SYLVESTER BRADFORD
Ific
Koko Mojo KMCD 198 (69 min)

Vem tusan är Sylvester Bradford, jo han lär fortfarande vara vid liv nyligen fyllda 82, och vad står ”Ific” för? Intressant när en så för mig helt okänd artist föräras en hel CD. Visserligen dammsuger just nu de små återutgivningsbolagen obskyra utgåvor som inte funnits så mycket på CD tidigare. Några större säljframgångar kan man nog inte räkna med, men ambitionerna får man högakta. Hoppas bara att Sylvester själv får något.

Sylvester inledde sin musikaliska bana på The Lighthouse for the Blind på Manhattan i New York redan vid tio års ålder, som sångare och pianist. Han är själv synskadad och nästan blind. Tillsammans med andra från The Lighthouse bildade han 1955 The Bradford Boys och spelade in ”Little boy blue” för Rainbow Records. Den inleder den här CDn, en rockig doo-wop som dock inte lämnar något större avtryck. Däremot är det här början på en ganska framgångsrik karriär som låtskrivare. Kronan på verket på den här plattan är ”I´m ready” som Fats Domino spelade in 1959. Legenden säger att Bobby Darin spelade in en demo av låten som från början var avsedd för Ersel Hickey, som inte var intresserad utan Fats tog hand om den och resten är historia. Tillsammans med Al Lewis så skrev Sylvester en mängd låtar för artister som Gene Vincent, Little Anthony & The Imperials, Chuck Jackson och Bill Haley – alla dessa finns förstås representerade här. Förutom Fats så är Ann Cole den stora behållningen för mig. Hon var en utmärkt R&B-sångerska som använde Sylvesters vokalgrupp The Suburbans när hon 1956 spelade in ”Each day”, ”Got my mo-jo working”, före Muddy alltså!, och ”I´ve got a little boy”.

Så tillbaka till albumets titel ”Ific” en gåta för mig tills två låtar på CDn gav en liten ledtråd. Det var Lucy Riveras inspelning 1959 och The Chantels från 1961, båda med här, The Chantels sjunger ”Ific makes me feel so terrific”. Det lär komma från Dick Clark på TV-programmet American Bandstand som körde reklam för Beech Nut Gum som var flavorific.
Skivan är ett fint tribute till en fin låtskrivare samt pianist och sångare och lever upp till Koko Mojos ideologi ”it´s a killer and no filler”.