Isländskt bluesrockband på en liten turné i mellansverige, det händer inte ofta. Trion hade förstärkt med svenske Andreas Hellkvist på orgel och ett bättre val hade de knappast kunnat göra. I mitt tycke topp i Sverige på Hammond B3. Nere i S:ta Claras källarvalv fick han hålla sig med liten elorgel dock.
Det var förstås knökfullt och stämningen på topp, när Svens vänner – av praktiska skäl inte alla förstås – spelade och lyssnade denna kväll. Sven blickade ut över församlingen från ett fotografi på scenen – och kanske från något annat håll också, vem vet. Först upp på estraden: vad sägs om Stoffe, Hank Jansson, Thomas Hammarlund, Tobbe Eliasson och Mikael Fahleryd! Tyvärr kunde jag inte stanna hela kvällen men hann även se Knock-Out Greg, Magnus Calais och Marcus Andersson. Flera av musikerna skulle nästa dag bege sig till Kopparberg för en hyllningskonsert även där.
Ida Bang sång, John Bernström och Leo Henriksson gitarrer, Leo Sund trummor och Patrik Engström bas bjöd på en volymstark och variationsrik musik. Mestadels var den bluesbaserad, men även soul och rock ingick i repertoaren.
Man är väl aningslös så det förslår. Så som spelningen presenterades lockades jag till en åktur med den trevliga musikbåten. Falsk marknadsföring, påstår jag – eller var det ett practical joke av spelevinken Janson? För vad fick vi med BB? ”Woke up this morning” och ”Help the poor”, plus några ord om BB´s bakgrund och storhet. Avslutningen ”Let the good times roll” har ju BB spelat in också förstås. Arnesen är en mångsidig och skicklig gitarrist, om än utan någon särskild profil, men några som helst BB-vibbar skapade han inte.
Folk å Rock i Malmö slog på stort och bjöd på duon Cedric Burnside, sång och gitarr, och Reed Watson, trummor. Vi tackar för det! Förband var Bitchwaves: en, som de själva kallar det, ”trash n´roll”-duo från Transsylvanien – två tjejer i märklig batmanmundering, på gitarr och sång respektive trummor. Tröttsam, punkig hårdrock, med gapig sång. Vilken lättnad när Cedric kom på scen! Han inledde mycket kompetent med 6 låtar på akustisk gitarr, som omedelbart fångade publiken. Drivet spel och mäktig stämma, med utsökt känsla för rytm och timing. Dessutom bra textning och i huvudsak egna låtar. Han är utan tvekan den nu levande främste företrädaren för North Mississippi hill country blues! Applåderna rungade.
När sen Reed anslöt och Cedric i stället plockat fram en elgitarr, stegrades intensiteten effektfullt i både spel och sång. Reed, som han bara spelat med ett par månader, var mycket följsam. Senast jag såg Cedric live – 2004 på Mojo i Köpenhamn − var det Cedric som höll i trumpinnarna, bakom Kenny Brown på gitarr och sång. Då var Cedric 26 år och drog på mycket passionerat, med lite hiphop-touch. Tidigare hade han och Kenny spelat mycket ihop med Cedrics morfar, RL Burnside, så länge denne var i livet. Cedric var trummisen i denna trio. Nu är det mycket gitarren som gäller (även om utmärkelser för hans trumspel har haglat de senaste 10 åren) och passionen finns kvar minst lika mycket! Lite av en urkraft. Cedric var som ett med musiken, och föreföll salig – liksom en stor del av publiken. Glödgat spel med hypnotisk nerv. Oerhört rutinerat. Monotont, med samma tonart och knappt några ackordväxlingar, ändå kreativt varierat inom de snäva hill country-ramarna, och aldrig tråkigt. En lyckad mix av modernt och ålderdomligt. Cedric är förvisso en sann såväl förvaltare som förnyare av stilen! Nämnas kan att hans två senaste album båda blivit Grammy-nominerade.
Inför ett par avslutande låtar bytte han till ny elgitarr, och nu hottades det hela upp med ännu vassare egg. Vilket härligt klimax, efter närmare 1 ½ timme utan paus! Om man ska vara petig borde denna stegring dock kommit tidigare. Den höga kvalitén till trots hade det börjat bli aningen långdraget. Men som helhet, en mycket minnesvärd konsert!
BIRGITTA LARSSON, text MARTIN JAN OGRODNIK, foto
Fem akter fanns på scenen denna eftermiddagsfestival, fyra jazzband och ett bluesband. Blue Soulution var bluesinslaget, dvs Mats Rosén på munspel och sång, Hannes Mellberg gitarr, Stefan Lindell bas och Thomas Lingman på trummor.
Oum (Oum el Ghait Benessahraoui) är en karismatisk sångerska från Marocko, som vunnit internationell berömmelse. För något år sedan var hon på Fasching, vilket jag tyvärr missade. Då låg tyngdpunkten på nomadernas musik i Nordafrika.
Kvällens (malplacerade) replik: Abdallah Ag Alhousseyni: ”Are you happy?”. En kvinnlig röst ur mängden: ”Are you?”. Jodå, för all del. Tinariwen verkade nöjda och ingen tvekan att publiken inte var med i matchen – trots trängseln i den utsålda (ca 1200) lokalen. Inga överraskningar; de sju tuaregerna malde på, publiken vaggade med. Jag älskar den här musiken och det är grymt bra