ALBERT CUMMINGS
Believe
Provogue PRD Promo 607 (43 min)

Albert Cummings har live och på platta mest befunnit sig inom bluesrocksfären, med avbrott för en coutryrockplatta 2012.
Med denna platta, inspelad i Fame Studion i Muscle Shoals, tar han ett steg in mot blues, rhythm´n´blues och soulblues. Det är hans åttonde platta sedan debuten 2001.

Plattan inleds med Sam & Daves soulhit ”Hold on, I´m comin´”. En ganska lyckad lite funkig version med tungt blås, bakgrundskör och givetvis mycket gitarr från Cummings. Bra vokal insats också av honom.

Plattan innehåller ytterligare fyra relativt välkända covers, som Willie Dixons ”Little red rooster” och ”My babe” (troligen mest känd i Little Walters version), Van Morrisons ”Crazy love” och Freddie Kings ”Me and my guitar”. I den sistnämnda visar Cummings upp hela gitarregistret. Ambitionen verkar ha varit att ha coverlåtarna som en grundplåt och sedan smycka dem med eget. Dixonlåtarna, som jag anser ganska uttjatade, görs båda två i versioner med mycket tyngd och överlever provet på grund av detta. Stundtals osar det Buddy Guy över gitarren i de två spåren.

”It´s all good” är ett eget original som nästan är övertydligt influerad av Stevie Ray Vaughan, både vad gäller stil och gitarrsound. Trots allt, ett av de bättre spåren. Det mest bluesrockiga är ”Call me crazy”, ett exempel på bra bluesrock. ”Do what mama says” ger mig Lonnie Mack-vibbar, inte det sämsta.

Det här är inget traditionellt elektriskt bluesalbum. Hans gitarrlir svänger mellan allt från blå toner till röjigt rockbluesigt. Vokalt håller det också, jag får associationer till Tommy Castro och Delbert McClinton. Totalt är det en lyckad platta. Klarar man att gitarrbluessvängarna tas ut, så ska den lyssnas in. Rekommenderas för den ”vidsynte”.