RIP LEE PRYOR
Nobody But Me
Electro-Fi 3438
(43 min)
För mig var det en nyhet att sångaren och munspelaren ”Snooky” Pryor hade en son som också sjöng och lirade munspel, samt dessutom gitarr. Han heter Rip Lee Pryor och är drygt 60 år. I bagaget har han en skiva från 1999 som jag inte hört. Han lär ha lagt av med musiken runt år 2000 men har sedan ett par år tillbaka återupptagit spelandet och uppträder på festivaler i såväl USA som i Europa.
Han spelar traditionellt och en del av låtarna kunde lika gärna ha varit inspelade i början av femtiotalet. Idag finns det inte många som spelar denna typ av blues. På repertoaren finns många traditionella väl kända blueslåtar med pappa Snooky, Elmore James eller Rice ”Sonny Boy Williamson” Miller som upphovsmän. Men på spellistan hittar vi också ett par egna alster.
Det är munspelet, på rack runt halsen, som är huvudinstrument med gitarren som ett tydligt och robust komp. Rösten är djup och personlig. På några låtar medverkar bas och/eller trummor.
Sammanfattningsvis en mycket trevlig, om inte direkt särskilt märkvärdig, platta i traditionell sång-munspel-gitarr-stil (one man band) med rötterna i tidigt Chicago femtiotal. Kul att sådan blues alltjämt framförs av svarta artister. Kanske kan Rip Lee Pryor vara något för Mönsterås eller Åmål nästa år?
