DIVERSE ARTISTER
Kings of New York Blues - Bluesmen In Session
Jasmine JASMCD 3170 (78 min)
New York är inte känt för sina bluesartister, till skillnad från fina jazzmusiker och även en del R&B-artister och några vokalgrupper. De bluesartister som gjorde karriär i The Big Apple kom i regel från de östra delstaterna, där musiken ursprungligen var mer influerad av ragtime än i de södra delstaterna. Vidare var utbytet mellan vita och afro-amerikanska musiker större där. Detta, och närheten till jazzmusikerna, återspeglade sig i musiken. Bland de mest namnkunniga bluesartisterna i NYC kan nämnas sångaren och gitarristen Brownie McGhee och sångaren och munspelaren Sonny Terry. De är solister på sju respektive en låt på denna utgåva, men medverkar också på några av sångaren och pianisten Bob Gaddys fem spår. Samtidigt medverkar Bob Gaddy på McGhees och Terrys spår.
En annan av huvudartisterna är sångaren och gitarristen Larry Dale (ursprungligen från Texas), med sex låtar. Dessutom medverkar han på några av Gaddys låtar. Andra huvudartister är Paul Williams, Alonzo Scales och Cousin Leroy. Bland kompmusikerna finns flera av de bästa inom blues/R&B i NYC vid denna tid, gitarristerna Mickey Baker och Jimmy Spruill samt saxofonisterna Sam Taylor och Noble Watts, rutinerade studioproffs. Vi hör även Champion Jack Dupree bakom pianot på ett par spår. I stort sett är det samma musiker som alternerar på samtliga 29 inspelningar och de vet verkligen hur en slipsten ska dras, särskilt Baker och Dale ska ha en extra eloge för fint gitarrspel.
Inspelningarna är gjorda åren 1952-60 och utgivna på mindre och medelstora bolag i NYC som Jackson, Jax, Dot, Groove, Harlem, Wing, Herald, Old Town och Glover och inte på de stora bolagen som till exempel Atlantic.
Musiken är rätt typisk för den blues/R&B som spelades i NYC under 1950-talet med lite inslag av jazz och inte alls så tung och ruffig som kollegorna i Chicago producerade vid samma tid.
Jag har aldrig varit särskilt trakterad av den blues/R&B som spelades i NYC, den saknar lite av den nerv och tyngd som man får av Chicagobluesen, men i lagom doser kan det vara njutbart. Här har Jasmine satt ihop en trevlig platta som överlag svänger fint och är varierad, varför jag gärna rekommenderar den. En liten fadäs har dock Jasmine gjort sig skyldig till. Mitt bland Bob Gaddys lite stillsammare låtar kommer två mer down home-spår med Cousin Leroy, för att sen återgå till Gaddy. Enligt låtförteckning ska dock Leroys låtar komma först efter Gaddys samtliga spår. Detta gör ju inget, men visar att man slarvat och inte kollat produkten ordentligt innan den gavs ut.
Comments powered by CComment