Kontrabas-legenden Urban "Ubbe" Hed (The Beat From Palookaville, Blue Weather, Sven Zetterberg m.m.) arrangerade för andra året i rad en liten festival hemma hos sig i Norrhoga utanför Hudiksvall samtidigt som Hudikkalaset pågick några mil bort. Festivalen går under det passande namnet HogaPalooza och hade lockat ca 120 vänner, grannar och övrig publik. Musiken startade kl 14.00 och det hela avrundades framåt 22-tiden. Vi bjöds på 8 akter med alltifrån Blues, Garagerock, Bluegrass, Rhythm & Blues, Country till Cajun. Hela 37 musiker spelade denna varma dag, med både solsken och regn.

Big T & The Urban Blue Kings: frv Ubbe Hed, Stefan Seger, Tommy Moberg, Thomas Hammarlund och Tobbe Eliasson.

Första band ut var "BigT & The Urban Blue Kings" som beskrevs som "ren & skär Blues" med Ubbe Hed - bas, Tommy Moberg - trummor och sång, Thomas Hammarlund - gitarr & Torbjörn Eliasson - klaviatur. Dessa rutinerade herrar drog igång med pondus och sväng och efter 3-4 låtar så tog de upp sin första gästartist - munspelaren Stefan Seger från Uddevalla som också sjöng ett par låtar av Little Walter & William Clarke. Efter det så fyllde de på med den lokala sångaren Ola Engberg som rev av en grym version av J.J. Cale´s "The Breeze". Gästade på gitarr gjorde även Felix Matthiessen med den äran och det hela avslutades med rackar-rökaren "The Crawl" med alla de sju musikerna på scenen samtidigt - bra start! 

Tommy Moberg fortsatte sen som trummis och sångare med bandet "The Lowdown Saints". Den övriga lineupen bestod av Hannes Mellberg - gitarr, Felix Matthiessen - gitarr, Tobbe Eliasson - klaviatur och sax och Patrik Engström (Ida Bang & The Blue Tears) som vikarierade för den ordinarie basisten Karl Ivert. De släpper sin debutskiva i oktober och några låtar från den spelades. Här handlade det om härlig Rhythm & Blues och de bjöd på ännu en gästartist i form av Martin Berger (Sam Rocket & His Blues Prisoners) på sax. Det blev fullt ös när han och Torbjörn blåste på i låten "A Man Needs His Loving", där även Hannes glänste med ett fint gitarrsolo. Efter halva konserten kom ryssen Konstantin Kovalev (numera bosatt i Helsingfors) - sång och gitarr upp på scenen. Han släppte en kritikerrosad skiva med sitt band "Constantine & His Call Operators" tidigare i år och vi fick höra några låtar från den, bl.a.  Smokey Robinson´s  "Joker In The Pack". Han bjöd även på några utsökta covers som; "Rome Wasn´t Built In A Day (Sam Cooke) och "I Smell Trouble" (Bobby Blue Bland) m.m. Konstantin har en underbar soulröst med känsla och är även en mycket duktig gitarrist.

Wild Rob & The Hillbilly Cats: fr v Ubbe Hed, Christer Åberg, Robert Wiltok, Sigge Hill och Tommy Moberg.

Nästa band ut var "Wild Rob & The Hillbilly Cats" och här bjöds vi på tvättäkta Bluegrass och Country med legenden Sigge Hill - gitarr och sång, Robert Wiltok - banjo och sång, Ubbe Hed - bas och sång & Tommy Moberg - trummor. Sigge & gänget gav prov på fin trestämmig sång i Bluegrass-låtarna "Georgia Rose" och "Bluegrass Break Up" men Sigge kunde självklart inte låta bli att dra en och annan Hank Williams favorit också som "Hey Good Lookin´". Special guest i denna kombo var Christer "Åbbe" Åberg på dragspel och sång och här förvandlades festivalen till ett vilt Cajunparty! Vi fick höra B.la "Watch That Dog" (Flemmes d´Fere på Franska) och välkända "Dont Mess With My Toot Toot". 

Fjärde bandet att spela var det för festivalen ihopsatta "Paul & The Cobras" med den duktige Paul Alfredsson från Uddevalla på munspel och sång, Micke Johansson - trummor, Thomas Hammarlund - gitarr, Claes Parmland - gitarr och Patrik Engström - bas. Temperaturen ökade ytterligare här med härlig munspelsblues signerad Paul & gänget. De bjöd på rumba i låten "Sugar Mama" såväl som slowblues och gubbablues. Thomas spelade några fina gitarrsolon och även Claes Parmland fick visa framfötterna lite i Eddie Taylor låten "Bad Boy". "Palle" tog också fram gitarren och visade att han även behärskar detta instrument i låtarna "After All" (Ronnie Earl) samt "Early In The Morning" (Junior Watson). 

Himlens portar öppnades vid 18-tiden och det regnade ordentligt. Presenningen ovanför scenen hotade att dränka instrument och PA anläggning men med idogt arbete av ett flertal frivilliga lyckades man få bort vattnet som hade samlats.

Mitt under skyfallet så rockade "Niten & His Ship Wreckers" igång, även de ihopsatta för dagen av festivalens musikaliska koordinator Tommy Moberg. Bandet leddes av den eminente frontmannen Anders "Niten" Karlsson på sång och gitarr tillsammans med Thomas Hammarlund - gitarr, Peter Bergkvist - trummor, Daniel Karlsson - klaviatur & Patrik Engström - bas. Gänget bjöd på ett svängigt och varierat set bestående av blues, rock & twist! Fina tolkningar av B.la "You Don´t Know" (BB King), "Glamour Girl" (T-Bone Walker) där Nitens stärkare la av mitt i, och Otis Rush låten "Keep On Loving Me" där Niten lämnade scenen och gick ut bland publiken. 

De lokala 80-tals hjältarna "The Bangsters" blev kvällens största höjdpunkt för mig. Här talar vi om ett garagerockband från 1983 som återförenades bara för denna kväll. De hade skivkontrakt med franska bolaget New Rose och spelade några år innan de upplöstes. Bandet består av Ubbe Hed på elbas!, Sigge Hill - gitarr och sång och Rolf Rock - trummor. Vi fick bl.a. höra originallåtarna "I Wonder What To Do", "The Jesus I Knew" , en grym version av "I saw The Light" samt två nya låtar - "She-Devils On wheels" och "Surf Avenue". Vilket drag! Publiken var vild! De kommer att släppa ett nytt album i höst så The Bangsters kommer vi kanske få se mera av! 

Nästa comebackande band var populära "Fastbacks" med karismatiske Mats Lindberg i spetsen. Efter över 300 spelningar la de av 1997 och blev sedermera ett band vid namn "Tuff E Nuff". Vi bjöds på Rock'n Roll & Blues nästan helt uteslutande hämtad från The Fabulous Thunderbirds repertoar! Mats Lindberg på sång & munspel utnyttjade hela gårdsplanen för sin intensiva scenshow tillsammans med Peter Bergkvist - gitarr, Jarmo Lindell - bas och Stefan Cronebäck - trummor. De bjöd på ett högoktanigt 13 låtars-set och publiken levde med och det dansades lite varstans. Peter Bergkvist visade att han även är en duktig gitarrist speciellt i låten "Tuff Enuff". I "Learn To Treat Me Right" så gjorde Stefan Seger ett fint inhopp på munspel och den ena grymma T-Birds klassikern efter den andra avlöste varandra. 

Finalen på festivalen blev magnifik med Rhythm & SKA bandet "The Beat from Palookaville"! Nu kokade det ordentligt och entertainern och sångaren Tommy Moberg gav järnet med sin scenutlevelse och det dansades överallt! Bandet var spelsugna och stämningen var på topp. Ubbe Hed - bas och sång, Christer "Muttis" Björklund - trummor, Konstantin Kovalev - gitarr, Daniel Karlsson - klaviatur, Tobbe Eliasson (med leriga saxstövlar) på sax och sång samt Martin Berger - sax. Låtar som stack ut var allsången i "It´s Your Voodoo Working" (Charles Sheffield), den galna R&B rökaren "Is It True?" (Andre Williams) och som extra nr bandets numera patenterade SKA-version av The White Stripes "Seven Nation Army"!

Sammanfattningsvis en underbar festival, har nog aldrig haft så roligt (och det vill inte säga lite)! Åtta toppakter, fantastiska insatser av alla musiker. Humöret och stämningen var på topp och påverkades inte av några regnskurar. Mat fanns i form av diverse olika hamburgare samt gott om dricka till humana priser.  Jag hoppas verkligen kunna ta mig dit nästa år igen då den 3:e upplagan går av stapeln. Denna festival är väl värd ett besök!   

Text: Arne Swedin
Foto: Bo Majling

Bild: Christer Lässman

Dag 1
Festivalen arrangerades för tredje gången 16-17 juli på Vinöns Värdshus utanför Örebro.
Deras slogan på tröjorna de sålde är "Dä går alldri" !!! (no we can't).

Vinön är Hjälmarens största ö och man tar en bilfärja dit från Hampetorp. Ön har ett hundratal bofasta invånare. Båda kvällarna var slutsålda vilket betydde 200 personer per kväll. Sittande publik med bordsservering. Scenen var uppdelad i två delar. Den ena var en öppen loge med bl.a. gammaldags kläder på ett tvättstreck. Konferencier och festivalarrangör var musikern Erik Harrström.

Första akten gick på 18.00. Norra Hjälmarens coolaste duo, Ketchup och Stig Arne (Tomas Andersson och Stig Arne Hultman). Två sittande musiker som spelade Cornelis och lite blues. Laidback till middagsgäster.

Vid 18.30 tiden klev Metaxa & Christiania från Örebro på. En duo med dansken Frank Christiansen på sång och gitarr samt Christos Savvopoulos munspelare från Grekland. Idén till duon startade i Franks kök under pandemin då deras band Olaus Blues inte fick några spelningar. Nio låtar med en bra blandning, allt ifrån ”I can't help myself”, ”Hound dog”, ”Sugar coated love” till ”Hip shake”. En positiv överraskning.

Efter en kort paus tog Örebrobaserade Blue Stompers över. De har i olika konstellationer funnits sedan 2000. Nuvarande sättning består av Janne Hermansson sång och gitarr, Timo Tilli munspel, PO Larsson piano, Ulf Jansson bas och Jocke Eriksson trummor. De har haft tre rep under pandemin men det märktes inte. Vi fick höra en hel del "gubba" och "honka", 40-50 tals blues, tidig rock'n' roll och jump! De satte tonen direkt med egna ”Tiger man” med bra munspel och gitarr. De fortsatte med bl.a ”Can´t stop lovin´” med ett fint gitarrsolo, bra pianospel i ”Don´t go no further” och en låt av basisten ”Hoodoo a voodoo man”. Ett kanonband! 

Därefter gick festivalens eget husband på, Gnällbälte Bluesband förstärkta med Bengan Blomgren gitarr, Nicke Ström bas och Tomas Olsson trummor. Kapellmästare Erik Harrström sång och piano, Timo Tilli munspel och Andreas Bjurström gitarr. Vass avslutning med bl.a. egna roliga ”Coconut blues”, balladen ”Say no more” och avslutande ”Dear old hometown”. Alla låtarna skrivna av Erik Harrström.

Bild: Christer Lässman

En härlig uppvärmning till fredagens höjdpunkt som för de flesta var Örebroaren Mats Ronander band med Malla sång, munspel och gitarr, Bengan gitarr, Nicke bas och Tomas trummor samt förstärkta med Erik Harrström piano. ”Are you ready for some blues music” skanderade Malla. Därefter levererades det blues till 100 procent. Vi fick bl.a. höra ”My babe”, ”Walking dog”, ”Every make a champ”, med slide från Malla. Eddie Boyd låten ”Five long years” med ett långt gitarrsolo med Bengan, en favorit ”Riding with the King”. Nu var det full fart på scen och magisk stämning och folk dansade. JJ Cale låten ”Make love”, ”Hoochie coochie man”. Fullt ös! Kanonbra band som mer än väl motsvarade förväntningarna.  Slut 21.56.

Dag 2

Lisa Lystam Trio inledde kvällen med eget material. Lisa Lystam (Heavy Feather) sång och munspel, Fredrik Karlsson (Skanky Fred & Puritanerna) sång och akustisk gitarr samt nye Matte Gustafsson (Siena Root, Heavy Feather) sång och akustisk gitarr. Alla tre spelar dessutom i Lisa Lystam Family Band. Tidigare hade de Micke Fall på munspel och sång som nu var ersatt av Matte. Vi fick höra en underbar version av John Lennonlåten ”Jealous guy”,  bra ös i singeln ”Get on” bra samt ”110 shade”. Lisa sjunger med en stark och intensiv röst och de  kompletterar varandra på ett väldigt fint sätt. Man fick en känsla av Crosby Stills Nash. Fredrik framförde en egen låt ”Om du vill ha mig” (Skanky Fred & Puritanerna) med munspelssolo av Lisa som sedan övergick till gospel. Konserten avslutades med ”All right” som sjöngs av Matte.

Därefter klev Örebrobandet Little John & The Jook Joints på. Vi bjöds på Chicagoblues, endast 50-tals låtar fram till 1965. Bandet består av Johan Hjortsberg munspel och sång, Peter PG Gustavsson (tidigare i Bluebirds) sång, gitarr och munspel, Kjell Store gitarr, Magnus Schough bas och Kenth Olsson trummor. Det blev en hel del låtar av Little Walter som ” It´s too late brother” och ”Oh baby”, ”Mellow  down easy”. Vi fick också höra Muddy Waters ”Standin' around cryin'”, ”Boogie woogie woman” munspelaren William Clarke's version och avslutande med Jimmy Rogers versionen av ”Rock me, baby”. De skapade en skön stämning på scenen med sitt 1950-tals sound med munspel. Det svängde rejält!
 
Sen äntrade Frankie King & The Blues Spots scenen. Frankie från Malmberget flyttade till Örebro 1965. Trion körde bluesrock på svenska. Egna låtar. De fick igång publiken och många dansade. Vass avslutning med ”Järnhimmel”, ”Verkar som du inte bryr dej”, ”Mycket som jag gör” och ”Svår blues”.
 
Kvällen avslutades med Karlskogabandet E.L.S Band bestående av Stig Pettersson gitarr och sång, Lasse Lövgren bas, Erik Lindstedt trummor och Erik Harrström klaviatur. Denna kväll var de förstärkta med gitarristen Erik Söderlind, Ludwig Sievert på hammond och Richard Sievert percussion. Erik har av självaste Miles Davis gitarrist Mike Stern beskrivits som ett “fenomen”. Stämningen var magisk och vi bjöds på Texasblues, soul, funk och rock. Många bra låtar som Albert Kings ”I´ll play the blues for you”, Stevie Wonders ”I wish”, Stevie Ray Vaughan ”Honey bee”, Sven Zetterbergs ”Further information” och kvällen avslutades 22.30 med Bonnie Raitts ”I can´t make you love me”. Ett mycket bra band med stor musikalisk bredd. De fick även den sittande publiken att dansa och att stå och jubla efter solon. 
 
Efter 2 utsålda kvällar och 9 bra akter med olika stilar, inför en entusiastisk publik, så kan väl inte kalla det för annat än succé! Väl värt besöket!

BOM sent på kvällen. Många i publiken hade tyvärr gått. Foto: Gustaf Lann.

Den första Vallentuna Bluesfestival, i varje fall i regi av Vallentuna Bluesförening, avhölls trots en del förtretligheter pga coronapandemin. Två lokala band, Blueskapellet och Blues Connection, värmde upp med gratisspelningar under eftermiddagen på restauranter. Klockrent Otis Rush-ljud i Uffe Hörbergs gitarr i ”All your love” var en höjdpunkt – samt den avstressande, trevliga miljön.

Därefter vidtog konsert på teatern med fyra band. Lokalen rymmer 330 sittande, men endast 150 biljetter släpptes pga rådande restriktioner. Så det var väl tur att Vallentunaborna (ca 35 000) inte gick man ur huse. Nu var man inte ens i närheten av det, för det var många osålda biljetter. Det kanske berodde på sent klartecken från Kulturnämnden och därav sen annonsering. Så var det ju kräftskivehelg också…

Först ut var trion Jon Eimre/Richard Hagson/Mats Qwarfordt, som spelar akustisk blues med bravur. Vi fick både ”Banty” och shanty (Charley Patton-blues respektive irländsk folkvisa). De kan verkligen sin stenåldersblues ända fram till Howlin´ Wolfs ”Back door man”. Trevliga presentationer också av Qwarfordt. Eimre har röststyrka som kan matcha Son House.

En smärre ljudchock när Axman Band drog i gång efter trions tillbakalutade set. Men – som jag skrev i recension (hemsidan) av bandets spelning 1 juni – så har de ”en bred, men stadigt, bluesig repertoar”. Nu var de dessutom fulltaliga med både elpiano (George Hedlund) och elorgel (Anders Edberg). Personligen är jag mycket förtjust när keyboard dubbleras. Inte så vanligt. Freddy King hade ofta det. Båda sjöng dessutom med olika röstlägen och stil. ”One more mile to go” och ”No change in the weather” mina Ax-favoriter.

Sverker Blomberg i No Exit. Foto: Tommy Löfgren.

Ur en spelcirkel för ett par år sedan föddes No Exit. Sångaren/gitarristen Sverker Blomberg är väl annars mest bekant för dessa sysslor i Top Dogs. Dan Sjöström spelade elbas och sjöng en Otis Rush-låt, Fredrik Gustafsson spelade trummor. Repertoaren är en mix av traditionell blues och soul. Sverkers svarta slang och tonfall i Ray Charles´ humoristiska ”Greenbacks” var en kul knorr. En mollballad från Delbert McClintons repertoar gjordes stilfullt och känslosamt.

Sist ut var BOM, ett sprillans nytt band som denna kväll skulle släppa en dubbel-LP, men strul på presseriet gjorde att den inte var klar. B står för Brady Blade; från New Orleans (men nu bosatt i Sverige), O för Ola Insulander (som tidigare under kvällen lirade i Axman Band) och M för Anders ”Molle” Mohlin, garvad basist. De spelade låtar från LPn; några snygga ballader, några rätt tradiga funklåtar, och rätt mycket rockinfluenser med blues som en knappt märkbar krydda. Jag var inte alltför imponerad. Ett band i samma funky (och rockiga) bag som the Royal Southern Brotherhood, och det är ju inget dåligt sällskap. Bäst tyckte jag faktiskt det var när Insulander plockade upp en gammal mentor, Richard Hagson. Yes, samme Hagson som spelade akustisk slide i början av kvällen. Det blev ett riktigt kul och ösigt gitarrjam. Ska bli intressant höra skivan, dock.

Ett grymt jobb av Vallentuna Bluesförening att genomföra festivalen, trots att det var oklart in i det sista om den skulle kunna genomföras. Om ekonomin tillåter bör de nog ha ett affischnamn vid nästa festival för att locka fler besökare, och även nå utanför ”da hood”.

Foto: Tommy Löfgren

HOLA! livemusik med publik (fler än 8 pers) tillbaka igen! När regeringen och Folkhälsomyndigheten släppte på en del av pandemirestriktionerna den 1 juni var kulturnämnden och Vallentuna Bluesförening snabbt på med en gratiskonsert. Det var ”bara” bluesföreningen som hann ut med information och heders åt de medlemmar som slöt upp.

Axman Band är fem rutinerade herrar (en keyboardspelare hade dock förfall denna kväll) från Stockholm med en bred – men stadigt – bluesig repertoar. Denna kväll spelade George Hedlund, vo/keys; Ola Insulander, gtr; Peder Ax, bg; Håkan Englund, dr. De har så mycket i bagaget att de inte har några problem att nå fram till publiken med en och annan slowblues. Sånt uppskattas av undertecknad. Ola Insulander varierar sitt gitarrspel och solot i ”Goin´ up the country” var toppklass. George sjunger bra, men jag hade velat höra mer av hans klaviaturspel. Sånt man får höra när bandet är fulltaligt. Låtar jag kommer ihåg titlarna på är James Cottons ”One more mile to go”, JJ Cales ”No change in the weather” och gamla ”Sittin´ on top of the world”. Dessa och alla övriga mycket bra framförda.
En trevlig kväll, fast lite synd i den soliga men småkyliga försommarkvällen att åskådarplatserna hamnat i skuggan av kulturhusetbyggnaden.

Två glada medlemmar i Vallentuna Bluesförening och en dansande.  Foto: Sten Ljunggren.

Goin´ VIRTUAL don´t you know

Den 17 maj var jag fjättrad vid datorn – inte av covid-19 men indirekt av den – från 19.00 till 00.30, frånsett ett litet break mellan två event. Oskarshamns kommuns Kulturkanalen sände en (inspelad) konsert med Jenny Bohman Roots Revue, följt av 50-årsjubilerande Stockholms Bluesförening som lajvade Old Town Blues Jam från Sjätte Tunnan. Två väldigt trevliga evenemang, och hyfsat vältränad hade jag inga problem hänga med hela vägen.

JENNY BOHMAN ROOTS REVUE hade skivsläpp (ett av flera?) Corona style för en CD från denna nya konstellation. Bandet bestod av från vänster till höger Ida Bang, Lisa Lystam och Tove Gustavsson. De lutade sig mot Surjo Benigh, bg, Kjell Gustavsson, trummor, och Anders Rydman, slidegitarr. Två gånger under konsertens lopp blev tjejerna intervjuade av programledaren Janne Aldorsson, när de fick berätta om Jenny Bohman, sig själva, och skivans tillkomst. Jenny Bohman var Sveriges ledande kvinnliga bluesartist när hon gick bort i cancer 2010, och har varit en stor inspirationskälla för den nya generationen kvinnliga bluesmusiker. Nu hyllar de hennes minne med ett program där de spelar Jennys låtar. 

Tjejerna befann sig hela tiden på scenen och växlade mellan lead och körsång. Det var en fröjd att skåda dem och – well, att höra dem också. Killarna gjorde ett strålande jobb även de, förstås. Lisa spelade även munspel, helt i Jenny Bohmans anda. Allt satt som gjutet, de hade ju nyligen ”vaxat” låtarna. För att nämna några; ”Coming home”, gospelpräglade ”Give me water”, och ”The party is over”, som blev en känslosam avslutning. Isak Hultberg var bildproducent, Malin Ingemansson och Nathalie Karlsson bakom filmkamerorna.

Bilder: Malin Ingemansson och Nathalie Karlsson

OLD TOWN BLUES JAM var lockdown-versionen av den årliga Old Town Blues Day. Det sändes alltså från puben Sjätte Tunnan i Stockholm. Tommy ”Big T” Moberg styrde och ställde med det mesta med pondus och sedvanlig bitsk humor. 27 musiker hade pusslats ihop till ett spelschema som fungerade perfekt utan longörer. Bland alla Facebook-smileys som rullade, kunde man läsa en och annan synpunkt på gitarrvolymen (stundtals för låg!), men annars var alla mer än nöjda och glada. En tyst minut hölls till minne av Stockholms Bluesförenings i covid-19 avlidne mångårige styrelseledamot Lasse Färgman.

Husband var Tommys nya band, the Lowdown Saints, med Hannes Mellberg och Felix Matthiessen, gitarrer; Tobbe Eliasson, keys; Ubbe Hed, ståbas, och ”Big T” på trummor. Den 18 september släpps en CD med bandet. Den här höjdarkvällen ska alla musiker ta åt sig av allt beröm och jag listar dem i den ordning de spelade. Vissa gjorde flera inhopp.

Första avbytare var Fredrik ”Skanky Fred” Karlsson och ”Krigaren från Hisingen” (för att citera Moberg), munspelaren Leif Samuelsson. Sedan i en jämn ström Thomas ”Blue Hammer” Hammarlund & Anders ”Niten” Karlsson, Tove Gustavsson, Kjell Gustavsson, George Hedlund (Axman Band på keys). Efter tolv ”honkor” noterade jag att reggaebeatet i ”Jambalaya” satt extra bra.

Mer folk: Mikael Fall, Patrik Engström på bas (honkan strax tillbaks i skönt gungande Mungo Jerrys ”In the summertime”.) Little Hank (Jansson), Thomas Lingman (” från terminal 2 på Arlanda”, enligt Tommy), Leif Williamsson, Emil (utan sina Ecstatics), Johan Borgström (”Norrbottningen från fjällen”), Zubaida Solid (Bobby Blands ”I pity the fool”; bara det!), Peo Sjöström, Morgan Korsmoe, Edvin ”Youngblood” Öström, Stevie Klasson, engelsmannen Jake Landers, Lisa Lystam. Då var midnatt passerad och sist upp var tre young guns; Samson Mirro (vo), Morris Malek (gtr) och Edvin Öström (gtr) med ”Big T” närmast i delirium på trummor. Allra sist: The Lowdown Saints ”rockin´ the blues home”.

Det känns nästan fel, men lyfter ändå fram ett par-tre riktiga höjdare: ”Five long years” med Micke Fall, Hannes, Felix, Patrik och Kjell G. Jake Landers tre down home-låtar kompad av Felix, Ubbe och ”Big T”. Går heller inte att komma förbi Zubaida med så mycket klös i rösten och scennärvaro. Bobby Blue Bland försökte lajka däruppifrån, det vet jag. Tyckte jag hörde något om att publiken var tillåtna 7-8 pers. Allt finns bevarat på YouTube. Kolla in´et! Tål att tittas på i repris. Glöm inte swisha!

Little Hank och Patrik Engström. Foto:Åsa Mårtensson

Zubaida Solid Foto:Åsa Mårtensson

Edvin Öström Foto:Åsa Mårtensson

Edvin Öström (gtr), Samson Mirro (vo), Morris Malek (gtr) Foto:Åsa Mårtensson

Straight outta Löfgren

Kontrasternas aftnar
25/9 OAKVILLE w. guest MATS QWARFORDT
Vallentuna Kulturhus / arr. Vallentuna Bluesförening

26/9 TOVE GUSTAVSSON BAND
Skans kvarn / arr. Stockholms Bluesförening

Vi stökar undan Coronan först. För min del var det comeback för livemusik sedan 11 mars. Caféet i kulturhuset höll strikt på 50 betalande och biljetterna sålde slut i förköp. Skans kvarn (schysst restaurant vid Gullmarsplan/Skanstullsbron) skyltade med handsprit före beställning och håll avstånd! Men mer än 50 publik var det nog denna kväll. Det var fullt vid alla bord – men inga stående, det ska sägas. Klart var att suget efter levande blues är stort. Behöver väl knappast sägas att publikresponsen var stor på båda hållen.

I Vallentuna alltså lokala favoriterna Oakville, som bjudit in munspelsvirtuosen och sångaren Mats Qwarfordt. Lokala och lokala – bandet skulle platsa på i stort sett vilken festivalscen som helst. De består av Jon Eimre, vo/g; Sten Tempelman och Richard Hagson, gitarrer; (för kvällen) Samuel Laxberg, bg; Björn Gideonsson, dr. Repertoaren är rätt unik för ett svenskt bluesband: låtar av Blind Willie Johnson, Estes, Blind Lemon, Son House, men även en låt av Fats Domino (”Sick and tired”) och en Otis Rush, rullade förbi. Visserligen fick vi höra Jons favoritlåt ”Shake ´em on down” (McDowell), men med sin tordönsröst tar jag mig ändå friheten att dubba honom till ”Jon the Revelator”.

Mats Qwarfordt satt med hela andra setet, där han inledde med ett solostycke för munspel, ett slags skillingtryck, ”Med ängslan, sorg och besvär”. I Skip James´ ”Cypress blues” spelade Mats m´bira (sanza, tumpiano). En annan låt, vänd till publiken: ”Nu en New Orleans-klassiker” – och vänder sig till bandet: ”…och ni kommer in på F-et”. ”My bucket´s got a hole in it” var låten. (Nog tyckte jag bandet kom in på ett struket G, men osvuret är bäst.) Samspelet mellan Mats och bandet var beundransvärt, för som mest hade de väl komponerat en låtlista.

Med Tove Gustavsson Band byter vi planhalva. Från urblues och sacred till blues av modernt snitt – dvs en americanamix av blues, pop/rock, country och singer/songwriter. Tove (porträtterad i nr 200) har inga problem att växla mellan stilarna och hon har en naturlig scennärvaro. Rolig att se på och att lyssna till. Bandets medlemmar är desamma sedan starten och supertajta; Jens Frithiof och Matte Gustafsson på gitarrer, Surjo Benigh, bas/körsång, och Kjell Gustavsson, trummor/körsång. Bluesigast blir det när Tove plockar låtar från Koko Taylor, Otis Rush och Ray Charles. Merparten av repertoaren är skriven av Tove själv eller tillsammans med någon. Tove hyllade också en av sina stora förebilder, Jenny Bohman, med två av Jennys låtar. Premiär var det för en ny singellåt, ”All the things”, skriven av ”Skanky Fred” Karlsson. Behöver nog lyssna några gånger till för att den ska sätta sig, som ofta är fallet för min del med musik inom det svårdefinierade området ”mera rock än blues”. Den satt fint inom bandets breda register, av publikens ”cheers” att döma.

Straight outta Löfgren

Någon i vårt avlånga land vet säkert hur många gånger Malmös bästa Wilmer X har sålt ut rock-klubben KB (Kulturbolaget) i just Malmö. Men en lördag i slutet av april detta koronaår lär ha varit första gången de spelade inför ett tomt KB. Konserten streamades på olika plattformer, bland annat Youtube. Där var det som mest över 7000 personer som tittade live och redan dagen efter hade siffran stigit över 30 000. Det hade blivit trångt om alla de varit på plats.

STOR SUCCÈ DÅ NORSK BLUES INTOG LONDON UNDER TRE DAGAR I NOVEMBER!

Cirka 2 000 norska blues entusiaster hade tagit sig till London, med chartrade flygplan från Oslo. Bergen, Stavanger och Trondheim. I tre dagar 8-10 november underhölls vi av gräddan av Norsk blues under namnet Norwegian Blues Adventure. En fantastisk helg att minnas.Vilken uppvisning!