DAVID MICHAEL MILLER
Poisons Sipped
Egen utgivning
(59 min)

Hela 59 fullpackade minuter med övervägande långsam soulblues är vad som här bjuds. Det lättaste är att försöka beskriva upplevelsen låt för låt.

Första låten är en rocklåt som ärligt talat är sådär. Ett i grunden bra riff inleder, men det översköljs snabbt av en konstant ringande orgel, följt av tjejkörer i refrängen. Sedan kommer en lugn soullåt, lite åt balladhållet. Därefter en till och en till. Även den femte låten är ungefär likadan, med skillnaden att det är en bättre låt än de tidigare. Lite rockigare soul i sjätte spåret, men sedan tillbaka till den lugna soulen i nästa spår. På åttonde låten hörs lite dragspel. Ett oerhört roligt och spännande infall, åtminstone i sammanhanget. Därefter två lite funkigare låtar, men fortfarande lugn soul. Aningen rockigare i näst sista spåret, medan sista spåret är en enklare soulballad som rör sig runt en enkel ackordslinga, utan långrandiga utvikningar och som därmed får anses vara en klart godkänd kreation.

Det finns ett fåtal positiva saker att ta fasta på, således. I övrigt intetsägande på-bakgrundsvolym-i-vardagsrummet-soul. David Michael Miller har förvisso en bra och säker soul/bluesröst och inte en tillstymmelse till spelfel hörs någonstans. Arrangemangen blir ibland dock lite väl stora och lämnar då inte mycket luft kvar. Dessutom känns framförallt refrängerna alldeles för tunna och harmlösa. Det gör att jag börjar leka med tanken på vad som skulle hända om man här applicerade ett sentimentalt stråkarrangemang av den typ som kan höras i modern radiosoul, och inser att det på sätt och vis skulle passa in tämligen väl, samt att det bara är tur att Miller inte tänkt på detta själv.

Det finns en liten möjlighet att skivan skulle tjäna på att vara 15-20 minuter kortare, men som det är nu så är det 59 tämligen trista minuter.