SONNY LANDRETH
Blacktop Run
Provogue PRD 582 (35 min)

Gitarristen Sonny Landreth har rättmätigt hyllats som en av de bästa gitarristerna idag, särskilt hans slidespel har väckt beundran. Som sångare är han däremot högst medioker. Problemet med Sonny, som jag ser det, är att han inte är någon låtskrivare. Han skulle passa bäst som studiomusiker eller som en bandmedlem som med fina solon kan lyfta nästan vilket ett band som helst.

Vad Sonny åstadkommit på denna platta är enligt min mening tio stycken melodislingor som har fått utgöra grunden för lika många låtar. Det är precis som om Sonny lattjat lite och hittat ett riff eller en melodislinga och sedan arbetat runt denna utan någon större struktur, med något undantag. Låtarna går i skiftande stilarter, varav ett par av dem skulle kunna benämnas blues. Jag tycker att man kan förvänta sig bättre låtskrivande eller att man tar andras låtar och ger dem sin egen tolkning. Detta har nu mest blivit välspelande, men inte särskilt intressant. Ingen låt fastnar i minnet. Det räcker inte bara med att vara en utsökt instrumentalist om man vill nå ut i eget namn.