JOE HILL LOUIS & His One Man Band
A’Jumpin’ & A’Shufflin’ The Blues, 1950-1954
Jasmine JASMCD 3143 (77 min)
Joe Hill Louis var ett fenomen. Munspelare, gitarrist och trummare, ett ”one-man-band”. Född strax utanför Memphis 1921, rymde 14 år gammal men fann ett hem hos familjen Canale, som tog honom under sina vingars beskydd. 1949 efterträdde han B.B. King som DJ på WDIA radio i Memphis. Som både Be-Bop-Boy och Pep-Ti-Kon Boy gjorde han reklam för sin tids ”hälsodrycker” och blev mäkta populär.
Via WDIA hamnade Louis naturligtvis hos Sam Phillips och Sun Records. Phillips sålde även inspelningar till Modern och Checker. Lester Bihari spelade själv in Louis för Meteor 1953, kolla fantastiska ”Western Union man”. Samma sak gjorde Henry Stone för sitt bolag Rockin’. Några ytterligare udda singlar kom, men sen råkade Louis göra sig illa i tummen när han jobbade hemma hos Canales. Såret blev infekterat och han dog den 5 augusti 1957 av blodförgiftning.
Det här är en bra översikt av Louis alltför korta tid i solen. Med sin överstärkta distade gitarr är han en mästare på rå, ruffig Memphis-blues av bästa märke, lyssna bara på ”Boogie in the park”. ”I’m a poor boy” är en blinkning till Wolf medan ”Hydramatic woman” är en variant på Ike Turners ”Rocket 88”. Ett slarv dock, låten ”Chocolate blonde” är egentligen ”Backslide boogie” aka ”Boogie No.2”. Som vanligt en fullspäckad Jasmine, 28 låtar.
Nu när vi har lite webbplats, låt oss kolla vad som finns med Joe Hill Louis. 1971 kom den första LPn helt tillägnad Joe Hill. Innan dess hade han bara funnits på någon antologi här och där, men LPn ”The One Man Band” på bolaget Muskadine blev lite av ett postumt genombrott. Sedan dess har det dock kommit en hel del. Mer på LP men mest på CD. En CD på Bear Family, en CD på Ace, en 2-CD på JSP och så denna Jasmine.
Låter mycket, men för en artist som har tre sidor i Blues Records och dessutom spelade in för Sun, där det finns drösvis med alternativa tagningar, så är det kanske inte så mycket.
Ok, låt oss börja i den änden med vad som är lättast att köpa och vad som ger mest pang för pengarna. Då vinner 2-CDn på JSP 4208 ”King Of The One Man Bands” med flera noslängder. 57 låtar till JSP-pris, vilket brukar vara ganska modest. Neil Slaven har skrivit häftestexten, vilket borgar för kvalitet. Även om det endast är 4 sidor i CD-format, så är det bra. Vad finns då på JSPn, eller kanske, vad saknas?
Joe Hills fyra första inspelningar för Columbia är med, bra. Nästan allt av Sam Phillips inspelningar som kom på Sun och Modern. Båda Rockin’ singlarna, de sex outgivna inspelningarna för Johnny Vincent’s Ace, samt den postumt utgivna Mimosa-singeln.
Vad finns då inte med och var hittar vi det?
Ja, först då Sun/Modern-materialet. Ace CD 803 ”Boogie In The Park” har det mesta av det som kom på Modern. Det saknas några låtar på JSPn som det finns alternativa tagningar av på Ace CD 803. Tidigare har det varit nödvändigt att ha en LP på engelska Polydor Juke Blues ”Blue In The Morning”, men jag menar att det inte längre behövs. JSP och Ace delar på materialet så Polydoren behövs inte.
Dock finns det ett par spår på Ace CD 1003 ”The Modern Blues Sessions Vol.3”, tidigare outgivna, som bara återfinns där. Men det är inte jobbigt, alla volymerna i den serien innehåller oskattbar musik som är vital för den postwar Memphis-intresserade. Lester Bihari var 50-talets Jack White.
Sen är det den här skumma sessionen från den 8 december 1952. Två spår finns på Bear family-CDn, men de finns med på JSP, så inga problem. Men kanske en låt där i alla fall…? Och kanske Charly CD 27? Charlys Sun-box 105? Hmmm…. Här krävs jämförande lyssning.
Jag är lite osäker på hur återutgiven Joe Hills Checker-singel är. Vågar väl knappt säga att dinosaurer har den på Genesis 2. Men den är med här på Jasmines CD, så inget problem.
Därefter är det öppet spår fram till ”Bad woman blues” från Big Town 401. Den hade jag inte tidigare, men finns på Jasminen. Så attan, för min del behövde jag Jasmine-utgåvan bara för ett enda spår. Nu är han komplett. Vad jag vet ikväll. Och med lite jämförande lyssning kanske kan jag göra mig av med mer dubbletter… Men de är ju så fina. Och de är ju så bra. Och det är det som är det härliga, man kan inte ha för mycket med Joe Hill Louis, så bra är han!
Friskrivning. Jag har kollat mästerdiskografen Stefan Wirz, och han har tydligen ingen diskografi på Joe Hill Louis. Kuriosa dock. Den Polydor Juke Blues LP som jag refererar till ovan, innehåller två spår med Willie Nix. Wirz har en disko på honom, och jämrans, där upptäckte jag att det finns två alternativa tagningar av ”Seems like a million years” på en italiensk CD. Båda med gitarrintro, den ena med gitarr/munspels outro, den andra med sax outro. Originalet har som alla vet piano intro.
Är det någon som har något att tillägga, rätta, berätta eller på annat sätt bidra till min diskografiska galenskap? Hör i så fall gärna av er till max.sievert55@gmail.com
