Vallentuna Bluesförening var mycket nöjd med förra årets MellandagsBlues enligt rapport i nr 211. Då bör den hårt jobbande styrelsen (varav flera deltog som musiker också) och volontärer ha varit i sjunde himlen efter årets upplaga, den tredje i ordningen. Teatern var mer än välfylld, 217 betalande, och cafékön ringlade sig lång under de två pauserna. Någon i organisationen kom på idén att föreningen skulle kosta på sig ett par betalda annonser på sociala medier. Vilket utföll väl när nya biljettbokningar strömmade in. Även Stockholms Bluesförening erbjöd rabatt till sina medlemmar vid förköp.
Jag gör en snabb genomgång av musiken; det var jättekul och bra rakt över (nästan). Några konstellationer var mer eller mindre tillfälliga med vissa åtföljande skavanker i samspelet, men spelhumöret var på topp och övervann allt, och publiken var med på noterna. Borkum Riff inledde. De körde brett från soulblues till 2 x Led Zeppelin. Men Ola Breimo har pipan att fixa det. Vargmötet från Vallentunas West Side bjöd på mer traditionell blues. Javisst, ”You give me nothing but the blues” var första låten, framförd av Uffe Hörberg på sång och munspel. En av kvällens höjdpunkter kom när Vargmötets andre sångare, Tomas Larsson,bytte gitarren mot mandolin. Vänd till publiken pekade han på mandolinen (visserligen elförstärkt) och undrade oroligt om det skulle komma att låta för tunt nu. Vi fick höra ”Deep Ellum blues”, en gammal traditionell låt från 1920-talets Texas. Tomas hade inte behövt oroa sig; det blev mycket bra när sången inte dränktes av oftast väl mycket uppskruvade gitarrer.
The Big Sleep var underhållande och taggade. Frontmännen Johan Walin, Peter Eriksson (känd lokalt som ”Vimse”) och Sten Tempelman vräkte gitarr över oss; speciellt i de instrumentala partierna var det mäktigt förstås. Johan showade och eldade på bandet och publiken, och sjunger bra också. Vi fick bl a höra ”Got my mojo working”, världens näst mest uttjatade blueslåt (efter ”Rock me baby”) för andra gången denna kväll, men de gjorde den så lekfullt så t o m undertecknad drog på smilbanden. En mollballad som lät som något av Gary Moore hörde till kvällens bästa. Vilka basgångar Peter Jägerhult pumpade!! Plats för Rivet Hammer Band, som var en tillfällig(?) variant av Blue Hammer. Anders ”Niten” Karlssons lätt jazziga ”Blue shadows falling” med gästspel av Rikard Hagson på gitarr, medan Niten lade gitarren åt sidan, var snygg. ”Hammer” Hammarlund gjorde en snygg tolkning av Magic Sams ”Come into my arms”. Fett orgelgroove när Daniel Karlsson skalade ”Green onions”, medan Thomas envisades med att sjunga Sonny Boy Williamsons ”Help me”. Slöa, molliga låtar är vad jag gillar bäst, men deras ösiga ”Keep on loving me baby” blev faktiskt kvällens clou för min del. Clas Yngström är en skön lirare och stor musiker, men ändock tror jag det skulle bli bättre om balansen mellan gitarr och sång vore mer jämlik. (Som den faktiskt kan vara när Clas kör med sina Blue Devils, vilket han inte gjorde denna kväll.) Bl a gjorde han ”You got me hooked”, men det var då inte mig han fångade.
Hur som helst, var jag fullt nöjd med kvällen. Många bra kompmusiker som jag inte har nämnt, vilket jag beklagar. Nästa år skulle jag gärna se några kvinnliga namn på affischen också.
Text och bild: Tommy Löfgren
Bild längst upp: Fr v: Hasse Eriksson, Jägerhult, Walin, Tempelman, ”Vimse”
