Diverse artister - The Roots Of It all Acoustic Blues

The Roots Of It AllTHE ROOTS OF IT ALL - ACOUSTIC BLUES
The Definitive Collection vol 1-4
The Bear Family BCD 17229 – 17332
(Sammanlagd speltid över 8 timmar)

The Bear Family har sammanställt fyra dubbel-cd med sammanlagt 201 inspelningar med akustisk gitarrblues från 1920-talet fram till idag. I något fall (Johnny Young) är det mandolin och i ett par fall medverkar även munspel, bas och trummor. Helt akustiskt är det inte heller då det i några fall är akustisk gitarr med inkopplad mikrofon. Med en handfull undantag är det en låt per artist. Vissa musiker har varit verksamma under flera decennier eller återupptäckts ett par decennier efter att de lade av och då är det ofrånkomligt att de återkommer med mer än en inspelning på denna tids- och stilmässigt mycket breda sammanställning.

Till varje box om två CD medföljer ett över 100 sidor tjockt och informativt häfte författat av bluesexperten Bill Dahl, som också ansvarat för sammanställningen. I häftena ges en kort presentation av varje artist samt den valda låten. Häftena innehåller många fina bilder på artister, skivetiketter och skivannonser.

CD 1 (skiva 1 och 2) täcker perioden 1923 (Sylvester Weaver) till 1939 (Tommy McClennan). Här får vi 58 av prewarbluesens allra finaste inspelningar. De var dessa som på sjuttiotalet återutgavs på bland annat Yazoo och som öppnade öronen på en bredare publik för en oerhört vital och viktig period i bluesens historia. Jag blev under denna tid själv helfrälst på Yazooutgåvorna och jag slogs av vilka mängder det fanns av odödliga bluesinspelningar från tjugo- och trettiotalen. CD 1 innehåller ett oslagbart pärlband av sådana mästerverk. Alla stora artister från denna period finns med. Vad sägs om följande lilla axplock; Henry Spauldings Cairo Blues, Pony Blues med Charlie Patton, Robert Willkins That´s No Way To Get Along, Blind Willie McTell och Statesboro Blues, Blind Willie Johnson och Dark Was The Night – Cold Was The Ground, som var en av de låtar NASA sände iväg med en rymdfarkost ut i världsrymden för att illustrera mänsklighetens positiva skaparkraft, Tommy Johnsons Canned Heat Blues, Son House och My Black Mama, Skip James och I´m So Glad, Johnnie Tempel med Lead Pencil Blues och Robert Johnson, Blind Boy Fuller, Tampa Red, Frank Stokes etcetera. Ja, de två diskarna är sprängfyllda med ett utsökt urval av den bästa blues som spelades in under denna bluesens guldålder. Många av oss har redan allt detta på LP/CD, men en sådan här fin sammanställning kan man trots det ändå inköpa som en egen blues-spotifylista att ha i goda vänners lag eller att ha med sig i bilen/sommarstugan/båten. För den som inte har så mycket av gitarrblues från 1920-1930-talen att detta verkligen en riktig killer!

När vi sedan kommer till CD 2 (skiva 3 och 4) får vi höra inspelningar från 1941 (Big Joe Williams) till 1959 (Mississippi Fred McDowell). Under fyrtiotalet transformerades bluesen från att till stora delar ha varit en man med gitarr till elektrifierad bandmusik i städer som till exempel Chicago. Men alltjämt levde bluesen kvar i sin gamla form på landet. Exempel på detta är Robert Petways Catfish Blues, Muddys inspelningar för Alan Lomax 1941 på Stovall Plantation här representerad av I´ll Be Troubled. Andra exempel är Lightnin´ Hopkins. Nya artister som sökte sig en framtid på småbolag var till exempel Johnny Young och Little Walter. Storstadsbluesen började ta form. Skiva nummer tre är genomgående övertygande och innehåller en av bluesens verkliga mästerverk; William (inte Willie!) Browns sex minuter långa Mississippi Blues inspelad av Lomax under en av hans resor till deltat. Den sammanfattar på något obeskrivligt sätt essensen i bluesen och gitarrspelet är imponerande. Bara denna underbara inspelning i sig motiverar ett inköp av CD 2. Skiva nummerr fyra är inte lika stark som de tre tidigare. Det märks att den akustiska bluesen – i vart fall på dessa inspelningar – inte längre var nyskapande och lika kraftfull som tidigare. Det hindrar inte att flera av låtarna på skiva fyra är väl värda att ha.

CD 3 i sammanställningen omfattar perioden 1960 – 1979. Under denna tid återupptäcktes en hel del artister som finns representerade här, som till exempel Son House, Skip James, Gary Davis, Lonnie Johnson, Sleepy John Estes, Furry Lewis och Scrapper Blackwell. En del hade kvar all sin kraft sen fornstora dagar, för andra livet gått hårdare fram. I den folkbluesboom som formligen exploderade under sextiotalet blev även ”nya” artister inspelade, artister som hade spelat lokalt under många år men som aldrig fått tillfälle att göra en skivinspelning, men som kom att bli framgångsrika artister. Här får vi höra exempel på detta som Mance Libscomb, John Jackson, RL Burnside, Juke Boy Bonner, Babe Stowall och Robert Pete Williams. Andra artister lade, åtminstone tillfälligtvis, undan elgitarren för att tillfredställa den vita coffeehouse- och festivalpubliken. Vi får här höra akustiska exempel från bland andra Muddy, Wolf, John Lee Hooker och Hopkins. Även denna utgåva innehåller många fina inspelningar, men det är inte bluesens guldålder vi får. Det börjar dock anas lite av museum över en del av inspelningarna. Några spår är, som antytts, svaga ekon av artister som en gång var stjärnor. Dock är dubbeln väl värd att inhandla.

CD 4 avslutar serien och då är vi framme vid 2012. Det är en blandning av gamla stötar som dammas av, till exempel Homesick James, Sam Chatmon, Henry Townsend, Robert Jr Lockwood etcetera. En del gör bara ifrån sig, andra har haft sin bästa tid för länge sedan. Inslaget av vita artister blir nu stort; John Hammond, Bonnie Raitt, Roy Book Binder, Paul Geremia, Dough MacLeod, Jo Anne Kelly med flera. Glädjande nog finns det även unga (nåja) svarta artister som tar sig an bluesen och är nyskapande. Vi hör här bland andra Alvin Youngblood Hart, Keb´Mo´, Corey Harris, Philadelphia Jerry Ricks, Eric Bibb och Taj Mahal. Även i detta millennium dyker det upp gamla stötar som tidigare inte gjort inspelningar. Exempel på detta är Jimmy ”Duck” Holmes. CD fyra är en bra avslutning på serien och visar att den gamla countrybluesen inte är död. Men jämfört med CD ett har den med ett par undantag övergått från att ha varit stilbildande, kraftfull och nyskapande till att närmast bli bevarande av ett gammalt kulturarv, likt mycket folkmusik världen över. Detta hindrar dock inte att även CD fyra är mycket hörvärd.

Sammanfattningsvis är detta en mycket fin serie och har man inte så mycket akustisk blues och vill ha en komprimerad överblick över 90 års countryblues är valet enkelt och trots några (av 201) svagare spår, så är alla plattorna mycket prisvärda. Oavsett preferenser är CD ett en riktigt guldklimp som alla bör inhandla oavsett om man har låtarna tidigare.

Skriv ut