SUPERSONIC BLUES MACHINE
West Of Flushing, South Of Frisco
Provogue PRD 7478
(78 min)
Supersonic Blues Machine är en konstellation med producenten och basisten Fabrizio Grossi, gitarristen Lance Lopez och kände trummisen Kenny Aronoff (med erfarenhet av ha spelat med bland andra John Fogerty, Red Hot Chili Peppers och John Mellencamp). Skivan är kryddad med idel kända gäster som Billy Gibbons från ZZ Top, Walter Trout, Chris Duarte, Robben Ford och Warren Haynes. I en ambition att efterlikna skivprojekt som The Who och The Rolling Stones har de helt enkelt bjudit in några kompisar för att lira lite.
Hur låter det då? Om man vill undvika långa gitarrsolon och gitarrer som löper 100 meter taggtråd bör man vända sig någon annanstans. De köttiga gitarriffen dominerar denna platta. Jag tycker dock att är man en vän av bra bluesrock hittar man fina framföranden här. Samarbetet med Walter Trout i Can´t Take It No More står ut med en tydlig pondus och tyngd. Running Whiskey med ZZ Top-Billy fungerar också bra trots att ett kort spår med jammande från låten kunde ha utelämnats. Och faktiskt fungerar också Bobby Bland-covern Ain´t No Love (In The Heart Of The City). Man märker att det är rutinerade musiker som vet hur en slipsten ska dras. Hårt rockande Miracle Man inleder plattan och sätter tonen. Idealet här är tydligen The Rolling Stones och i synnerhet mästerverket Exile On Main Street. Riktigt de höjderna når man inte men en helt okej skiva i denna genre är det trots att de slitna rockklichéerna står som spön i backen.
