LOUISIANA RED AND CAREY BELL
Having Fun
JSP 3026 (78 min)

Egentligen en platta med The Bell Family. Utöver pappa Carey på munspel är det sönerna Lurrie gitarr, Steve munspel, Tyson bas och James på trummor. Inspelningarna är gjorda på Burnley Blues Festival 1990. Louisiana Red inleder med fem låtar, hans energiska downhome blues med rått slidespel är aldrig fel. ”Locked up so long” sätter märket. Om det är Carey eller Steve som spelar munspel bakom Red låter jag vara osagt. Skivans titel och bilder har Red och Carey tillsammans, men enligt speldata är det Steve. På ”Boogie chillun” som även adderar Lucky Lopez på sång hörs det i alla fall tydligt att både Carey och Steve duellerar på munspelet. Dock känns nio minuter i längsta laget.

Efter Red är det dags för pojkarna Bell att briljera. ”Lurrie´s shuffle” är egentligen Little Walters ”Juke”. Steve blåser vildsint och Lurrie tar ett 90 sekunders solo. På B.B. Kings ”Ghetto woman” är Lucky Lopez tillbaka på sång.”1215 W. Belmont” är en instrumental version av Jimmy Rogers ”Walking”. Plattans höjdpunkter kommer med pappa Carey på Wolfiga ”I´m going upstairs” och ”It´s easy to love you”. Vi bjuds på ett enastående samspel mellan Carey och Lurrie. ”Leaving in the morning” inleds lika, men efter ett par minuter försvinner gitarren. Gick en sträng av? Carey ut och Steve in igen bakom Lurrie som gör ”Sweet little angel”. Avslutande ”Harmonica meltdown” har tre munspel, det räcker långt. Den tredje mannen kan vara Paul Lamb.

John Stedman, mannen bakom JSP, skriver att taperna från festivalen ligger lite huller om buller. Kanske en anledning till att spelordning och sättning ibland känns förvillande. Stedman skriver också att sönerna Tyson och James var trötta på farsans musik och ville spela up-to-date stuff. Vilket märks, det är ett ”modernare” sound på bas och trummor än vad man är van vid.

Gillar man Carey Bells och hans karakteristiska gläfsande hound dog effekter (som även Steve Bell använder) är detta bra lyssning.