Georgie Bonds - Stepping Into Time

Georgie BondsGEORGIE BONDS
Stepping Into Time
8th Train Records (54 min)

Georgie Bonds är en svart sångare med en mycket bra röst med Philadelphia som bas. Kompet består av för mig okända musiker, men som håller mycket hög klass. Neil Taylor gitarr, Buddy Cleveland munspel och Walter Runge på orgel och piano är de som gör mest intryck.

Vad jag kan googla mig fram till har Bonds gjort en platta tidigare, redan 2001, båda marknadsförs av CD Baby. Lite osäker gällande Bonds ålder, men skulle tro att han närmar sig 60. Han verkar ha haft ett tufft liv inkluderande ett besök i fängelset innan han sadlade om till hovslagare. Medicinskt drabbades han av allergiska reaktioner, åtföljande njursvikt och sedan byte av bägge höfterna. Gräv ner dig, Tony Richardsson!

Tretton låtar inalles där inledande St James Infirmary framförs a capella. Men redan på nästa spår, The Blacksmith, skapas ett skönt groove tillsammans med det gungande bandet. What More fortsätter i samma stil med Runges kaskadiga orgel. Daily News behandlar dagens värld från ett molligt perspektiv. Funkigare rytmer dyker upp på Dyin' Is The Easy Way. Calling Your Name påminner om Tony Joe Whites Rainy Night In Georgia som Brook Benton hade en hit med, men når inte upp till den standarden. Bättre då med Going Shopping, en snabb bluesig låt med ett härligt spel från bandet. Out Of The Fryin' Pan är kanske plattans bästa låt, en betraktelse över konsumtion och marknadskrafter. I Need Somebody är nästan lika bra med utmärkt munspel av Cleveland. Dimples är John Lee Hookers låt, svår att tolka, bättre då ett gömt bonusspår, en akustisk version av The Blacksmith.

Sammanfattningsvis ett gott hantverk av en man som besitter en överraskande bra röst, synnerligen lämpad för blues. Bonds och hans band har potential att göra en musikalisk fullträff, givet rätt producent och resurser. Kolla georgiebonds.com och YouTube, till exempel Bonds inspelad på Philadelphia International Airport. Alla passerar förbi, resande, väsktåg... Men det hela avslutas med en liten applåd. Och jag som trodde bluesen var död...

Skriv ut