My spy boy tell your spy boy
Sittin´ by the bayou
My spy boy told your spy boy
”I´m gonna set your tail on fiyo”
Nere i Scalas källarpub eldas det också, bildlikt talat, när etablissemanget goes New Orleans. The Beeters lirar traditionsenligt i mellandagarna tre.
Baba Blues känner vi till, men hur är det med Diving Duck? Någon som minns dem? ”Spela egna låtar”, ropade någon, efter att en del covers avverkats. Richard (Danielson) svarade att de (Diving Duck) inte hade några egna låtar. De gjorde aldrig några inspelningar – jo, en kassett, drog sig Richard till minnes. ”Nej, på den tiden fanns det ju inga inspelningsstudios”, kom den dräpande repliken.
Nyligen skrev jag på Jeffersons hemsida om ett aktivt bluesliv i Vallentuna med nybildade Vallentuna Bluesförening. I Vallentuna och Täby verkar också JANO (Jazzklubb Nordost) med en allsidig bokningspolicy; inom vår intressesfär t ex Sven Zetterberg, LaGaylia Soul Unit, Jump 4 Joy, Lisa Lystam Family Band m fl. Nu var det dags för en bluestransfusion (och riklig jazz dito) med Håkan Broström, Leo Lindberg, Max Schultz och Chris Montgomery + nya sångerskan i bandet, Anna Sahlene.
BLUESKAPELLET, OAKVILLE, BLUES CONNECTION + jam, kulturhuset, 26 okt.
OAKVILLE, Stars and Stripes (arrangör VBF), 16 nov.
SHUFFLE SNIDERS, Dixie Twins, 16 nov.
NORTHERN STOMP DUO - KOM, 28 AUGUSTI
En fin sensommarstart bjöds på KOM med Arvid Hill sång och piano tillsammans med Henrik Carlstedt kontrabas. 24-årige Hill har en imponerande stämma uppbackad av eget boogie-piano och Carlstedts trygga bas. Bland husgudarna finns Little Brother Montgomery, Champion Jack Dupree, Cow Cow Davenport med flera. Vi hör låtar som "Keep on drinkin´", "Suitcase blues", "Pinetops boogie", St James Infirmary", "Buddy Bolden´s blues", "Stack O´Lee blues" och en stark "Lonesome day blues" (Jesse James). Jag vet ingen annan ung svensk som kan sjunga blues på ett så moget och fullödigt sätt som Arvid Hill - med ett naturligt vibrato och med sköna efterklanger.
Jag vet inte om May B. Blues kallar sig för ett kollektiv, men vid deras spelningar brukar det sluta upp 7-9 män och kvinnor, där sättningen växlar från låt till låt. Deras framtoning är så ”down home” att man direkt skulle kunna överföra dem från något ”Saturday night fish fry” i Mississippi till ett café i Stockholmstrakten (de tycks mestadels spela på caféer). Ledare är en ”gammal” veteran från 1980-talet, Staffan Ögren, då han spelade i bandet Blues Workshop.
Isländskt bluesrockband på en liten turné i mellansverige, det händer inte ofta. Trion hade förstärkt med svenske Andreas Hellkvist på orgel och ett bättre val hade de knappast kunnat göra. I mitt tycke topp i Sverige på Hammond B3. Nere i S:ta Claras källarvalv fick han hålla sig med liten elorgel dock.
Det var förstås knökfullt och stämningen på topp, när Svens vänner – av praktiska skäl inte alla förstås – spelade och lyssnade denna kväll. Sven blickade ut över församlingen från ett fotografi på scenen – och kanske från något annat håll också, vem vet. Först upp på estraden: vad sägs om Stoffe, Hank Jansson, Thomas Hammarlund, Tobbe Eliasson och Mikael Fahleryd! Tyvärr kunde jag inte stanna hela kvällen men hann även se Knock-Out Greg, Magnus Calais och Marcus Andersson. Flera av musikerna skulle nästa dag bege sig till Kopparberg för en hyllningskonsert även där.