BLUESTÄLTET på Malmöfestivalen 14-21 augusti

 

Malmöfestivalen

Detta var den femtonde upplagan av Bluestältet. Under en tid såg det ut som om det inte skulle bli något bluestält längre på grund av kommunens njugga inställning vad gällde ekonomiskt stöd – och missmodet grep omkring sig – men till all lycka beslöt styrelsen för Malmoe-Copenhagen Blues Association (MCBC) att bita ihop och trots allt köra ett bluestält även detta år.

Programmet var som vanligt digert (32 akter!), och först ut var Sofie Reed, som numera framträder både här och där i takt med att ryktet om hennes frejdiga enmans-show sprids. Det blir ideliga resor till och från Colorado, där hon hör hemma, för denna ambitiösa tjej! En uppiggande start för tältet.

Electric Blues Company fick äran att fortsätta. Den uppåtgående spiralen böjdes dock tvärt ner. Sångaren/gitarristen Ulf ”Proffis” Oldehed övertygade inte alls. Sången lät bedrövlig. Tomas Petterssons drivna pianospel räddade i viss mån tillställningen. Men soundet på deras rockiga blues och r&b var tungfotat och grumligt. Ingen finess.

Annat var det med The Delmore Sessions med Maria Stille och Homesick Mac på gitarrer och sång. Pärlande smakfull hillbilly, som förtjänade en guldstjärna i kanten. Alain Apaloo Trio lämnade heller ingen besviken. Alain (från Togo, nu Köpenhamnsbo) är en högst fängslande musiker – inte lik någon annan! Otroligt mångsidig gitarrist och med kraftfull sångröst. Liten och späd, men besitter en urkraft när han kommer igång. Synd – och konstigt! - att han inte fått något större internationellt genombrott ännu. Hans unika mix av blues, rock, funk och fusion pågick koncentrerat i två och en halv timme utan avbrott. Bandets ungerske trummis Zoltan Csörsz var fenomenal och polacken Maciej Szymczynski på bas var också ytterst skicklig. Rytmkänslan var hos dem alla perfekt in i minsta detalj. Världsklass.

I världsklass var också Kiralina Salandy, som på söndagen – passande nog - framträdde med Slim´s Gospel Train (tio man ihop!). Hon är professionell så det slår gnistor om det, och publiken blev helt begeistrad av hennes sång och karisma. När dessutom Bill Öhrström hoppade in på några nummer med entusiastiskt munspel, höll tältet nästan på att lyfta upp i gospelhimlen. En annan artist i världsklass – jazzsaxofonisten Sofie Hellborg – tog över i nästa akt. Visst är hon fantastisk! Monday Night Big Band avslutade kvällen med mäktig storbandsjazz.

Joe Spinaci Blues Combo var en av akterna påföljande dag. De körde jumpblues, rumba, O Sole Mio (Carlo Alberto Bettini alias Joe Spinaci är italienare) och lite av varje. Ganska kul, men ingen riktig fullträff. Lite för spretigt. En annan dag hörde jag på Alligator Gumbo, som spelade stiltrogen cajun. Duktiga grabbar. De efterträddes av tuffa Hanna Svensson & The Regrets. Bluesrockigt med riktigt bra sväng. Hanna har en lite frän röst – den passade förträffligt i till exempel Freddie Kings låt Going Down. Flera andra bluesklassiker dammades av, samt även lite r&b/soul. Två blåsare gav extra tyngd åt soundet.

Från Stockholm kom duon Per Ängkvist och Thomas “Fällkniven” Grahn. Här blev det Chicagoblues av gammalt gott märke, och några Louisiana-låtar. Thomas är en av landets bästa bluesmunspelare, och det är alltid ett nöje att höra honom. Efterföljande Malmöbandet Southern Brew lyckades däremot mindre bra. Aningen amatörmässigt.

Jenny “Blue” Jonasson med bandet HPD fanns på plats en annan dag, och gjorde en mycket bra spelning. Jenny är Malmös bluesdrottning; hon har en fyllig bluesröst och särskilt Chicago-låtar satt fint, till exempel Damn Right I´ve Got The Blues och Mama, Talk To Your Daughter. HPD gav gott stöd.

Så hoppar vi till Sylvia Carlsdotter & Bluesperience från Österlen, som körde lite av varje. Inte dåligt, men heller ingen direkt höjdare. Inget som stack ut. Efterföljande Mojo Makers från Danmark var mer originella med sin sjuttiotalsinspirerade blues och rock, och hade en intressant sångare i Kasper Osman, vars röst var i opera-tenorklassen. En god sångröst är alltid en stor förtjänst!

Avslutningsdagen innehöll som vanligt akustiska trion Steve Grahn, Mattias Malm och Thomas Melau + trummis och ett par gästartister. Hög klass rakt igenom, gediget. Samma kan sägas om danska Nisse Thorbjørn & CPH Slim Band, som också blivit ett sedvanligt inslag i tältet. Nisse är bland det mest särpräglade i skandinavisk blues och en trogen publik infinner sig mangrant varje år. Soundet var lite funkigare i år än tidigare. Från Danmark kom också allra sista akten, Lene Strøyer med Mama´s Blues Joint, som blev en festlig r&b-avslutning.

Med hopp om ett bluestält i Malmö även nästa år!

Text och foto (på Kiralina Salandy): Birgitta Larsson

Skriv ut