Idel nya bekantskaper för mig. ”Desert blues” från Mali (Ag Kaedy) lockade förstås, och va kul det ska bli med lite sydafrikansk ”township jazz” tänkte jag. Det var ett tag sedan, 1970/80-talet, då man kunde se musiker som Abdullah Ibrahim (Dollar Brand), Dudu Pukwana och Johnny Dyani i Stockholm till och från. När Sydafrika var hett stoff med ”free Nelson Mandela”.
Ahmed Ag Kaedy inledde kvällen solo med gitarr och sång. Han är tuareg och hade för den här turnén lämnat sitt band Amanar de Kidal kvar i Mali. Kaedy yttrade knappt ett ord under sina 45 minuter, utan koncentrerade sig på att mjukt och stämningsfullt framföra låtar mer i stil som Ali Farka Touré och Boubacar ”Kar Kar” Traoré. Vad låtarna handlade om vet jag inte; det blev mer som poesi, sjungen inte deklamerad. Men utgår från att det mesta handlade om livet i öknen och att leva i exil från sitt hem i Kidal, norra Mali, på grund av jihadister och al-Quaida. Fasching stannade av, det var som en lång meditation. Inte ett enda felplacerat litet sorl bröt tystnaden (utom applåderna och bravorop efter låtarna). Jag har aldrig upplevt ett så stillsamt Fasching, inte under välbesökt konsert i alla fall. Arbetet i baren stannade av. Jag hoppas verkligen att Ag Kaedy kommer tillbaks och har sitt band med sig. Nya CDn ”Alghafiat” med Amanar de Kidal är varierad och mycket bra. Ride on, ökenblues, ride on!
Asher Gamedze är en trumslagare från Kapstaden som skivdebuterade 2020 med ett album som New York Times´ jazzskribent utnämnde till ett av årets bästa. Med sig hade Gamedze Robin Kock, trumpet/flygelhorn; Buddy Wells, tenorsax; Thembinkosi Mavimbela, kontrabas. Fyra fantastiskt duktiga musiker, som inte alls spelade ”township jazz” (förutom i extranumret). I stället utgick de från typ Charles Mingus och Art Blakey´s Jazz Messengers för att expandera och utforska in i minsta skrymsle några teman i den stilen. Skriver ”några”, för under två timmar utan paus avverkade de fyra (4) nummer! Låt nr 3 bör ha varit runt en timme, och inte en sekund kändes överflödig! Ett bassolo på 12-15 minuter skapade knäpptyst publik igen och personalen i baren blev åter arbetslösa. Sista stycket dedikerades befolkningen i Gaza. En sorgehymn; ambulanssirener på trumpet, förtvivlade, ursinniga. Efter dessa två timmar utan paus var musikerna inte nödbedda till ett extranummer. Kanske var också de (liksom jag) sugna på lite ”township jazz” för nu blev det sådan – om än bara några få minuter.
I efterhand lyssnade jag på nätet på Gamedzes två album. Märkligt nog upplevde jag dessa som mer frijazz och sökande i utförandet. Men det var roligt att igen höra Buddy Wells gnägga som en häst (eller zebra?) med sin tenorsax i ”State of Emergence suite” (på skiva ”bara” 18:55 lång). Spelglädjen och glöden på Fasching gav mig avsevärt mer än (det digitala) skivlyssnandet.
Text och bild: Tommy Löfgren
Inledningsbild och scenbild: Fredrik Ottomers
