och musikens historiska kännetecken och särdrag.

Under skivutgivningens gång hörde många av sig. Några framförde berättigad kritik. De som verkade både seriösa och kompetenta försökte jag engagera som medarbetare. Våra medarbetare fick inga pengar utan bara LP:n i betalning.  Eftersom vi gav ut så många LP:n kunde de flitigaste medarbetarna till slut ha en komplett uppsättning på 180 LP:n plus eventuellt tio st Gamla Skivbekanta – den svenska 30-tals schlager-serien.

Sammanlagt har över 150 olika personer, som på något sätt hjälpt till med produktionerna, blivit omnämnda på konvoluten. Det kan handla om att de bidragit med en sällsynt 78:a. Att de haft biografisk information och diskografiska uppgifter. De har rättat språkliga fel eller lånat ut bilder och artiklar. De har hjälpt till att spåra upp artister, eller skrivit baksidestexten, etc etc. Precis som de flesta musiktidningar inte betalar något för artiklar gjorde vi inte det heller. Men alla fick skivor och inte bara den LP de bidragit till.

Följande lista på medhjälpare och medarbetare gjordes efter att LP-produktionen avslutades vid början av 90-talet. Jag har använt de uppgifter som finns på skivkonvoluten. Den säger oftast inget om arbetets art eller betydelse. Alla kan dock ta åt sig äran av att slutresultatet ofta blivit så pass bra. För mig har alla varit viktiga och jag kan bara hoppas att jag inte glömt bort någon. (Siffran efter namnet innebär att personen deltagit i arbetet fler gånger. Den uppgiften är ofta missvisande och underrapporterad. (78s) innebär att de lånat ut 78:or).

Jag ber om ursäkt på förhand om någon känner sig bortglömd. Listan säger ingenting om arbetet ifråga var helt avgörande för att skivan blev till eller inte.

Abbott Lynn – 2

Almstedt Björn

Altshuler Bo

Anderson Leif ”Smokerings”

Antrell Dave – 4

Arnoff Dave

Banks George

Bartolucci Ron

Basile Al

Bastin Bruce

Beachley Chris

Beauchamp Phil?

Bentley Chris

Berg Ulf Börge

Bertelsen John (78s) – 2

Blanch Ove

Boldrini Anselmo (78s)

Booth Dave

Bradley Carey

Brigati Steve

Bredevik Gunnar

Bromberg Bruce

Broven John

Brown Martin – 13

Bruton Sumter

Burke Tony

Burman Anders

Caplan Karen

Carlsson Ulf – 2

Carr Peter

Cedervall Jan

Coleman Rick

Coulavin Marc – 4

Cushing Steve

Daguerre Pierre

Daniel Dr. Howard Sr.

Daniels Bill – 8

Davis Hank

Davies John R.T.

Davison Sylvia?

Dawson Jim – 5

Dell Billy, Driggs Frank – 2

Drust Greg

Eagle Bob

Edwards Jacqueline

Egneby Björn

Ekestang Hans – 2

Eldeman Anders

Ellis Wilbert

Eriksson Åke

Ermalm Lasse

Escott Colin – 2

Evans David & Cheryl (78s)

Faulkner John D. (78s)

Federighi Luciano

Fein Art

Finn Adam

Fredericks Conrad

Frisk Lars-Göran

Funk Ray – 2

Gart Galen

Gillett Charlie

Goldberg Marvin

Golden Birney

Goldmine Magazine

Gonzalez Ferdie

Grendysa Peter – 2

Grundberg Svante

Guralnick Peter

Haley Donald J.

Hall George

Hannusch Jeff

Hansson Nils

Harris Paul – 10

Haufman Bo

Haussler Jerry

Hawkins Martin

Hawkins Screamin’ Jay

Heather Bruce

Heilbut Tony

Helander Olle

Hess Norbert – 5

Hinson Glen

Hohman Marvin

Hollihan Lee

Horner Charlie

Hugg Dick ”Huggy Boy”

Hurley Grabnville

Hällström (Carl A.) Sture

Johansson Bengt ”Abbe”

Johansson Lennart

Johnson Evelyn

Karlsson Kjell-Åke

Kasper Paul

Kaufer Michael

Kochakian Dan – 2

Komorowski Adam

Kozy Howard

Krcedinac Mike

Lange Charlie

Larsen Jon

Laughton Bob

LeBlanc Eric

Lehni Corinne

Leiser Willie

Lilliard Dick – 3

Lodström Janne

Lindahl Erik – 2

Lornell Kip

Love Preston -2

Lovén Per

Lowry Pete

Luxton Dave

Löfgren Tommy

Lööf Gunnar

Malmqvist Bengt H.

Mason Damrau

Mazzolini Tom

McCarthy Jim

McCarthy Martine

McGarvey Seamus

Middlebrooks Sam R. (78s)

Millar Bill – 3

Mills Ken

Misiewicz Roger (78s)

Moaning Honey

Mohr Kurt

Moonoogian George – 3

Morris Jim

Moss Les

Murphy Archibald C.

Nations Opal

Nissely Gary (78s)

Norris Katherine

Notini Per – 10

Nyquist Bengt

Ochs Michael

Oess Attila

O´Månsson Lasse

O´Neal Jim

Orkesterjournalen – 3

Otis Johnny – 2

Paikos Mikos

Patilli Bea

Pattison Terry

Pearlin Victor – 2

Penny Dave – 10

Persson Hasse

Pingel Stefan

Pinson Bob

Porter Bob

Prochaska Felix – 11

Procter Bill

Propes Steve – 3

Pruter Robert

Quinlan Michael & Maureen

Rasek Ken

Rasmussen Fred

Regalado Ray

Reiersrud Knut

Richards Ben

Rithander Susanne

Ritvanen Juhani

Roberts Kirk

Roberts Teddy

Rogers ”Prof Bebop” Dave -9

Rosenquist Janne

Ruiz Nick

Runefors Wills

Runsten Bengt

Russell Wayne

Röhnisch Claus

Schweitz Hans

Scherman Bo – 9

Seroff Doug – 3

Shurman Dick

Simmen Johnny – 2

Slade Glenn

Slaven Neil

Smith Chris

Snowden Don

Solding Staffan

Soye Eddie

Spiller Cecil (mastering)

Stedman John

Stewart Mike (78s)

Storyville Magazine

Strachwitz Chris

Swembel Olof

Swenson John

Södervall Göran

Tanner George

Thompson Bill

Tee Rico?

Templeton Ray

Tisiveck Tony

Topping Ray – 9

Towers Jack

Tracy Steve

Valburn Jerry

Vernon Paul

Vinisky Bob (78s)

von Essen Gunnel

Wallace JoJo

Wallin Stig

Walter Lasse

Wardlow Gayle Dean (78s)

Weine Bengt – 2

Weir Bob

Westin Lars

Whitesell Rick – 2

Wikström Rolf 

Williams Paul

Wilmer Valerie

Wisse Rien

Yeats David

Zwecher Jerry

Zwicky Theo

Åslund Benny