BYRON LEE & THE DRAGONAIRES
Mash! Mr Lee – The Early Recordings 1960-62
Jasmine Records JASMCD 2809 (79 min)
Byron Lee är något av en institution i Jamaicas musikliv. Han bildade The Dragonaires som 15-åring tillsammans med jämngamle Carl Brady i början på 1950-talet. Från 1955 var de en grupp av professionella musiker. Byron kom som basist att leda gruppen fram till 2005, tre år innan han avled. Gruppen blev något av en plantskola för Jamaicanska musiker. Några av landets främsta saxofonister, sångare, keyboardister, gitarrister, trummisar och percussionister tog sina första steg i gruppen.
De började att spela merengue, mento och cha cha cha, oftast instrumentalt. Ryktet om deras kapacitet spreds och de anlitades flitigt som komp till olika, främst engelska och amerikanska artister, som skulle uppträda på ön. Kontakten med dessa artister gjorde att de sög åt sig andra musikstilar. När de singeldebuterade 1959 med instrumentallåten ”Dumplins” på A-sidan och ”Kissin´ gal” på B-sidan var det shufflebeat som gällde. Titellåten på LP-debuten ”Joy Ride” 1960 är jazzig backbeat med både framträdande orgel och blås samt gitarrsolo (LPn inleder denna samling). En instrumentalversion av Jimmy Reeds ”Baby what you want med to do” har också fått plats. LPn spelades först in i mono på en kanal i en studio på Jamaica. Efter det åkte gruppen till Miami och spelade in den en gång till, nu i stereo. Det blev det första albumet i stereo som utgivits i Jamaica. På Jamaica fanns inte många personer som ägde en hi-fi anläggning vid denna tid och köptes det skivor var det singlar. Byron siktade istället in sig på utlandet. Såväl hans singlar och LPn kom att släppas i England på bolagen Blue Beat och Starlite, som specialiserat på att ge ut nyinspelad musik från Jamaica.
En bit in på 1960-talet var ska-musiken också något som involverats. 1964 gjorde gruppen ett succéartat gästspel i New York och hade då med sig vokalister som Jimmy Cliff, Prince Buster, Maytals, Blues Busters och Eric ”Monty” Morris. Sångare som inspirerade av pionjären Owen Gray utvecklats till några av landets bästa ska- och rocksteadysångare. De flesta av dem skulle sedan bli stora inom reggae.
Då gruppen släppte sitt sista album 2005 hade de släppt 80 album och 150 singlar. De hade då också sedan länge specialiserat sig på att spela Soca, efter att under några år då Ska-eran ebbat ut kört reggae och soul. Det kan tyckas snålt att bara koncenterara sig på åren 1960-62 i den här samlingen. Men faktum är att de 27 spåren på den korta tidsrymden visar på en grupp som hela tiden bryter nya stilmässiga marker.
Ett återkommande citat i Jamaicas musikkretsar säger en del om Byrons betydelse: ”Byron Lee fanns innan det fanns någon Jamaicansk musikindustri”.
