CODY BEEBE & THE CROOKS
Out Here
Egen utgivning
(44 min)
Inledningsriffet är tröttsamt och får mig bara att vilja säga följande: Ljudet från en wah wah-pedal är inte häftigt eller någonting i den vägen bara för att det låter som en wah wah-pedal. Jag vet inte vem som har fått för sig det, bara att det är ytterst få band genom historien som har lyckats åstadkomma någonting ens det minsta meningsfullt bara genom att ta ett vanligt rockriff som inte håller, slå på pedalen och dölja skiten. Åh, vad häftigt, intalar man sig, det låter som Hendrix. Absurt nog verkar Cody Beebe & The Crooks anse det, när skivan inleds med ett ”funkigt” och ”rockigt” riff med just den nämnda attiraljen. Anslaget är satt och jag ser med fasa fram emot resterande låtar, som inte borde kunna vara annat än Cream och Hendrix-plankningar/covers. Eller?
Tydligen inte alls, för det här bandet ägnar sig uteslutande åt helomvändningar. Följande låt är en tyngre rockdänga, följt av en konventionell rockballad och jag är förvisso inte imponerad för fem öre, men i varje fall mindre negativ. Sedan kommer den stora överraskningen i form av en låt som stilmässigt är att betrakta som renodlad americana. Själva överraskningsmomentet spelar antagligen in, men faktum är att bandet gör detta bra. Två låtar senare dyker det upp ytterligare ett americana-spår, sedan rundas skivan av med en serie låtar som kanske inte alla är briljanta men i varje fall alla klart godkända. Varierat? Ja. Spretigt? Det med. Sammanlagt tre spår kan räknas till americana-genren och dessa är också imponerande kompositioner. Där kanske finns en dragning åt mittfilen och det överdrivet lättlyssnade men spåren är likafullt välkomna inslag efter ovan nämnda inledning. Kul med en platta där det händer saker, mer ovisst med ett band man inte vet vilken musik de egentligen spelar.
