Torbjørn Risager och Emil Balsgaard
Danskar på hugget
Torbjørn Risager har gjort en kometkarriär under senare år och bl.a. fått omdömet ”Skandinaviens bästa bluessångare”. 2005 blev han ”Årets Danske Blues Navn”. Förutom sång är han gitarrist och låtskrivare. Hans band ”Torbjørn Risager Blue 7” syns allt oftare på de skandinaviska arenorna och ett internationellt genombrott förefaller ligga i startgroparna. 3 album har hittills släppts sedan starten 2000.
I april 2008 framträdde han ihop med bandets färgstarke pianist Emil Balsgaard på ”Blå Båten” i Malmö. De har spelat i duo under flera år vid sidan av bandet. Jag passade på att intervjua dem uppe på däck strax innan spelningen. De var lite nervösa inför giget – deras debut som duo i Sverige – men helt utan grund. Båda två är mycket professionella och rutinerade, och allt gick som smort en stund senare nere i kajutan. Det blev jubel och extranummer.
Under intervjun framkom bl.a. synpunkter på olikheter mellan hur blues uppfattas i Danmark jämfört med Sverige. Torbjørn och Emil upplevde att blues inte är ”fint” i Danmark, något som förvånade mig lite grann. Tidigare har jag från danska bluesmusiker hört att de överlag inte är så ”strikta” och välrepeterade – att de spelar mer improviserat och avspänt än sina svenska bluesbröder – men att blues inte skulle vara ”fint” var lite av en nyhet.
Först får ni berätta lite om er bakgrund:
Torbjørn: Jag är född 1970 i en liten stad som heter Jyllinge vid Roskildefjorden, ca 3 mil från Köpenhamn. Mina föräldrar var musiklärare. Pappa spelade violin och mamma piano. Min syster spelade tvärflöjt och sjöng. Vi hade en liten folkmusikorkester ihop i familjen. Jag spelade mandolin. På repertoaren stod även svensk folkmusik, t.ex. … vad heter den nu … jo, ”Gånglåt”. Känner du till den?
Jag kom in på blues via en granne, vars son jag var kamrat med. Pappan hade en stor samling bluesplattor, och när jag hörde den musiken, upptäckte jag att den på ett märkligt sätt attraherade mig. Jag önskade mig en kassettbandspelare, så att jag kunde spela in de där plattorna och sen ligga i mitt rum och lyssna till dem. Då var jag väl inemot 10 år.
Jag började spela i band när jag gick på musikfolkhögskola. På den tiden spelade jag saxofon och det fortsatte jag med i gymnasiet också. Det var blues som gällde. I gymnasiet började jag sjunga också. Efterhand tog sången alltmer överhanden, och saxofonen kom successivt i bakgrunden.
Efter gymnasiet gick jag en 4-årig utbildning till folkhögskolelärare, och började sen arbeta heltid som lärare, kombinerat med att vara musiker på helgerna. Jag trodde det skulle gå, men det blev för tufft. Det gick inte att göra någotdera 100 % ordentligt. Så jag kände att jag måste välja, och då blev det musiker. Men jag behövde en bra grund att stå på så därför sökte jag in på en 5-årig utbildning till professionell sångare och musiker på musikkonservatoriet i Köpenhamn. Sen fick det räcka med skolor! Sammanlagt har jag gått i skola 21 år.
Emil: Jag är född 1973 i Köpenhamn där jag alltid bott. Mina föräldrar spelade inga instrument, men när var liten flyttade vi till ett hus, där det råkade stå ett piano. Då fick jag gå på lite pianolektioner i första eller andra klass, men tröttnade sen. Jag spelade lite i 12-årsåldern också, men det var inte förrän i gymnasiet som mitt intresse riktigt vaknade och jag började öva på allvar. Man kunde spela i band där, och då blev det mycket roligare.
När jag var liten gillade jag Beatles, sen blev det soul – Aretha Franklin och liknande – men när jag väl gått in för piano blev det mycket New Orleans.
Hur träffades du och Torbjørn?
Emil: Det var efter gymnasiet, när jag kommit med i ett New Orleans-band, eller gumbo-band ska man kanske kalla det. ”Rad Gumbo” hette det. Rad är ett slangord i New Orleans, som betyder ungefär ”fedt” på danska. Bandet saknade en sångare, och det var så Torbjørn kom in i bilden och vi lärde känna varann.
Det blev ett verkligt lyft för mig med ”Rad Gumbo”, och en ny värld öppnade sig för mig. Jag kände t.ex. inte till Dr John innan. Jag blev mycket inspirerad av honom, och vi spelade många av hans låtar.
När började du spela gitarr, Torbjørn?
När jag var ungefär 12. Men det var på spansk gitarr. Sen blev det kompgitarr i några olika band innan jag började med sologitarr. Men i de flesta band jag var med i sjöng jag bara. Anledningen till att jag började med sologitarr har sin upprinnelse i att jag var med i ett band som hette Blue Magic. Vi var ett bra bluesband, och utgav en skiva i Sverige faktiskt, 2004, på Last Buzz Records, som hette ”Magic Phantasy”. Men precis när vi gjort vår första skiva åkte större delen av bandet – trummis, basist och gitarrist – till USA för att spela med Earl Thomas. De blev shanghaiade av honom! De hade träffats på bluesfestivalen i Notodden när Blue Magic var där år 2000 och spelade. Earl behövde ett kompband och hade en dansk manager, som ordnade så att de följde med Earl till USA på turné. Jag blev lämnad ensam kvar!
Gitarristen i Blue Magic hette Heine Andersen. De andra två kom så småningom hem igen, men Heine stannade kvar i USA, och gifte sig med en av körsångerskorna i bandet. Hans dröm hade varit att flytta till USA. På senare tid har han spelat en del med Candye Kane. Jag var väldigt förtjust i Heines spel, och tyckte att han var den bäste bluesgitarristen i Danmark.
Jag bestämde mig för att bygga upp ett helt nytt band från grunden. Det var första gången jag gjorde det, för tidigare hade jag alltid blivit tillfrågad om jag kunde hoppa in som sångare i olika band. Men nu blev det annorlunda. Jag blev bandledare, och jag kom fram till att jag ville börja göra egna låtar också. Det bandet – Torbjørn Risager Blue 7 – är detsamma som idag, sånär som på en ny trumpetare.
Men vem skulle jag ta till gitarrist? Nu när inte Heine fanns till hands? Jag tyckte inte jag hört någon som matchade honom. Då får jag väl bli gitarrist själv, tänkte jag. Och börja öva, öva … något jag tänkt i många år, men som inte blivit av. Jag hade ju blivit van vid att bara stå där och sjunga. Men jag satte igång att träna, och började spela allt mer i bandet. Och nu känner jag att jag har bra kontroll över både bandet och soundet i och med att jag också spelar. Dessutom har man något att gömma sig bakom! När jag var enbart sångare så stod jag liksom bara där, när det var ett gitarrsolo. Många gånger har jag irriterats och tänkt: är han inte färdig snart med sitt gitarrsolo! Ja, inte med Heine – hans sätt att spela gitarrsolon var jag alltid enig med – men ofta med andra.
Vilka är era förebilder?
Torbjørn: jag har två, som höjer sig över alla andra, och det är B.B. King och Ray Charles.
Du är med i ett annat band, ”Bone Machine”, som kör covers på Tom Waits-låtar. Är han också en favorit?
Ja, absolut, men B.B. King och Ray Charles är i en klass för sig, skyhögt över andra. Ska jag bara nämna två, blir det dem.
Emil: Jag har många, men om jag bara ska nämna några är det Dr John, Professor Longhair, Ray Charles, Oscar Peterson och James Booker.
Hur vill du beskriva din musik, Torbjørn?
Det är svårt, men man kan säga att den repertoar vi har i bandet är bred, och de låtar jag själv skriver likaså. Och det är med vilje. Vi har en grundläggande bluestråd i vårt sound, men så tar vi ibland lite soul, någon gång lite jazz, lite rock, lite gospel. En och annan tycker det är för brett, men jag tycker att det är bra med variation. Min huvudidé är att man aldrig ska tråka ut publiken. Det ska ske något nytt hela tiden; både för publiken och för mig själv. Jag blir själv trött när jag hör ett band som uteslutande spelar t.ex jump blues en hel kväll. Men självklart ska det vara en röd tråd, och det tycker jag att vi har i vårt sound.
Är du fortfarande med i bandet ”Frank Zappa Live Event”? Ni turnerade en del i Sverige tidigare.
Nej, jag har slutat med det, för tiden räckte inte till. Jag har fått så mycket att göra, både med mitt eget band, duon med Emil och Bone Machine.
Är du med i något annat band, Emil?
Vi har en trio också, jag och Torbjørn, ihop med munspelaren Jarno Varsted. Sen är jag med i ett par olika coverband lite då och då. Jag ska på turné med Earl Thomas nu t.ex.
Torbjørn: Han själ mina musiker igen!
Emil: Tidigare var jag med i en massa olika band, och jag har spelat mycket ihop med gospelkörer. Men det var innan succén med Torbjørns band. Nu har jag skurit ner på gospeln och annat för att få tid att spela med Torbjørn. Jag tror jag spelade med 10 olika band samtidigt innan! Det var jag tvungen till för att få kalendern fullbokad. Men nu är det skönt att ha kalendern full med några få konstellationer! Kvalitén blir ju mycket bättre då!
Har du någon favoritstil?
Jag har fyra: blues, soul, gospel och New Orleans. Jag har ju spelat allt möjligt genom åren – jazz och annat – men de fyra är mina favoriter.
Ni har gjort storstilad karriär med bandet. Vad står härnäst på agendan?
Torbjørn: Vårt mål är att bli ett av Europas toppnamn inom blues. Vi är rätt etablerade i Skandinavien, men vill nå längre. Och vi är i färd med att utvidga vårt territorium! I mars 2008 intog vi två nya länder: Frankrike och England. Vi var bl.a. på Burnley Blues Festival, som är en av de största bluesfestivalerna i England. Och i sommar ska vi turnera i Tyskland.
Emil: Ja, vi behöver nya landmarker. Danmark har inte så många spelställen, om man ska leva på det. Det är ju ett litet land.
Torbjørn: Vi har kommit en bra bit på väg. Vår manager Annika Westman i Lund ska ha credit för att det gått så bra för oss. Hon är verkligen duktig och har fått fantastiska ting att ske. Jag vet inte vad som hänt om vi inte träffat henne.
Vi ska snart göra en ny platta. Vår målsättning är att ge ut en platta om året. Denna gång blir det nog en live-inspelning från Victoria-teatern i Malmö, där vi spelade förra året. Alla i bandet tyckte att det var en av våra roligaste kvällar någonsin! Vi ska ha två konserter på Victoria i oktober.
Är det någon skillnad på den svenska och den danska publiken?
Torbjørn: Ja, det är mycket stor skillnad. Den svenska publiken är mycket mer entusiastisk och begeistrad. Och framför allt kommer det mer folk på konserterna i Sverige. Det är klart att på Mojo i Köpenhamn, där är det speciellt, och mycket bra. Men så snart man kommer ut till de lite mindre ställena i Danmark, så kommer det inte mycket folk. Alltså, blues är inte stort i Danmark. Och jag tror att danskar överlag inte är ute så mycket och hör live-musik. De stannar hemma och ser på TV i stället. Det är en stor skillnad mellan Danmark och Sverige. Fler människor går ut och hör på live-musik i Sverige. Likadant i Norge; där är intresset för live-musik, och för blues, också större än i Danmark.
Emil: Ja, i Danmark, där är jazz ”fin-kultur”, men blues är inte så fint. Det uppfattas inte som något seriöst. Men i Sverige verkar det som om bluesen är jämbördig med jazzen.
Torbjørn: Ja, så är det inte i Danmark, och det är något vi kämpar lite med.
Skivor med Torbjørn Risager Blue 7:
Live 2004 (Music Mecca)
From the Heart (2006, Gateway Musi ApS)
Here I Am (2007, Cope Records)
Hemsida: www.risager.info/index.htm
Text och foto: Birgitta Larsson / Jefferson #158
