Jane Lee Hooker - No B!

Jane Lee HookerJANE LEE HOOKER
No B!
RUF 1229
(51 min)

Jane Lee Hooker är inte ett barnbarn till John Lee utan ett kvinnligt (blues?) band från New York. JLH har hämtar låtar från bland andra Ray Charles (i Son Seals version), Johnny Winter, Memphis Minnie, Ike & Tina Turner, Otis Redding, Muddy Waters, Rosetta Tharpe och Howling Wolf och gett dem en egen och ganska ny tolkning. En tolkning som i flera av låtarna har mycket av punk över sig. Med vad ska man jämföra ett kvinnligt band? Kvinnliga hockeyspelare jämförs ju inte med manliga dito. Musiker bör jämföras över könsgränserna, tycker jag. I så fall blir det tufft för JLH. Det finns tusentals av vita bluesinfluerade (manliga) band som spelat i decennier och framför denna musik betydligt bättre. Sen ska jag inte sticka under stol med att det finns en viss charm med att ett gäng kvinnor i övre trettioårsåldern lirar manlig tonårsblues på högsta volym och ibland verkar gilla vad de gör, men ibland spelar de helt utan känsla - eller så är det en känsla som går mig förbi - och med en sångerska som emellanåt låter som en ung Robert Plant. Vilken är målgruppen för detta?

Oavsett om man gillar detta eller ej (jag är som framgår inte så upphetsad) är det obegripligt att man inte anpassar texterna till rätt kön. Till exempel framför man Muddy Waters Mannish Boy helt enligt originaltexten. Det låter fullständigt bisarrt att höra en sångerska skryta om vilken karlakarl och älskare hon är. Varför tog man inte istället Koko Taylors version (I´m A Woman)? Kände man inte till den? Förhoppningsvis kan plattan leda till att unga bluesintresserade letar upp originalen och då fyller ju skivan i alla fall den funktionen. Jag är kanske orättvis – lyssna själv och se vad du tycker.

Skriv ut