GEORGE BENSON

Walking to New Orleans

Provogue PRD 75811
(38 min)



Jazzgitarristen George Benson, född 1943 i Pittsburgh, Pennsylvania, gjorde sina första plattor med souljazz organisten Jack McDuff under sextiotalet och inledde en solokarriär alternerande mellan jazz, pop, R&B och till och med scat singing och hade en storsäljare med albumet ”Breezin” 1976 plus en rad hits på listorna under sent sjuttiotal och hela åttiotalet (den största av dem ”Give Me The Night” år 1980). Hans karriär fortsatte med ytterligare mindre hits (en så sent som 1998) och en rad Grammy Awards mellan 1977-2007. År 2013 gjorde han ett fint hyllningsalbum till Nat ”King” Cole, ”Inspiration”.


 Den här nya plattan är den första efter Cole-tributen och nu hyllas rocklegenderna Chuck Berry och Fats Domino med fem låtar vardera. Det känns tveeggat att tycka till om denna produkt. Jag tillhör den majoritet av musikälskare som alltid föredrar originalet (eller rättare sagt den första versionen av en låt som man lyssnar till), men vill säga att Benson lyckats rätt bra med sina tolkningar. Han har säkert gjort ett genomtänkt urval med blandningar av klassiker och några mindre kända saker. På några av spåren hittar vi fioler plus inte lika lyckad flickkör. Kevin McKendrees skickliga piano är klart njutbart. Däremot är jag inte lika förtjust i de fåtal saxsolon som finns med. De två låtarna som sticker ut i mina öron är Fats’ ”Rockin’ chair” (ursprungligen inspelad 1951) och Chuck’s ”How you’ve changed” (originalet är från 1957), men det kanske beror på att jag inte lyssnat alltför ofta på originalen.

I övrigt finns här klassikerna ”Ain’t that a shame”,”Blue Monday”, titelmelodin, ”I hear you knocking”, ”Nadine (is it you)”, ”You can’t catch me”, ”Memphis, Tennessee” och ”Havana moon”. Jag kan inte låta bli att reflektera över hur man tar emot en sådan här platta om man (mot förmodan) inte skulle ha älskat (eller ens inte hört) originalen. Kanske tänker man då: finns det så här skön rock-blues idag? De flesta av de som funderar på att köpa denna platta har naturligtvis hört originalen och i så fall kanske de tycker: det var värst vad det liknar svenska musiker som jammar på i proffsig stil i ett kvalitativt radioprogram!