Goin´ VIRTUAL don´t you know

Den 17 maj var jag fjättrad vid datorn – inte av covid-19 men indirekt av den – från 19.00 till 00.30, frånsett ett litet break mellan två event. Oskarshamns kommuns Kulturkanalen sände en (inspelad) konsert med Jenny Bohman Roots Revue, följt av 50-årsjubilerande Stockholms Bluesförening som lajvade Old Town Blues Jam från Sjätte Tunnan. Två väldigt trevliga evenemang, och hyfsat vältränad hade jag inga problem hänga med hela vägen.

JENNY BOHMAN ROOTS REVUE hade skivsläpp (ett av flera?) Corona style för en CD från denna nya konstellation. Bandet bestod av från vänster till höger Ida Bang, Lisa Lystam och Tove Gustavsson. De lutade sig mot Surjo Benigh, bg, Kjell Gustavsson, trummor, och Anders Rydman, slidegitarr. Två gånger under konsertens lopp blev tjejerna intervjuade av programledaren Janne Aldorsson, när de fick berätta om Jenny Bohman, sig själva, och skivans tillkomst. Jenny Bohman var Sveriges ledande kvinnliga bluesartist när hon gick bort i cancer 2010, och har varit en stor inspirationskälla för den nya generationen kvinnliga bluesmusiker. Nu hyllar de hennes minne med ett program där de spelar Jennys låtar. 

Tjejerna befann sig hela tiden på scenen och växlade mellan lead och körsång. Det var en fröjd att skåda dem och – well, att höra dem också. Killarna gjorde ett strålande jobb även de, förstås. Lisa spelade även munspel, helt i Jenny Bohmans anda. Allt satt som gjutet, de hade ju nyligen ”vaxat” låtarna. För att nämna några; ”Coming home”, gospelpräglade ”Give me water”, och ”The party is over”, som blev en känslosam avslutning. Isak Hultberg var bildproducent, Malin Ingemansson och Nathalie Karlsson bakom filmkamerorna.

Bilder: Malin Ingemansson och Nathalie Karlsson

OLD TOWN BLUES JAM var lockdown-versionen av den årliga Old Town Blues Day. Det sändes alltså från puben Sjätte Tunnan i Stockholm. Tommy ”Big T” Moberg styrde och ställde med det mesta med pondus och sedvanlig bitsk humor. 27 musiker hade pusslats ihop till ett spelschema som fungerade perfekt utan longörer. Bland alla Facebook-smileys som rullade, kunde man läsa en och annan synpunkt på gitarrvolymen (stundtals för låg!), men annars var alla mer än nöjda och glada. En tyst minut hölls till minne av Stockholms Bluesförenings i covid-19 avlidne mångårige styrelseledamot Lasse Färgman.

Husband var Tommys nya band, the Lowdown Saints, med Hannes Mellberg och Felix Matthiessen, gitarrer; Tobbe Eliasson, keys; Ubbe Hed, ståbas, och ”Big T” på trummor. Den 18 september släpps en CD med bandet. Den här höjdarkvällen ska alla musiker ta åt sig av allt beröm och jag listar dem i den ordning de spelade. Vissa gjorde flera inhopp.

Första avbytare var Fredrik ”Skanky Fred” Karlsson och ”Krigaren från Hisingen” (för att citera Moberg), munspelaren Leif Samuelsson. Sedan i en jämn ström Thomas ”Blue Hammer” Hammarlund & Anders ”Niten” Karlsson, Tove Gustavsson, Kjell Gustavsson, George Hedlund (Axman Band på keys). Efter tolv ”honkor” noterade jag att reggaebeatet i ”Jambalaya” satt extra bra.

Mer folk: Mikael Fall, Patrik Engström på bas (honkan strax tillbaks i skönt gungande Mungo Jerrys ”In the summertime”.) Little Hank (Jansson), Thomas Lingman (” från terminal 2 på Arlanda”, enligt Tommy), Leif Williamsson, Emil (utan sina Ecstatics), Johan Borgström (”Norrbottningen från fjällen”), Zubaida Solid (Bobby Blands ”I pity the fool”; bara det!), Peo Sjöström, Morgan Korsmoe, Edvin ”Youngblood” Öström, Stevie Klasson, engelsmannen Jake Landers, Lisa Lystam. Då var midnatt passerad och sist upp var tre young guns; Samson Mirro (vo), Morris Malek (gtr) och Edvin Öström (gtr) med ”Big T” närmast i delirium på trummor. Allra sist: The Lowdown Saints ”rockin´ the blues home”.

Det känns nästan fel, men lyfter ändå fram ett par-tre riktiga höjdare: ”Five long years” med Micke Fall, Hannes, Felix, Patrik och Kjell G. Jake Landers tre down home-låtar kompad av Felix, Ubbe och ”Big T”. Går heller inte att komma förbi Zubaida med så mycket klös i rösten och scennärvaro. Bobby Blue Bland försökte lajka däruppifrån, det vet jag. Tyckte jag hörde något om att publiken var tillåtna 7-8 pers. Allt finns bevarat på YouTube. Kolla in´et! Tål att tittas på i repris. Glöm inte swisha!

Little Hank och Patrik Engström. Foto:Åsa Mårtensson

Zubaida Solid Foto:Åsa Mårtensson

Edvin Öström Foto:Åsa Mårtensson

Edvin Öström (gtr), Samson Mirro (vo), Morris Malek (gtr) Foto:Åsa Mårtensson

Straight outta Löfgren

Kontrasternas aftnar
25/9 OAKVILLE w. guest MATS QWARFORDT
Vallentuna Kulturhus / arr. Vallentuna Bluesförening

26/9 TOVE GUSTAVSSON BAND
Skans kvarn / arr. Stockholms Bluesförening

Vi stökar undan Coronan först. För min del var det comeback för livemusik sedan 11 mars. Caféet i kulturhuset höll strikt på 50 betalande och biljetterna sålde slut i förköp. Skans kvarn (schysst restaurant vid Gullmarsplan/Skanstullsbron) skyltade med handsprit före beställning och håll avstånd! Men mer än 50 publik var det nog denna kväll. Det var fullt vid alla bord – men inga stående, det ska sägas. Klart var att suget efter levande blues är stort. Behöver väl knappast sägas att publikresponsen var stor på båda hållen.

I Vallentuna alltså lokala favoriterna Oakville, som bjudit in munspelsvirtuosen och sångaren Mats Qwarfordt. Lokala och lokala – bandet skulle platsa på i stort sett vilken festivalscen som helst. De består av Jon Eimre, vo/g; Sten Tempelman och Richard Hagson, gitarrer; (för kvällen) Samuel Laxberg, bg; Björn Gideonsson, dr. Repertoaren är rätt unik för ett svenskt bluesband: låtar av Blind Willie Johnson, Estes, Blind Lemon, Son House, men även en låt av Fats Domino (”Sick and tired”) och en Otis Rush, rullade förbi. Visserligen fick vi höra Jons favoritlåt ”Shake ´em on down” (McDowell), men med sin tordönsröst tar jag mig ändå friheten att dubba honom till ”Jon the Revelator”.

Mats Qwarfordt satt med hela andra setet, där han inledde med ett solostycke för munspel, ett slags skillingtryck, ”Med ängslan, sorg och besvär”. I Skip James´ ”Cypress blues” spelade Mats m´bira (sanza, tumpiano). En annan låt, vänd till publiken: ”Nu en New Orleans-klassiker” – och vänder sig till bandet: ”…och ni kommer in på F-et”. ”My bucket´s got a hole in it” var låten. (Nog tyckte jag bandet kom in på ett struket G, men osvuret är bäst.) Samspelet mellan Mats och bandet var beundransvärt, för som mest hade de väl komponerat en låtlista.

Med Tove Gustavsson Band byter vi planhalva. Från urblues och sacred till blues av modernt snitt – dvs en americanamix av blues, pop/rock, country och singer/songwriter. Tove (porträtterad i nr 200) har inga problem att växla mellan stilarna och hon har en naturlig scennärvaro. Rolig att se på och att lyssna till. Bandets medlemmar är desamma sedan starten och supertajta; Jens Frithiof och Matte Gustafsson på gitarrer, Surjo Benigh, bas/körsång, och Kjell Gustavsson, trummor/körsång. Bluesigast blir det när Tove plockar låtar från Koko Taylor, Otis Rush och Ray Charles. Merparten av repertoaren är skriven av Tove själv eller tillsammans med någon. Tove hyllade också en av sina stora förebilder, Jenny Bohman, med två av Jennys låtar. Premiär var det för en ny singellåt, ”All the things”, skriven av ”Skanky Fred” Karlsson. Behöver nog lyssna några gånger till för att den ska sätta sig, som ofta är fallet för min del med musik inom det svårdefinierade området ”mera rock än blues”. Den satt fint inom bandets breda register, av publikens ”cheers” att döma.

Straight outta Löfgren

Någon i vårt avlånga land vet säkert hur många gånger Malmös bästa Wilmer X har sålt ut rock-klubben KB (Kulturbolaget) i just Malmö. Men en lördag i slutet av april detta koronaår lär ha varit första gången de spelade inför ett tomt KB. Konserten streamades på olika plattformer, bland annat Youtube. Där var det som mest över 7000 personer som tittade live och redan dagen efter hade siffran stigit över 30 000. Det hade blivit trångt om alla de varit på plats.

STOR SUCCÈ DÅ NORSK BLUES INTOG LONDON UNDER TRE DAGAR I NOVEMBER!

Cirka 2 000 norska blues entusiaster hade tagit sig till London, med chartrade flygplan från Oslo. Bergen, Stavanger och Trondheim. I tre dagar 8-10 november underhölls vi av gräddan av Norsk blues under namnet Norwegian Blues Adventure. En fantastisk helg att minnas.Vilken uppvisning!

”Shit, man!”. Tommy ”Big T” Moberg kollar tre veckor framåt i sin kalender och ser att en onsdagskväll är tom. Panik! Vad göra? Gå på bio? ”Nej för tusan, jag startar ett band!”

En av Malis stora sångdivor på återbesök. Det var en betydligt beskedligare konsert än den 2017 på Fasching, då Doumbia hade sitt ordinarie band och repertoar. Denna Europaturné ägnades åt att lansera och fira att två (om inte fler) av hennes tidigaste LPn nyligen återutgivits. Till försäljning på Fasching fanns hennes första album från 1981, ”La Grande Cantatrice Malienne – Découverte 81 á Dakar” (1981), och ”La Grande Cantatrice Malienne Vol.3” (1982). Jag inhandlade det första. (”Recension” nedan.)

Blues för framtiden? Nej, men en skärva i mosaiken när afrikanska, cubanska och afro-amerikanska musikstilar smälter samman. Gilmore har jag tidigare bara sett i Riksteaterns projekt Tanblues (se rec. nr 199). Han är en renommerad amerikansk trumslagare som bott i Europa ett antal år. Jag ska definitivt se honom igen, ju förr ju bättre. Tack till Little Gunnar (intervju i nr 195) som bokar spännande musik till sina blå tisdagar. Han lägger sin själ i att få en bra ljudbild också. Han blir liksom ett extra instrument fullt upptagen bakom bardisken med att skjuta reglarna fram och tillbaks på Stampens lilla PA.

Jag upptäckte Felice Brothers den så kallade ”bakvägen”. Svensk musikpress hade väl inte ägnat dem en rad runt 2008-2009, men på några av de samlingsplattor som vid den tiden följde med musiktidningarna ”Uncut” och ”Mojo” fanns de representerade, med låtar jag kom att gilla.