BLUESFESTIVAL MED VARIERAD OCH SPÄNNANDE MUSIK
Äntligen var det dags för Göteborgs Bluesfestival på Villa Belparc i Slottskogen efter två års uppehåll. De yttre förutsättningarna var perfekta med lagom varmt, solsken och fyra bluesband med lokal eller regional förankring. Publiken, cirka 800 mot kvällen, satt framför scenen. Nackdelen var att många blev sittande trots den dansanta musiken.
En stor applåd till arrangörerna, Göteborgs Bluesförening som genomförde arrangemanget med punktlighet och vänlighet.
Under kvällen lirade fyra band varsin timme och medan solen sjönk så steg stämningen och det blev allt fler som dansade.
Först ut på scenen var Sofie Reed & Mark A. Haynes. Duon hemmahörande i Dalsland bjöd på vilsam och avslappnad blues på steelgitarr och bas. Men även ett munspel kom fram och en del andra instrument.
Det var en bra inledning på festivalen. Sofie Reed hade en varierad bluesröst och sjöng med styrka och känsla. Det blev en timma med mycket folkton och låten jag tar med mig var en utmärkt och svängig tolkning av ”Somliga går i trasiga skor”.
Ett bra uppträdande som med tydlighet visade att blues och rotmusik lever runt om i regionen och publiken blev mer och entusiastisk ju längre konserten pågick.
Sofie Reed berättade att det var första gången som de spelade inför en så stor publik på en så stor scen. Jag hoppas att de återkommer till Göteborg för det var en konsert att minnas.
Sofie Reed och Mark A. Haynes bjöd på en inspirerande konsert som inledde Bluesfesten
Göteborgska Blues Boosters spelade energisk bluesrock. Bandet lirade mest covers av gamla hjältar som Muddy Waters med flera. Bandet fick upp publiken på golvet som uppskattade bandets energi. Det var en energisk konsert även om de rena bluesinslagen var få. Konsertens behållning blev en låt av Peter Green. Gitarristen och sångaren Petrus Nordh var en duktig gitarrist som fick med sig publiken och övriga medlemmar hängde med i de energiska svängarna. Filip Bergström gjorde fina insatser på munspel. Spelningen väckte publiken från dåsigheten i augustivärmen.
Energiska Blues Boosters fick upp publiken från stolarna.
Veteranerna Bluebirds från Skövde har funnits i olika konstellationer sedan 1990.
I Slottsskogen stod Patric Carlson, gitarr och sång, Peter Hamberg vid trummorna samt Johan Johansson på keyboard och nya basisten Peder Andersson på scenen.
Det märktes att nu var det veteraner på scenen. Bluebirds bjöd på en varierad konsert med covers och egna alster som instrumentala ”Two tone” som visade sig vara namnet på en förstärkare som hade två färgtoner och lät som en låt från svunna tider. Bandet fick kvällens hittills största applåder och fyllde marken med dansande.
Låtar jag tar mig från uppträdandet är ”I’m going home”, ”Keep om loving me baby” och ”You take my blues away.”
Bandet har även prövat lyckan ute i Europa, USA samt Australien och har hittills släppt sju plattor.
Bluebirds var ett eminent band med rötter i blues och rotmusik. Och en del i publiken måste upp och dansa.
The Kokomo Kings var bandet som många väntade på och då på vad nya sångaren Marino Valle kunde tillföra bandets musik, svaret är kort och mycket. Bandet lyftes av Marinos Valles röst med 30-års erfarenhet, men han är även en eminent munpelare.
Det var en intensiv konsert av det samspelta bandet. Det var mestadels egna låtar som ”Dancing in The geaveyard”. De två gitarristerna Jonas Holmberg och Henrik ”Pilen” Pilqvist dominerar bandets ljudbild med fina soloinsatser, men stöttades kompetent av Magnus Lanshammar på bas samt Daniel Winerö bakom trummorna.
The Kokomo Kings var en värdig avslutning på Bluesfesten i Slottskogen och jag ska se till att att jag är på plats när de spelar härnäst.
The Kokomo Kings vann publikens gunst under sitt uppträdande. Bandet var en perfekt avslutning på bluesfesten.
Text: Dan Jansson
Foton: Erik Lindahl
