The Story Of Chris Strachwitz And Arhoolie Records
Arhoolie Records 545-A & B
(64min + 72 min)
Det finns ett fåtal musikentreprenörer som man bara känner att man måste knäböja för. Sam Charters är en, Bob Koester en annan. Men med all respekt för dessa två måste jag nog säga att Chris Strachwitz är den som jag bugar mig djupast för.
Vid sidan av all musik som Strachwitz spelat in sedan 1960 har han alltid varit lika intresserad av att dokumentera den amerikanska nationens musikskatt på film. Hans samarbete med filmaren Les Blank resulterade i flera filmer. På sin tid sändes dessa i SVT, till exempel Hot Pepper, Clifton Chenier och Kräftkalas. Eller A Well Spent Life om Mance Lipscomb, en filosof i blåställ. Eller Chulas Fronteras som presenterar den underbara musiken på gränsen mellan Texas och Mexico.
I februari 2011 firades femtioårs-jubilerande Arhoolie Records. Tre dagar med konserter och föredrag hölls i Berkeley i Kalifornien. This Ain’t No Mouse Music gjordes dock något tidigare. Under två resor 2005 återvände ett filmteam bestående av Maureen Gosling och Chris Simon tillsammans med Strachwitz till de trakter där denne gjorde saina första inspelningar. Den första resan gick till Texas och Louisiana, den andra till Appalacherna. Resultatet blev dels en film, denna denna dubbel-CD med 38 kompletta låtar från filmens ljudspår.
Den första CDn innehåller mycket blues med artister som Lightnin’ Hopkins, Mance Lipscomb, Mercy Dee, KC Douglas och Fred McDowell. Flera av dessa var Chris Strachwitz bland de första att spela in och presentera för en ny vit publik. Mercy Dee och Douglas hade haft tidigare karriärer, men återupptäcktes av Strachwitz. Skivor kom dels på egna Arhoolie, men inspelningar såldes också till Bluesville. En kuriositet med Arhoolie var att när man sålt slut på första pressningen av en LP byttes en eller ett par låtar ut inför version två. Mercy Dee är ett typexempel med två versioner av sin Arhoolie-LP, nu även tillgänglig på CD och då också inkluderande Bluesville-material. En diskografs eldorado!
Rolling Stones hörde Fred McDowells Arhoolie-version av You Got To Move och gjorde sin egen på Sticky Fingers. Strachwitz berättar stolt i det medföljande 32-sidiga häftet att han körde hela vägen till Mississippi och överräckte en royaltycheck på över 7000 dollar till McDowell. En annan ekonomisk framgång var I Feel Like I’m Fixin To Die Rag som Strachwitz spelade in 1965 med Country Joe McDonald och hans grupp. Låten blev symbolsången för kampen mot kriget i Vietnam och via Woodstock-festivalen med efterföljande film och skiva kom nästa check, denna gång på 70 000 dollar. Strachwitz del av de pengarna blev grundplåten för den fastighet i El Cerrito där Down Home Music Store allt sedan dess legat, tillika basen för Arhoolie Records.
CD ett avslutas i New Orleans med inspelningar av tidig jazz samt cajunmusik. Här återfinns en del som inte varit utgiven tidigare. En sådan låt är Bosco Stomp med Michael & David Doucet, ett brödrapar som länge spelade i gruppen Beausoleil, en av Arhoolies bästsäljare. Gruppen gästade Falu Folkmusik Festival 1987 och gjorde stor succé.
På CD två återfinns ett par låtar med Clifton Chenier, denne krönte kung av zydeco. Louisiana Blues från hans första Arhoolie-LP och Bye Bye Mo Neg från filmen Hot Pepper är tio minuter av musik i absolut världsklass. Resten består av den musik som ligger Strachwitz närmast hjärtat, den mexikanska. Fantastiska Lydia Mendoza sjunger Mal Hombre från 1934, en kvinnlig artist som Strachwitz sammanställt en biografi över. Flaco Jimenez bidrar med flera låter. En höjdpunkt är en outgiven Let’s Have A Ball (Tarheel Slim/The Wheels) tillsammans med Ry Cooder, en stor beundrare av Flacos musik. Även Flaco gästade Falu Folkmusik Festival, året var 1986. En spelning hölls i Lasse Berghagens Svärdsjö, med Mickey Waller på trummor, en gång trummis i Rod Stewarts band, samt glödstekt sill som tilltugg istället för tacos.
På CD två återfinns också lite musik från den andra resan till Appalacherna, med besök i Galax och Richmond, den kortlivade konfederationens huvudstad. Ett jam med medlemmar från The Whitetop Mountain Band samt ett par låtar med gruppen No Speed Limit finns med här. No Speed Limit med blott 16-åriga Amber Collins på sång är nu upplösta, men de hann med att spela in en CD för Arhoolie. Kul att här få ytterligare prov på deras härliga musik, som på Ruby med fina inpass av banjo och mandolin mellan Ambers sång.
The Pine Leaf Boys inklusive Cedric Watson på fiol framför Pine Grove Blues av Nathan Abshire. Watson besökte Sverige och Rättvik för några år sedan, en ung förvaltare av cajun/zydecomusiken. Cajun Jam är inspelad live i Strachwitz affär, som ofta utgör skådeplatsen för spontana sammankomster när musiker kommer förbi och säger hej. I min ungdom besökte jag The Down Home Music Store. Jag missade precis Frank Wakefield, en magnifik mandolinspelare som hade kommit in och spelat i affären, men fick istället en rejäl pratstund med Chris Strachwitz, som uppfylld av den just upplevda musikaliska upplevelsen tog sig tid att berätta och visa runt bland skivor och pågående projekt.
Avslutande Just A While/When The Saints Go Marching In med Treme Brass Band spelades in i samband med Arhoolies femtioårsfirande. Det var första gången ett New Orleans-band paraderat upp och ned längs Berkeleys gator. Firandet gällde inte bara jubilaren Arhoolie Records, utan hölls även till förmån för the Arhoolie Foundation, vars stora utmaning är att digitalisera Chris Strachwitz enorma samling av mexikansk musik. 78or, 45or och LPs, tillsammans cirka 140 000 inspelningar.
I väntan på att SVT visar This Ain’t No Mouse Music! får vi nöja oss med denna dubbel-CD. Ett fantastiskt smakprov på vad en unik människa gjort med den skatt amerikansk rootsmusik har att erbjuda.
