ERIC JOHANSON
The Deep And The Dirty
Ruf 1305 (48 min)
Under uppväxten i Louisiana var Erics stora idoler Freddie King och Robert Johnson. Men även rockakter som Nine Inch Nails och Soundgarden inspirerade. Efter att ha bott i Nya Zeeland i 4 år bosatte han sig i New Orleans. Där blev han gitarrist i Cyril Nevilles band och slog igenom solo med albumet ”Burn It Down” år 2017. På den plattan anser Eric att han äntligen fick till en stil där hans breda musikaliska influenser smälte samman. Så också på nya albumet ”The Deep And The Dirty” som Eric ser som ett bluesalbum, trots att han spelar rock, americana, New Orleans-R&B, funk och country.
För Eric är den tyngsta ingrediensen i bluesen råheten och att det är den som färgat de genrer som nämns ovan. Eric är inte intresserad av att finnas i den strikta ”bluesboxen”, utan har som ambition att ta bluesen ett steg vidare.
Nya plattan är inspelad live i studion. Grundsättningen är trioformatet med gitarr, bas och trummor. Eric menar, enligt pressreleasen, att de solon han kör på sin gitarr uppstod i stunden i studion som en i trion, inga han tänkt ut eller tränat på innan. Känslorna styrde. Han är noga med att påpeka att det inte finns några senare gjorda pålägg.
Det här är en varierad platta. Den inleds med två låtar som andas hård gitarr-rock a´ la 1970-tal i stil med Mountain, Nazareth med flera. Mer bluesigt blir det då han kör akustisk slide på ”Beyond the sky”, ”Just like new” och ”Familiar sound”. Det visar sig att han är en ypperlig slidegitarrist. Han går även iland med boogieblues i stil med ZZ Top i ”Galaxy girl”.
Jag misstänker att hans ”visionära” blues ifrågasätts av bluespuritanerna, men även om vissa av bluesrocklåtarna går på tomgång kan jag inte bortse från att delar av ”The Deep And The Dirty” faller mig i smaken.
