YVONNE BAKER & THE SENSATIONS
Let Me In, Again! 1955-1962
JASMCD 3257 (65 min)
Denna samling har underrubriken ”More Roots Of Philadelphia Soul”. Avstampet tas 1955 då Philadelphiagruppen The Sensations singeldebuterar på Atlantics underetikett Atco. Ledsångare är Yvonne Mills, ännu inte officiell medlem i gruppen (anges som featuring Yvonne på konvolutet). A-sidan är en omarrad långsam version av vaudevillestandarden ”Yes sir, that´s my baby”. En väldigt soulig version skulle jag påstå, med Yvonne som lysande stjärna. Den kom att landa på plats 15 på Billboards R&B-lista. Som uppföljare valdes en annan standard som arrades om åt soulballadhållet, ”Ain´t she sweet”. Det blev dock B-sidan, ”Please Mr disc jockey” som slog, plats 13 på R&B-listan med featuring Yvonne Mills på konvolutet. Fler singlar släpptes på Atco med upplägget omarrad cover på A-sidan och en originalkomposition på B-sidan, någon mer listklättring blev det dock inte.
1957 gifte sig Yvonne och fick efternamnet Baker. Barnafödsel gjorde att hon lämnade som ledsångare och gruppen upplöstes. Några år senare blev det dock comeback som Yvonne Baker & The Sensations. De fick kontrakt med Chess som gav ut dem på underbolaget Argo. Första singeln var en version av Teresa Brewers hit från 1950, ”Music, music, music”. Med den var de tillbaka på R&B- och poplistan. Det var dock nästföljande singel som slog stort, ”Let me in” skriven av Yvonne. Den tog sig upp på plats 2 på Billboards R&B-lista och till plats 4 på deras poplista. Uppföljaren ”That´s my desire” tog sig också in på listorna hyfsat högt, men sedan var det slut på de kommersiella framgångarna. De lämnade Chess 1962 och fortsatte fram till 1966 innan de upplöstes för gott.
Yvonne Baker fortsatte som soloartist till 1968, då hon lämnade musikbranschen för gott. För Parkway spelade hon 1967 in ”You didn´t say a word” som kom att bli en Northern Soul-klassiker.
Den här samlingen visar upp en stor sångerska som behärskar flera olika stilar och röstlägen. Majoriteten av låtarna är ballader som i mångt och mycket förebådar soulballadgenren. I uptempospåren är det mer av klassisk doo wop med brölande saxar. Avslutningslåten är en liten udda sak, ”Twisting the blues”, ett försök att hänga på twistflugan med en blueslåt i midtempo. Riktigt bra, men naturligtvis inte ett så kommersiellt lyckat drag.
