DIVERSE ARTISTER - Bottleneck guitar Selected sides 1926-2015

bottleneckDIVERSE ARTISTER
Bottleneck guitar Selected sides 1926-2015
JSP 77211 (74+76+68+59 min)

Om du frågar någon vilket instrument man mest förknippar med främst blues så kommer många att svara munspel. Men ändå fler kanske svarar gitarrspel med slide (metallrör) eller bottleneck (glasrör alternativt översta delen av halsen på en glasflaska) eller kanske med kniv om det är äldre inspelningar. Här har Neil Slaven (och John Stedman, se vidare nedan) valt ut 88 låtar med just slide/bottleneck ur främst blueshistorien, men också av joddlande country/hillbillyartister som spelar slide och även ett par gospellåtar. På de tre första plattorna, vars innehåll beskrivs och kommenteras av Neil Slaven, verkar urvalet vara gjort med tanke på ”folkbildning” och inte i första hand som ett slags ”best of”, även om flera av låtar får räknas till de bästa inspelningar med bottleneck/slide som har gjorts. Den fjärde cd:n i boxen består av inspelningar som är gjorda för eller inköpta av och utgivna på JSP, och kommenteras av John Stedman (som ”är” JSP). Några av dessa låtar är lite äldre, men de flesta är relativt nyinspelade.

Den äldsta inspelningen i boxen är med Blind Lemon Jefferson, som absolut inte var någon driven bottleneckgitarrist, och den yngsta är med Lucky Peterson, som inte heller är någon utpräglad slidegitarrist. Häremellan får vi höra många exempel på slide/bottleneck på vanlig akustisk sexsträngad gitarr, men också på tolvsträngad (tex. Blind Willie McTell) och på ”stålgitarr” (National) som Son House och Bukka White, men också elgitarr som Elmore James, JB Hutto, Joe Louis Walker och Muddy Waters. En del spelar i standardstämning, men många spelar i öppna ackord. Vissa använder sliden som en förlängning av rösten i slutet på versen, eller som ett svar på det vokala inslaget, medan för andra är själva ”slidandet” det centrala i framförandet. Vissa kompletterar sitt gitarrspel med några toner från sliden, medan för andra är det ett intensivt växelspel mellan basgångarna på gitarren och sliden. På boxen finns hela bredden och är en utsökt introduktion till bluesens slide- och bottleneckspel. Fast, det måste sägas, på några låtar är det knappt att man hör någon bottleneck eller slide. Varför dessa spår är med begriper jag inte.

Naturligtvis finns de flesta av de stora slidemästarna före andra världskriget med. Vi hör, förutom nämnda McTell, White och House, bl.a. Curley Weaver, Blind Willie Johnson, Casey Bill Weldon, Barbeque Bob, Tampa Red och Robert Johnson. Vi hör också t.ex. Charley Patton, Big Joe Williams och Furry Lewis. Efterkrigsartister som Robert Nighthawk (på förkrigsinspelningarna benämns han vid sitt riktiga namn Robert Lee McCoy), Elmore James, JB Hutto, Louisiana Red, Johnny Shines, Muddy, Johnny Littlejohn och Fred McDowell får också sitt rättmätiga utrymme. Men det är kring efterkrigsurvalet jag har lite funderingar. John Lee Hooker med komp av Eddie Kirkland, som drar några refränger med sliden, är ett sådant
exempel. Nog finns det bättre slidespel att ta med. Varför inte kusinen Earl Hooker?

Man kan ha många önskemål om vilka artister som borde ha varit med bland förkrigsinspelningarna, men vill man visa på bredden och även inrymma annat än ren blues så är urvalet mycket bra. Många av bluesens finaste slidelåtar finns här. Vad gäller perioden efter kriget är den ju omöjlig att täcka och flera av valen är helt rätt. Samtidigt finns det ju artister man saknar, som nämnda Earl Hooker, samt t.ex. Hound Dog Taylor och lapstelgitarristerna Hop Wilson och Sonny Rhodes, eller varför inte Burnside. Men det som finns medtaget på den tredje cd:n är med några få undantag välmotiverade.

Min kritik gäller främst den sista plattan, där man valt låtar från olika JSP-plattor. Några av låtarna håller måttet, främst de av Louisiana Red, Johnny Shines respektive Joe Louis Walker. Men resten känns mer som en reklamplatta för olika JSP-utgåvor. T.ex. har Johnny Littlejohn gjort betydligt bättre saker än vad vi hör här och några av låtarna är inte alls bra. Den fjärde cd:n hade i stället kunnat fyllas med så mycket andra fina slide/bottlenecklåtar ur blueshistorien. Då hade detta kunnat bli en fullträff. Alternativt hade man kunnat begränsa boxen till förkrigsblues eller till akustiskt gitarrspel och gjort en annan box med efterkrigsblues eller med elektrifierad blues. Men även då borde man ha låtit bli att ta med en del av JSP-utgåvorna. Men som lyssnare man kan ju alltid nöja sig med de tre första plattorna och hoppa över den sista och man har då ändå fått mycket ”pang (eller bottleneck) för pengarna”.

Skriv ut