DIVERSE ARTISTER
Popcorn Story Vol 1
Koko Mojo KMCD130 (69 min)
Popcorn Story Vol 2
Koko Mojo KMCD131 (69 min)
Popcorngenren växte fram i Belgien under slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet, först i Flandern och sedan vidare till de fransktalande delarna i landet. Från början var det en belgisk företeelse men på 1970- och 1980-talet kom Popcornställen igång i både Holland och Frankrike. Det första Popcornstället i Flandern hade snabbt en skara på 3000 personer varje lördag de körde. Genren spreds och när fler ställen öppnade kom danssugna från både Holland, Italien och Frankrike resande. Popcornställen finns än idag, men är nu en något förändrad internationell företeelse. I England har den till exempel i stort integrerats i Northern Soulgenren. Den ursprungliga belgiska genren var inriktad på pardans till musik med tonvikt på rytm. Från början främst soul och funk i midtempo. Ganska snart breddades den till att införliva rhythm´n´blues, musikalnummer, tangolåtar, Phil Spectors wall of sound, pop, kvinnliga vokalgrupper och instrumentalnummer. Alltid dansant och aldrig högre tempo än medium.
Poppcorndansen var väldigt speciell, en slags långsam variant av bugg eller swing. Popcorn lockade de som kunde dansa och alla par hade sina personliga turer och det skulle innehålla ett viss form av elegans, ofta med avancerade turer. Varje par framförde en show i sig.
Likheten med Northern Soul fanns i musikvalet, det skulle vara udda utgåvor inte de stora hitsen. Popcorn-DJs fick leta i begagnadebutikerna efter fynd. Ett trick som kördes var att dra ner på tempot i låtarna. 80 procent av det som spelades på en belgisk Popcornkväll pitchades ner till att bli något långsammare än de 45 varven. Vissa instrumentaler spelades på 33 varv istället för på 45.
Koko Mojo har tidigare givit ut två Popcornsamlingar i serien ”Popcorn Blues Party” (se rec i J 202). På dessa två Story-volymer har man samlat de populäraste Popcornlåtarna oavsett stil. Det innebär att Etta James, Little Willie John, Ben E King, Louis Jordan och Betty Everett kan varvas med Perry Como, Frank Ifield och The Laddins. Majoriteten bland de sammanlagt 56 artisterna är dock helt nya bekantskaper för mig. Flera med bra låtar, andra med alster som går in genom ena örat och ut genom det andra. Som ni förstår, en gedigen dokumentation av en genre, men som samling ojämn.
Comments powered by CComment