Dale Hawkins
L.A., Memphis And Tyler, Texas
Bear Family BAF 18041
(32 min)

Dale Hawkins är väl egentligen en typisk one hit wonder. Det är förvisso en hit mer än de flesta av oss har lyckats med, så inget fel på det. Och alla som har fått en låt tolkad av Creedence Clearwater Revival, som dessutom var så där 2,7 ljusår vassare än originalet, kan räcka upp en hand. Nä. Trodde inte det.

Hawkins började med musik inspirerad av Elvis Presley – och särskilt Scotty Moore. ”Susie Q” blev en rockabillyhit 1957 när den ursprungliga trenden redan lagt sig. Sedan spelade Hawkins in för Chess Records till 1961. Efter det hoppade han runt mellan större och mindre bolag. Han hittade sällan tillbaka till rampljuset som artist med kontrakterades som producent av Bell Records.

Och 1969 kom albumet ”L.A., Memphis And Tyler, Texas”, inspelad på de platser som gav namn åt skivan med musiker som Taj Mahal, Ry Cooder, James Burton, Joe Osborne och The Memphis Horns. Inte precis b-laget.

Skivan är en blandning av rootsrock, blues, country och soul och brukar beskrivas som en kultklassiker. Det är väl ett snällt sätt att säga att den inte sålde särskilt bra när den släpptes. Hawkins gamla rockabillyfans blev förmodligen mest förvirrade. Och några nya fans syntes inte till. Skivan föll med andra ord mellan två stolar.
Sanningen är väl att ”L.A., Memphis And Tyler, Texas” inte är någon särskilt bra skiva. Den börjar, håller på ett tag och tar slut utan att göra något djupare intryck. Det händer liksom inte något. Låter mest som om musikerna värmer upp lite medan de väntar på att någon ska säga ”okej, tagning”. Egenskrivna låtar blandas med tolkningar av ”Hound dog”, ”Ruby (don´t take your gun to town) och ”Baby, what you want me to do”. Instrumentala ”Back street” hade kunnat bli en skön John Lee Hooker-boogie, men tycks inte ha kommit längre än till idéstadiet och är mest ett riff i jakt på en låt.

Namn som The Sir Douglas Quintet och Tony Joe White har gjort småputtrig musik från den svampiga korsningen mellan country och blues bättre. Och visst, gillar ni dem kanske även denna remastrade utgåva på 180-gramsvinyl kan vara något. Men inte annars.