BOB DYLAN
Rough And Rowdy Ways
Columbia 19439780982 (54+17 min)
Bob Dylan – falsk profet?
William Robert Emerson, som får smeknamnet ”Billy The Kid” tidigt i karriären efter att ha varit med i ett band i Florida som klädde ut sig som kriminella, hamnar 1952 i Memphis, där han rekryteras till Ike Turners Kings of Rhythm.
År 1954 börjar han skriva låtar och spela in för Sam Phillips på Sun Records. I februari släpper han en singel med ”No teasin’ around” på A-sidan, en bluesballad. På B-sidan finns ”If lovin’ is believing”, som avviker från allt annat han spelar in vid den här tiden. Det är en långsam låt med ett tungt, distat rockriff på elgitarr, spelat av Ike Turner. Emerson sjunger ut missnöjet med sin kvinna: ”But if lovin’ is believing / why don’t you believe in me?” Gitarren är så tung att det låter hårdrock, mer än tio år tidigare än den brittiska hårdrockens första stapplande steg. Med visst fog kan detta sägas vara den första hårdrockslåten någonsin. Skriven och inspelad av en svart rhythm & bluesartist i Memphis 1954.
Den 8 maj år 2020 släpper Bob Dylan singeln ”False prophet” på nätet och jag börjar lyssna. Till min förvåning känns det väldigt bekant. Efter några sekunder kommer jag på det: Det låter precis som ”If lovin’ is believing”. Kompet med det distade gitarriffet, soundet, groovet, sången, ja allt utom texten.
Jag kollar informationen på Youtube och Spotify men ingenstans framgår att Emerson har skrivit musiken och att arrangemanget i princip bara är övertaget. Men under artikeln ”False prophet (song)” i engelskspråkiga Wikipedia står som avslutning: ”The music is based on Billy ”The Kid” Emerson’s 1954 Sun Records single ”If Lovin’ Is Believin’”. Det får mig att hoppas att Emerson kommer att stå med som upphovsman på det kommande albumet. Men jag betvivlar det starkt.
Den 19 juni släpps albumet ”Rough And Rowdy Ways” av och med Bob Dylan. Jag införskaffar CD:n så fort det bara går, går hem och öppnar konvolutet. Där står: ”All songs written by Bob Dylan”. Precis som jag trodde.
Jag läser recensionerna i de stora svenska tidningarna. Ingen tar upp detta faktum, inte ens sambandet (några engelskpråkiga recensioner nämner att låten är inspirerad av Emerson). I själva verket avhandlar de flesta recensionerna nästan uteslutande texterna. Mycket märkligt. Men kanske beror det på att Dylan verkar ha tappat förmågan att komponera ny musik. De enda låtarna som står ut är just ”False prophet” och ”Goodbye Jimmy Reed”, som bygger på den stompiga typ av blues som Jimmy Reed brukade spela. ”I crossed the rubicon” – som även det är en blues – funkar också hyfsat, men för övrigt serveras vi sega, närmast anonyma låtar vars enda funktion är att vara en farkost för texten, som Dylan pratsjunger på ett för det mesta otajt, orytmiskt för att inte säga oinspirerat vis. Men visst, karln är 79 år gammal, så man kanske inte kan begära mer.
Dylan har ”lånat” från många genom åren och han snor friskt från diverse författare i sina texter på det här albumet. ”I contain multitudes”, för att ta ett exempel, är en berömd rad från Walt Whitman. Men i texterna handlar det om citat och brottstycken. I ”False prophet” ligger han så nära originalet i hela låten att han borde ha angett Emerson som kompositör. Att han inte gör det lämnar onekligen en dålig smak i munnen, inte minst när man lyssnar på avslutande ”Murder most foul”, där han räknar upp ett stort antal svarta artister som han uppenbarligen gillar (dock inte Billy The Kid Emerson!).
Att vita artister exploaterar svarta artister och deras verk är inget nytt i musikhistorien men jag trodde nog inte att det skulle göras så flagrant i dag. Och inte av en artist som genom åren har uttryckt sin fascination för och sitt beroende av den afroamerikanska musiken.
Kanske borde han döpa om låten till ”False composer”.
Olle Johansson
(författare till ”En skivsamlares memoarer”)
