JOHNNY FULLER
California Blues – Mercy, Mercy!! 1954-1962
Jasmine JASMCD 3136 (73/66 min)

GUS JENKINS
Too Tough – West Coast Blues And R&B 1953-1962
Jasmine JASMCD 3200 (66/55 min)

Två fullmatade dubbel-CDn med 51 respektive 47 låtar Två fina och ganska kompletta samlingar med ett par doldisar från den amerikanska västkusten. Båda artisterna såg utgåvor på bolaget Diving Duck på 1980-talet.

Vi börjar med Johnny Fuller, född 1929 och avliden 1985 i lungcancer, endast 56 år gammal. Inledningen av CD 1 i dubbelpacken är en höjdare, med tungsint ödesmättad melodramatisk blues framförd som ingen annan än Johnny Fuller kan. Många skivor han gjorde producerades och lanserades av Bob Geddins, och återfinns på CD 1. De tidigaste gavs ut på bröderna Biharis Flair, medan några inte såg utgivning förrän Bruce Bromberg och Frank Scott satte samman serien ”Anthology of the Blues”, matchad 40 år senare av Ace med serien ”Downhome Blues Sessions”. På Geddins bolag Rhythm och Hollywood börjar jakten på en karriär. Med ”First step of the blues” försöker Fuller sig på att vara en Elvis sound-a-like, medan ”Lovin’ lovin’ man” är doo-wop. Intensiva försök att få en hit, oavsett genre och stil. Det trevliga idag är att det mesta, om inte allt, låter bra. CD 2 har mer av det goda, tolv låtar för storbolaget Imperial. Checker leasade ett par låtar, medan Specialty gav ut den låt som gett Johnny Fuller en plats i historien, ”Haunted house” från 1958. Sista bidraget på plattan är ”The power” från 1962, en låt av Jimmy McCracklin. Här någonstans slutade Fullers bana som skivartist, drygt 30 år gammal. Resten av sin levnad var han bilmekaniker och spelade endast på helgerna på lokala barer. Men ett undantag finns, en LP inspelad för det australiska bolaget Bluesmaker 1973. En platta att leta efter, senast återutgiven av Black Magic 2016.

Man kan fundera över hur en så talangfull artist som behärskade så många olika stilar inte nådde framgång. Men det kanske var problemet. En vilsen publik väntade på nästa rocker, men då var det en doo-woper istället.

Gus Jenkins är en annan historia. Född 1931 i Alabama, tog han tåget till Chicago och började jobba som studiomusiker för Chess och även som pianist i Muddy Waters band. Tre låtar spelades in för Chess, ingen gavs dock ut. Jasmine börjar sin presentation efter detta med två spår inspelade 1953 i Los Angeles för Art Rupes Specialty. De gavs ut under namnet Little Temple och låter lite ”gammeldags”. 1955 fick han kontrakt med Combo Records, där ”Worries and troubles” låter väldigt lik Otis Rush ”Double Trouble”. Den senare spelades in 1958, tre år efter Gus Jenkins låt. Måhända att Willie Dixon hade stora öron där i studion när Gus värmde upp, åtta år tidigare och tipsade Otis om lite harmonier?

Men det var på Flash som Gus fick sin första lokala hit med instrumentalen ”Tricky”. På baksidan sjunger Frank Patt, ni vet han med den idag olämpligt betitlade ”Bloodstains on the wall”. Gus var Flash trogen hela 1950-talet ut. På flera av sina inspelningar för bolaget sjunger hans hustru Mamie, som varierar efternamnen Perry, Jenkins och Ree. Nu kan vi ge tillbaka lite, för hennes ”My baby waited too long” låter väldigt lik Wolf’s ”Going back home” från tre år tidigare.

Så småningom startade Gus sitt eget bolag Pioneer International, och då kunde han ge ut vad han ville i sina försök att få en hit. Hela CD 2 presenterar material inspelat för detta bolag mellan åren 1959 och 1962. ”Let’s talk it over” låter Guitar Slim, ”Jealous of you baby” låter Little Richard, båda låtarna exempel på försök att casha in på andras hits. Försök att modernisera soundet var inte alltid så lyckade, orgeln på ”Too tough” som denna samling är uppkallad efter, är verkligen inte representativ. Mest spännande är brödratrion Albert And Charles enda singel, ”Weird/Leisha”. Enligt CD-foldern hörde Gus dem när han väntade vid ett trafikljus. Singeln pressades endast i 50 ex. I en intervju jag hittade från John Harmer och Frank Scott berättar Gus utförligare. Klockan var midnatt och bröderna spelade på ett party i ett hyreshus. Gus benämnde dem ”winos” men gjorde en 45’a med dem. Sam Cooke ville leasa den men Gus avböjde, han var nöjd. Så han pressade nog mer än 50 ex.

När jag började min bana som skivsamlare på 1970-talet kunde man köpa Pioneer International singlar för 25 cent/styck. Så nog försökte Gus så gott han kunde. Stora upplagor, nån´ j-a låt borde väl slå. Men till slut tröttnade även han, precis som Johnny Fuller. Han ramade in tavlor och speglar istället, under sitt islamska namn Jaarone Pharaoh. Han dog 1985, samma år som Fuller.

Två fina och välmatade utgåvor från Jasmine, med två närbesläktade artister, som inte orkade fram till 1980-talets återupptäckter. Ett måste för alla intresserade av amerikansk västkustblues.