Musik är politik också
Från Pretty Things till Jimmy Reed och Eddie Taylor
Alf Arvidsson i Musik och politik hör ihop (2008) utnämner bluesen till en självständig subkultur. För mig började intresset för denna subkultur med Rolling Stones och Pretty Things på 60-talet. Genom Stones upptäckte jag Muddy Waters, John Lee Hooker men även Bo Diddley. Pretty Things blev inkörsporten till Jimmy Reed och senare Eddie Taylor men den lp-skiva som betydde allra mest var John Mayalls A Hard Road (1967). Något så bra hade jag aldrig någonsin hört tidigare. Peter Green var sologitarrist i Bluesbreakers då. Även Eric Clapton blev någon form av husgud.
I slutet av 60-talet åkte vi ett gäng grabbar till Örebro och såg både Cream och John Mayall and his Bluesbreakers. Jag var bara 17–18 år då och begrep nog inte hur stort det var. Mick Taylor var sologitarrist i Bluesbreakers då och sättningen innehöll mycket blås med t.ex. Dick Heckstall-Smith på saxofon. Lp:n Bare Wires var aktuell (1968). Egentligen var jag inte särskilt förtjust i den sättningen utan föredrog de tidigare med Eric Clapton och Peter Green. Det är ytterst tveksamt att jag upptäckt bluesen över huvud taget om inte engelska popgrupper som Stones, Pretty Things, Yardbirds och Animals funnits. Det var ju dem man lyssnade på, inte minst på radion, det var ju deras plattor man köpte. Den ”vita” bluesen förde mig till den ”svarta”.
I Stones och Pretty Things fanns en vilja att protestera och sticka ut. Här fanns också en protest mot det ”borgerliga” och ”ordentliga” samhället som tilltalade mig. I mycket var det en fråga om att gå sin egen väg, mera än att bara sätta sig upp mot givna normer och att jag valde just Stones och Pretty Things var mer ett uttryck för social protest än ett medvetet politiskt ställningstagande. Det var rytmen och det tunga gunget jag fastnade för i musiken. Texterna sa mig inte så mycket. Jag hade svårt att identifiera mig med texter som gällde färgade i Mississippideltat med undantag kanske för ”Woke up this morning feeling so bad”, som jag trodde gestaltade en söndags rejäla bakfylla efter för många öl på lördagskvällen. Långt senare började jag lyssna även på texterna, vilket gjorde att jag även började läsa böcker om blues. Jag ville ha lite struktur på det hela, jag ville ha det sociala och historiska sammanhanget klart för mig.
Mitt intresse för blues blev bara en naturlig fortsättning på mitt intresse för nordamerikansk historia men det dröjde alltså, innan jag förstod vad Billie Holidays Strange Fruit egentligen handlade om. Jag grävde mig allt djupare ner i bluesen och jag gillade den genuina, kompromisslösa stilen. Bluesen kunde också ses som en viktig symbol för att synliggöra rasförtrycket. 1968 och även senare gällde det att protestera mot Vietnamkriget och här spelade till en början Bob Dylan – med mycket blues i kappsäcken – en viktig roll. Den progressiva musikrörelsen i Sverige var också viktig för mig på 70-talet och förstärktes av motståndsmusiken i Spanien och Latinamerika. 70-talet var militärkuppernas decennium i Latinamerika, som bl.a. fick till följd en ström av flyktingar som fick en fristad i Sverige.
Vintern och våren 1976 jobbade jag som tolk på ett flyktingläger i Ronneby. Det var en erfarenhet som drabbade mig hårt, men som jag lärde mig mycket av. Eftersom jag ofta fick tolka i samband med läkarundersökningar, fick jag på nära håll se hur dessa misshandlade och torterade människor från Chile, Uruguay och Argentina mådde. Några försökte begå självmord och vaknade upp på Gullberna mentalsjukhus i Karlskrona, där jag fick vara med och tolka. Jag glömmer aldrig hur tyst ett läkarlag på sju–åtta personer kunde vara, när de fick lyssna till en ung flickas egen dramatiska historia.
Musiken då var Silvio Rodríguez och Pablo Milanés från Kuba, Victor Jara från Chile och Daniel Viglietti från Uruguay. Alla dessa hade lärt mycket av Bob Dylan. Milanés och Viglietti uppträdde i Norrköping, där jag fick möjlighet att uppleva dem ”live”. Deras sätt att spela folkmusik användes sedan som symbol för kraven på folkmakt och självständighet. Som trubadurer förde de ut sina budskap, aktiverade människor och visade på bättre alternativ. Spanska trubadurer som också betytt mycket för mig är Paco Ibáñez och Joan Manuel Serrat, som sjöng texter av spanska poeter som Federico García Lorca, Miguel Hernández och Antonio Machado, vilka betydde mycket för oppositionen under Francodiktaturen.
Jag skrev min C-uppsats i spanska om den peruanske poeten César Vallejo, som själv deltog i spanska inbördeskriget, som han dessutom skrev diktsamlingen Gånge denna kalk ifrån mig om. Jag har översatt Vallejo, Machado, Hernández och några till i olika tidskriftssammanhang. Så nog var 70-talet viktigt för mig, både politiskt och musikaliskt. 1978 gick jag ut som färdig bibliotekarie på Bibliotekshögskolan i Borås. Jag såg Tältprojektet i Göteborg och även Sven Klangs kvintett med Oktoberteatern i Borås. På Borås Stadsteater lyssnade jag på Gisela May från DDR, när hon sjöng Brecht. Även The Doors inspelning av Alabama Song (1967) bidrog till att göra Brecht känd bland ungdomar. BHS i Borås kallades för ”Den röda skolan” på 70-talet men det har hunnit ändra sig sedan dess. Alla dessa vänstersympatier som genomsyrade kulturliv och ungdomsmiljöer på 70-talet bidrog till att skapa den progressiva musikrörelsen i Sverige. Här fanns också en ursprunglighet och en folklighet som lockade mig.
Min pappa, som jobbade på NAF:s gjuteri, Linköpings skitigaste arbetsplats, gillade Cornelis Vreesvijk, Dan Andersson och Nils Ferlin. En vissångare som Cornelis, med sin annorlunda diktning och självständiga stil, överbryggade ju även till blues. Mamma delade ut tidningar tidigt på morgonen, tvättade fotbollsdräkter åt BK Derby och snöt fyra barn. Ingen av dem hade en aning om blues och vad den stod för. För mig är blues en musik som berättar om livet, som är livet. För mig är blues en både själslig och mycket fysisk musik. Melankolin är en av bluesens mest omsjungna känslor men också sorgen, ensamheten, kärleken och hoppet. För mig är blues också saknad och längtan.
Thomas Almqvist / Jefferson #161
