Big Walker tar sin blues österut
Derrick ”Big” Walker är en av de mest rutinerade bluesmusiker Sverige har ― och som därtill Kina och Japan har till låns! Walker spelar därför sällan i Sverige numera. Men jo, 2017 syntes han på Old Town Blues Day – se foto Jeffersons hemsida.
Jefferson hade stor intervju med Derrick i nr 126 (2000). Kort resumé: Född 1953 i Oklahoma. Via skolgång i Cleveland, Ohio, med sin mor, en skådespelerska, till San Francisco slutet av 60-talet. Där kom han att spela saxofon med Luther Tucker, Albert Collins, Big Mama Thornton och många fler. Lärde sig munspel av bl a Paul Butterfield. Startade sitt första band, The Dimensions, 1977. 1980 på LP med Mike Bloomfield. 1983 åkte Derrick till Europa med några kompisar. Han blev kvar och vistades i Belgien och Frankrike innan han kom till Sverige i mitten av 80-talet. Bosatte sig i Uppsala och började spela med Eric Bibb ca 1989. Spelade på fyra av Erics LP. Började undervisa i munspel, först i Uppsala, sedan i Stockholm. 1983 kom första svenska LPn, ”Dream Walking”. Därefter ”Still Dream Walking” och 2012 den 3:e i trilogin; ”Root Walking – Americana Blues & Roots”, en samling ”Afro-American poems from 1700-1800 put to music and original songs”. Under många år höll Big Walker i Wirströms Pubs blues- och souljam i Gamla Stan, Stockholm.
Big Walker med Luther Tucker (vo/gtr) på The Sleeping Lady Café, Fairfax, CA, 1980. Foto: Erik Lindahl.
2013 hände något märkligt. ”En dag när jag satt hemma ringde telefonen och någon, jag visste inte vem det var, frågade (på engelska) om jag visste någon som spelar munspel, saxofon och sjunger blues. Jag tänkte det här är någon som skojar med mig. Jag sa att jag gör det. ”Oh, really!” Så den här personen erbjöd mig att komma till Thailand och spela tre månader på ett 5-stjärnigt hotell i Bangkok.”
Så Derrick flög till Bangkok, för det visade sig att hans vän Jair-Rohm Parker Wells, en basist som spelat med Derrick i Sverige, hade tipsat thailändaren som ringt. Jair-Rohm mötte vid flygplatsen, de åkte till hotellet, och sedan tog det en veckas byråkrati att fixa arbetstillstånd. De ringde Zak Keith i Sverige att komma och spela gitarr, och anlitade en thailändare som trummis. Men efter två veckor var Jair-Rohm och Zak tvungna att återvända till Sverige.
”Så där var jag ensam i Thailand (skratt), men jag träffade en del riktigt bra musiker, bl a Ted, en gitarrist som kunde spela jazz, blues, allt. Bra sångare också. Så det var jag och Ted och en thailändare på basfiol och en thailändsk trummis. Ett mycket bra band. Vi spelade fyra kvällar (på ett hotell) i en av barerna. De andra kvällarna gick jag runt på jam sessions. Många mycket duktiga musiker i Thailand! Vi började kvällen med cocktail jazz när folk åt middag, och frampå natten spelade vi Hendrix och hade skitkul.”
I Bangkok träffade Derrick en japansk kvinna, som bokade honom för en kort turné där, efter att han varit hemma i Sverige en period (där fanns Derricks fru Ylva och tre söner.) 2014 gjorde han ännu en sejour i Japan . Han fann de japanska musikerna fantastiska. ”Jag skickade dom mina album och dom hade skrivit ut alla låtarna på båda albumen. (skratt) All musik! (Och skivorna har enbart Derricks originalmaterial.) De hade repat in allting. Dom var redo! Fantastiska musiker.”
I Japan fanns det folk som tyckte Derrick skulle testa Kina. Så han gjorde en tripp till Peking för några engagemang där. Där ville folk från House of Blues & Jazz i Shanghai boka honom. Så Derrick åkte hem och satte ihop ett band med gamle spelkompisen Stevie Klasson, The Night Flight Band.
”Ett kanonband, och vi spelade både blues och jazz, men 98% blues. (skratt) Vi var tvungna spela några jazzlåtar ibland när sångare och musiker kom upp och jammade med oss. Vi spelade sex kvällar i veckan, det var tufft.”
Från 2013 var Derrick över i Kina årligen i flera månader långa engagemang på House of Jazz & Blues. Däremellan spelade han på Wirströms och undervisade på Medborgarskolan. Han kom också att 2016 och 2017 vara hussaxofonist på Silja Line under långa perioder. ”Vi spelade allt, mestadels dansmusik, covers, pop, deep house, t o m blues. Den ende som spelat blues på Silja Line. (skratt) Vi jammade lite på natten. Jag blev expert på att spela den här deep house-musiken. Jag visste inte ens vad det var för något. Deep house är som ett typiskt discosound med mera ´chill´. Inte så energiskt. Så jag har satt ihop en show med deep house. Men DJ:erna på båten var unga och dom visste INGENTING om den svarta musikhistorien. INGENTING! (skratt) Väldigt frustrerande. Faktiskt, musiken dom spelade, om du sa att den härstammade från bluesen, skulle dom inte tro dig. (skratt)”
”Jag åkte till Kina två gånger själv. Men Jair-Rohm och Zak mötte mig där (i Thailand). Jag åkte till Japan två gånger själv. Sista gången (hade jag med mig) Stevie Klasson, Ralph Fredriksson, Fredrik Olsson, Mats Fredriksson. Dom älskade den gruppen där. Jag satte ihop det bandet inför resan. Fyra månader. En lång tid att vistas i Kina.”
The Night Flight Band på House of Blues & Jazz i Shanghai. Fr v Rolf Fredriksson, Mats Dimming, Fredrik Olsson, Big Walker, Stevie Klasson. Foto: ctsy Derrick Walker.
Jam i Shanghai med amerikanska jazzmusiker; sångerskan heter Denise. Foto: ctsy Derrick Walker.
Big Walker´s Night Flight Band spelade alltså sex kvällar i veckan på House of Blues & Jazz. Måndagar samlades spellediga musiker i Shanghai på Chair Club och jammade. Musiker från hela världen; Ryssland, USA, Iran, Afrika. Shanghai har 24 miljoner innevånare och många hotell har barer med musik. Chair Club var mötesplatsen. I Peking finns det enligt Derrick fler spelställen. Naturligtvis spelas det rap, hip hop, deep house och alla förekommande moderna musikstilar. Några skivinspelningar har han inte gjort. Dels var det så tröttsamt att spela sex kvällar i veckan, så de orkade inte. (När Derrick kom hem i januari 2018 fick han vila från spelandet då läpparna var såriga efter det myckna spelandet.) Men en liveinspelning då? Nej, det var för dåligt organiserat, utrustning kunde krångla, det var svårt med språket att göra sig förstådd etc etc.
”Det här är intressant. Det är bluesjam praktiskt taget varje kväll någonstans i Tokyo. Grejen är att det första du upptäcker är att du måste betala för att vara med på jammet! Musikerna måste betala. Om du köper en biljett får du mat och en öl. Du kan inte bara komma för att spela. I Kina, om du går till jammet på Chair Club får du en drink för varje låt du gör, en dryckeskupong. Men i Japan, och jag måste ha varit på tio olika bluesjam, överallt måste du betala. (skratt) Dom gör pengar på mig!”
Bluesjam i Osaka, Japan
”(Men) dom kan bluesmusiken i Japan. Det var märkligt. Folk kom fram till mig för att jag skulle signera min (svenska) skiva dom köpt på Tower Records. (Yes, Tower Records existerar fortfarande i Tokyo.) Konvolutet var på japanska. Och alla mina sångtexter var översatta! Tower Records gjorde detta. Jag kände inte till det. Dom handlar av City Hall i USA. Jag levererar till City Hall och dom distribuerar dem. Du skulle se, jag hade nästan en skivdistribution här hemma, det var en jäkla röra. (skratt) En massa jobb. Men vad är alternativet? När du spelar blues finns det knappast något alternativ. Jag menar, om jag kunde komma på Alligator, men det är det bara en handfull som kan. Så jag är mitt eget skivbolag.”
Till sist förevisade Derrick stolt sina två Trevor James Signature Custom-saxofoner, en tenor och en baryton, som han fått av fabrikantens kinesiska agentur i gåva (endorsement) mot att han gör reklam för dem och – förstås – tutar i just de lurarna i Kina. Selmer- och Kingsaxarna får nu stanna hemma i Stockholm.
