Den serbisk-amerikanske stjernegitaristen Ana Popovic gjestet Gregers Live for andre gang siden 2018. Denne gangen skapte korona pandemien og regjeringens nye regler problemer for hennes band. Bandet var seks personer i start fasen. Ble til fire, da flyturen fra Frankfurt i Tyskland gikk av stablen ti over et lørdag formiddag. Det ikke Ana Popovic merket var at bassisten Buthel Burns ble holdt igjen på flyplassen. Han måtte da vente på diverse tester. Vår sjåfør Terje Bjørnseth hentet to av band besetningen på Gardermoen med bil. Det var stjernen Ana Popovic, å den italienske keyboardisten Michele Papadia. Bassist Buthel Burns og trommis Derico Watson kom med neste fly fra Frankfurt i Tyskland. Ana Popovic og Michele Papadia kom seg greit gjennom toll og tester, mens rytmeseksjonen fikk problemer med passene, å når testene ble gjennomført. Siden Buthel Burns hadde hvert i Europa i lengre tid fikk han klarsignal for spilling, trommeslager Derico Watson derimot, han kom direkte fra Nashville, TN, USA. Han måtte i karantene på et Hotell på Gardermoen. Bassisten ble sendt videre til Hamar med tog fra Oslo Lufthavn, Gardermoen. Hamar Bluesklubb hentet han på Hamar Stasjon trekvarter før konsert start.
Strålende oppvisning av Ana Popovic og hennes annerledes sammensetning på Gregers Live.

Ikke greit for Ana Popovic å vite hva slags repertoar hun skulle spille denne turbulente lørdagskvelden (11.12.2021) på Gregers Live, Hamar. På lydsjekken med rutinerte Per Gaalaas Berg gikk vi ut i fra duo tilstelling. Men ettersom tiden gikk fikk vi melding om Buthel Burns sitt klarsignal. Da kjørte Ana Popovic lydsjekk med bassgitaren. Etter bespisning på Hotell Quality Astoria, kom trioen samlet tilbake hos Hamar Bluesklubb på Gregers Live. Afro-amerikanske Buthel Burns fra Michigan rakk så vitt konserten. De 130 publikumerne som rakk å kjøpe billett på nett fikk en konsert de sent vil glemme. Ypperlig samspill mellom de tre stjernene Michele Papadia på keyboard, Ana Popovic sang og gitar og Buthel Burns på bassgitar og solospill. Hun måtte selvfølgelig forandre noe på låt sammensetningen, men vi fikk mye bluesrock denne vinterkvelden. Ana Popovic spilte fire spor fra hennes siste plate, det var en live cd/dvd, flere låter fra trippel cd`en Trilogy. Ana Popovic var spesielt ivrig med magisk slidegitar spill denne kvelden. Minst halvparten av kuttene inneholdt hennes gnistrende slide teknikk. Det varmet et sittende disiplinert publikum fra hele landet. Var Ana Popovic sin eneste konsert i Norden. Derfor var det bluesklubber fra land og strand til stede. Blant annet var Oslo, Bjørgvin, Elvebyen, Laagendelta, Skedsmo, Østkanten og Nes Bluesklubber hos oss. Ana Popovic avsluttet bluesfesten med hundre meter lang smittevern kø for å få signert plater og dvd`er. Undertegnede hadde en prat med afro-amerikanske slap-bassisten Buthel Burns etter konserten. Han tok alle problemene med storrisk ro. Han synes det bare var moro å ta musikken på sparket. Før han spilte med Ana Popovic var han fast i bandet til sangeren Zac Harmon.

Takk til lydteknikker Per Gaalaas Berg for glimrende lydbilde gjennom hele konserten.
Takk til styremedlemmer og frivillige for stor jobb foran, under og etter arrangementet.
Takk til publikum for eksemplarisk oppførsel under konserten i disse koronatider.

Blå hilsen
Text: Dag Kohmann i Hamar Bluesklubb
Foto: Terje Bjørnseth

Foto Chris Cain av Öyvind Berg

Chris Cain gjestet Östkanten Bluesklubb en sen fredagskveld (05.11.2021). Bluesartisten måtte smugles inn via Danmark. Norge har de strengeste reglene i pandemien. Chris Cain hadde med seg den svenske kvartteten med Mr. Bo & the Voodooers fra Göteborg. Bo Carlsson, å hans komanjonger startet bluesfesten med to spor fra deres nye skive. Før stjernen fra San Francisco entret scene gulvet på Herr Nilsen hos Östkanten Bluesklubb. Chris Cain er en jordnær bluesgubbe, lett å komme inn på. Herr Nilsen er en klubb du nesten står oppe på artistene. 67-åringen klemte til på sin flotte Gibson 335 gitar. Heftige solo-partier som varmet fest stemte mennesker. Og som Chris Cain elsker å spille for kom rolige lange sugne låter av heltene B. B. King, Albert King, å på andre settet fikk vi kanskje kveldens godbit Chuck Willis låten Feel So Bad, som muligens bare Otis Rush gjorde en bedre versjon av i sin storhetstid. Og som jeg nevnte tidligere, Chris Cain er en jordnær gubbe som lot både Bo Carlsson, Bo Hansson og Lars Mellqvist spille solo partier under begge settene. Komunikasjonen på scenen var en fryd for synet og ørene. Stemningen var høy blant blueselskerne på stolene. Godt ute i andre sett røyk det en streng på gitaren til Chris Cain. Da fikk publikum se Chris Cain`s piano kunst. Som å høre Little Brother Montgomery sin "mellow" blues. Undertegnede har opplevd denne flotte amerikanske gitaristen tidligere med blant annet The Ford Blues Band og sammen med Tony Coleman og Jerry Jemmott på Notodden Blues Festival.

Foto Chris Cain av Öyvind Berg

Allting blir nästan aldrig som man tänkt sig, det vet ju alla. Den här kvällen hände det sig att Ida Bang inte kunde deltaga pga sjukdom. Det som Mona, Peo och Mats underhöll oss med i tre set var dock enastående superduper. Förtätad stämning – och uppsluppen. Peo med sin humor, sitt chosefria ledarskap och sitt lysande lap steel/slide, Mona med sin svärta i låtval och låtskrivande, och urkraften hos Mats sång. Även om deras repertoar till största delen hämtas från back in the day (Memphis Minnie, Lead Belly etc) och även deras originallåtar drar åt det hållet (”Jag lämnar dig nu”, ”Water is wide” etc), så får vi också några mer sentida låtar som Kris Kristoffersons ”Help me make it through the night” och Bobby Blands ”Ain´t no love in the heart of the city”.

Foto: Gustaf Lann

Onödigt bra. Behövs inte skrivas mer. Gå och se trion eller någon av dem i någon konstellation de spelar i! Den 15 december har Peo Sjöström plus en medmusiker julblues på Nordens Ljus. En mycket trevlig spellokal ombord på en gammal skärgårdsbåt förtöjd i Karlbergskanalen. Restaurant på överdäck, bar och musik nere i kajutan. Restauranten heter Harö Krog & Bar efter den plats i skärgården där båten tidigare var belägen under många år.

Straight outta Löfgren

Musikfest i Marma, iscensatt av bygdens son Tommy ”JT” Holmström. Tommys story så långt finns väl dokumenterad i nr 152 (2007). Han hade då redan hunnit lägga bakom sig Promille Hill, Dew Drops, Phantom Flyers och fler band därtill. Spelat live och på skiva med The Refreshments m fl. Senaste decennierna har varit fyllda av hälsoproblem och en tjurig inriktning att spela instrumental rhythm & blues. Det gör han med en tenorsax försedd med det hårdaste munstycke som går att uppbringa, men han trakterar även gitarr och munspel.

The Great JT, alias ”The Velvet Tornado”. Foto: Emma Delius.

Ett välfyllt Folkets hus fick innan musiken började en föredragning av JT om Folkets hus´ och saxofonens historia. Ungdomarna i The Good Nation värmde upp med rock med bluesinslag; ”Baby please don´t go” var den jag lystrade mest till. The Sozazza Allstars utan JT drog sedan i gång med ”Green onions”. Måste vara världens bästa öppningslåt. Minns när hårest reste sig i nacken och på armarna när Booker T öppnade Staxrevyn i Konserthuset 1967 med den låten. Fint klaviaturspel kvällen igenom av Janne Ritze.

The Sozazza Allstars: Ted, Jon, Göran, JT, Carl T, ”Flash” och (skymd) Janne Ritze. Foto: Emma Delius.

Alltnog, snart intog ”The Velvet Tornado” scenen med sin egen ”At the Mudchute Station”. En lång rad av mestadels eget (t ex titelvitsiga ”Reed on my lips”) och några andras (t ex ”Heroes” från David Bowie). I fina slowbluesen ”Directly from my heart” (Little Richard) fick vi lite rundare mjukare blås. En ”Hemlig gästartist” visade sig vara sångaren/gitarristen Thomas ”Flash” Holmberg (ex The Refreshments), som ledde bandet i ”Stagger Lee” och två till låtar. En besvikelse var att ”bara” Göran Holmberg från alla de tidiga banden hade slutit upp. Jag hade sett fram emot att återse en del av det gamla gardet denna kväll. Men Göran basade fint tillsammans med Jon Östman och ”Flash”, gitarrer, samt Carl T McKinley och Ted Westerlund, båda trummor/percussion. Stor eloge till JT för arrangemanget! Det ligger mycket jobb bakom.

JT Holmström. Foto: Emma Delius.

TExt: Straight outta Löfgren

Det blev en väldigt trevlig konsert i trädgården hos Johan Walin och Max Lorentz, på Ullna Mangård i Arninge. Högsommarvärme, nära 30 grader. Cirka 120 personer hade kommit till bluesprofilen Johan Walins första konsert med blås på 10 år. Johan spelade gitarr med Pugh Rogefeldts gamla band Trousers 1981-1983. Under 1990- och 2000-talet spelade han med Mikael Rickfors. Var med och startade upp Magnus Ugglas gamla band Strix Q 2007, med nya namnet Strix Q.nu. Gav 1984 ut två soloskivor med egna låtar och 1994 en bluesplatta, inspelad med det gotländska bandet Gaston. Har haft eget band både som kvartett och trio.

Kvällen började med flagghalning av den svenska flaggan till ackompanjemang av kvällens blåssektion; Tore Berglund barytonsax, Bosse Gustavsson och Magnus Appelholm trumpet. Scenen var belägen längst ner i en sluttande backe, med sittande publik. Bandet bestod av Johan Walin sång och gitarr, Magnus Teilgaard trummor, Titti Sjöblom bas och Max Lorentz klaviatur/hammond.

Vi fick höra fina versioner av Fleetwood Mac´s ”Rollin man”, Michael Bloomfields ”Don´t think about it”. I Isaac Hayes ”Something is wrong with my baby” sjöng Johan fin duett med Cia Backman. Henrik Larsson, bosatt i Costa del Sol, gästade då Max sjöng ”Teeny weeny bit” och gjorde även ett trumsolo.

Efter pausen hördes bl a ”Dirty Boogie” (Brian Setzer Orchestra), Howlin Wolfs ”300 pounds”, ”Guilty” av Randy Newman, Duke Robillards ”Don't treat me like that” och Derek & The Dominos ”Bell bottom blues” med Cia på sång. Också en Snooks Eaglin-låt och en fantastisk version av Fleetwood Macs ”Black magic woman” som innehöll allt; Max med hammondsolo plus långt bluesjam med Johan.

Johan: Tänker avsluta med en annan hit. Och pekade på sig själv. En underbar ”She´s dynamite” och publiken sjöng med. Två extra ”egna låtar. Johans ”Boogie” och ”Spys”. Den sistnämnda med ett underbart gitarrparti av Johan. Två instrumentallåtar som omväxling.

Resumé: En väldigt trevlig spelning med varierad musik. En grym blåssektion. Ett fantastiskt band. Noteras bör att basisten Titti repade in låtarna på en dag, att Johan har en grym röst och är en fantastiskt bra gitarrist. Hoppas man får höra mer av honom. Kan nämnas att Roffe Wikströms nya skiva är inspelad hos Max i hans studio på tomten.

Text och bild: Arne Swedin

Båtresa med Cinderella från Strandvägen, Stockholm ut till Långvik på Möja. En underbar färd på tre timmar genom Stockholms Skärgård. Med på båten var Irene Jane Baker & Lone Star Blues, som senare spelade på Jeppes Gästgiveri.

Några av personalen från Sjätte Tunnan jobbar där. Per Kristiansson tidigare delägare till S:ta Clara arrenderar stället. De har svensk husmanskost och levande musik i sommar. Bandet började spela vid 16-tiden och körde två set. Irene Jane Baker sång och akustisk gitarr, Benke Heed från Leksand på slide och elgitarr, James Bradley Jr, som började spela trummor professionellt vid 8 års ålder och Reverend Dan Arvefjord på bas, som även är körledare i Sofia Gospel. Bandet bjöd på Irenes eget material.

Efter en USA-resa 2015 i bluesens tecken blev Irene inspirerad att skriva låtar om sina upplevelser. Hon har under flera år samarbetat i duo med Red Mike på elgitarr. Bandet bildades som trio 2017. Irene jobbar också med andra musiker som Björn Gideonsson trummor, Kee Cheang Ooi bas m.fl.

Vi bjöds på både blues och americanainspirerat. Irene har en väldigt fin ljus röst och full koll på det som sker. Benke Heed visade varför han är en duktig slidegitarrist. James Bradley Jr spelade elegant med vispar och trumpinnar. Dan Arvefjord var följsam. Ett mycket bra band som uppskattades stort av publiken.

En av låtarna, den rockiga ”Lonely cowboy”, kom till efter ett besök på nattklubben "Lilla Helfvetet" i Mora. Om en man som tittar på ett rockband och hans längtan att spela gitarr. En annan låt, ”Cinderella”, blev en hyllning till gitarristen i bandet med samma namn som avlidit. Andra låtar var ”Waiting blues”, ”Beale street blues”, ”There is only you” (efter ett besök på RCA studion i Nashville där Elvis Presley spelade in), ”Nashville skyline river crest” (inspirerad av Bob Dylans ”Nashville Skyline”), ”Crying blues”, ”Lazy ole gal” (om hennes balkong med växter), ”My crazy heart”. Konserten avslutades 18.30 efter fyra extralåtar; ”Riverside Hotel”, ”Lucky lady” och nya ”Lighthouse calling” och ”Born to cry”.

En mycket trevlig spelning på Möja med ett mycket bra band. I höst kommer Irene att genomföra några kyrkokonserter under namnet "Sånger i mitt liv" med sig själv på piano och med Dan på ståbas. Våren 2022 kommer hon att ge sig ut med “Cole Porter på svenska", med jazzgitarristen Göran Lindelöw.

Avslutningsvis så undrar ni säkert vem Jeppe var. Hans namn var Karl Ivar Lindfors och det finns många skrönor om honom. Han levde 1930-2014. Där gästgiveriet huserar idag startade han sin spritfabrik med Möja Taffelbrännvin. Jeppe har också seglat jorden runt flera gånger, med skonare och jättestora oljetankers.

Text: Arne Swedin
Foto: Greger Boström.

Den skånska bluesartisten Jörgen Åsling hyllade Peter Green på ett mycket fint sätt på Restaurang Wega i Malmöhus Slott. Det var nämligen skivrelease för Love that Burns - in honour of Peter Green's Fleetwood Mac. Redan kvällen före var det uppvärmning med en liten Sommarfestival  med Jörgen Åsling och musikerna Mats Helmer gitarr, Anna-Karin Pettersson trummor, Håkan Persson el och kontrabas, Malmös soul och bluesdrottning Ingrid Savbrant, Mässingshornets legendariske jamledare Sven Kaa Hedberg gitarr och sång tillsammans med Kim Tomas gitarr och sång samt Nicklas Lindgren orgel och piano. Ivan Hajnis gästade på munspel. En härlig uppvärmning till lördagens stora hyllning till Peter Green.

Lördagskvällen inleddes med Sven Kaa Hedberg solo på gitarr med lite 20-tals blues med låtar av Blind Lemon Jefferson och Son House. Avslutade med en fin version av Peps Min trollmoj.

Därefter kom Jörgen upp scen med bandet som bestod av: Kim Tomas gitarr och sång, Nicklas Lindgren orgel och piano, Håkan Persson (nyss turnerat med Gunhild Carling) el och kontrabas och Johan Melén trummor och congas. Smakfull inledning med Karin Tingne på körsång i Need your love so bad. Följt av svängiga Stop messin' round. Fina gitarr och orgelsolon. Danny Kirwanlåten, “60 hippie style”. Fin insats av Kim på Coming your way. Homework med grymt gitarrsolo av Kim. Jörgen presenterade nästa låt Love that burns som den svåraste låt jag spelat. Fint gitarrsolo av Jörgen samt Nicklas på orgel. Karin körade. I Rollin' man gästade Mattias Bogefors på munspel. På grund av tekniska problem hördes hans munspel knappt. Det åtgärdade senare. Bra pianosolo. Därefter vidtog en paus på en halvtimme. 

Andra set började med Before the beginning av Danny Kirwan. De gjorde en grym version av World keep on turning. Kim akustisk gitarr, ingen bas. Jörgen gick ut med gitarren bland publiken och sjöng och Mattias drog ett munspelssolo. Lugna Jumpin' at Shadows. Sen kom den. Albatross, Peter Green's mest kända låt. En väldigt originell version följt av Jig saw puzzle. Oh well part 1 +2. Jörgen gitarr och sång, Kim improviserat på akustisk gitarr. Avslutningslåten blev Lazy poker blues och då var alla på scen. Bra blues med fina piano och gitarrsolon. Jörgen kastade ut hatten till publiken . Kvällen avslutades vid 22 tiden med några extranummer.

De 100 (utsålt ett par veckor innan) som kom fick en väldigt fin konsertupplevelse. Jörgen Åsling gjorde en utomordentlig konsert och förvaltade Peter Greens rika låtskatt på ett fint sätt. Med känsla och bravur fick han låtarna att leva. Fina insatser av hela bandet inklusive Karin Tingne som sjöng och körade på flera låtar. Bandet lät tight. De har fångat Green rätt grymt. Ingen spelar över och Jörgen har fångat hans vibe med sin Les Paul goldtop o Reverbtanken (som en liten separat rörförstärkare) - ingen distbox eller någon annan pedal.

Under dessa två kvällar visade också Jörgen sin bredd som artist. Alltifrån blues, afrikanskt, reggae till swing. Jörgen lirade 3 gig i Austin (bl a på Antone's) för 18 månader sedan och ska tillbaka dit och lira med sina amerikanska vänner i februari nästa år. Plattan laddas upp digitalt inom kort via Melody Records + i fysisk form någon gång i september.

Text: Arne Swedin

Bluesprint spelade på en flotte som man sköt ut några meter från land på skaldjursrestaurangen Strandnära i Öregrund 14 augusti som var avslutningen för säsongen. Enligt väderprognoserna så skulle det blåsa 15-16 s/m i byarna och regnskurar. Men något regn föll inte vilket var tur då flotten med väggar och tak inte var helt täckt på långsidan. Bandet bildades av gitarristen Hans Alehag 1978 i USA med amerikanska musiker. En senare version bildades i England. Den nuvarande svenska versionen består av Hans Alehag “Hank Hogg” gitarr och sång, Thomas Olsson trummor (gammal militärmusiker som även lirat med Svenne & Lotta), Christer Vainionpää “Chris Vai” klaviatur som spelat med bl.a. soulbandet Wirsbo Flying Comets, i musikaler och kyrkor. Kimmo Ylitalo "Kim Bacon" bas har spelat med Bacon Brothers och många fler.

Hans har turnerat/spelat med Savoy Brown, Billy Joe Shaver, Top Topham och Jim Mc Carthy från The Yardbirds, Steve Gibbons, Chris Youlden (den legendariska bluessångaren från Savoy Brown). Pampig inledning av Christer på klaviatur med  Also Sprach Zarahustra av Richard Strauss. Vi fick höra Bad luck av Tom McGuinness, I can´t hold out skriven av Willie Dixon, Killing floor av Howling Wolf, Revelation av Chicken Shack, Help me av Sonny Boy Williamson, men framförallt Steve Gibbons låtarna No spitting in the bus, Down in the bunker, Grace och Mr. Jones som övergick i jazzlåten Killer Joe. De gjorde en mycket bra version av Rolling Stoneslåten Get off my cloud. Några låtar har Hans skrivit text till som Dynamite  och Going fishing. Mr. Blues och Rain skrivna av Kim Bacon. Med två rep bakom sig har bandet bara hunnit nosa på allt eget material.

Extranummer blev Going down av Freddie King (utifall flotten skulle börja sjunka...). Vi bjöds på 17 låtar. Bluesprints 4:e spelning med denna sättning. Basisten Kimmo har en fantastisk sångröst och bandet gjorde en mycket bra spelning med fina versioner. Det märktes att de var mycket rutinerade musiker. På vägen från Öregrund föll regnet….

Text: Arne Swedin
Foto: Åsa Mårtensson