Tinariwen - Kraken, Stockholm, 4 nov.

Kvällens (malplacerade) replik: Abdallah Ag Alhousseyni: ”Are you happy?”. En kvinnlig röst ur mängden: ”Are you?”. Jodå, för all del. Tinariwen verkade nöjda och ingen tvekan att publiken inte var med i matchen – trots trängseln i den utsålda (ca 1200) lokalen. Inga överraskningar; de sju tuaregerna malde på, publiken vaggade med. Jag älskar den här musiken och det är grymt bra. Ändå kunde jag – även om jag visste att det är 6-7 herrar som turnerar – inte låta bli att tänka tillbaka på när jag såg Tinariwen på Falu Folkmusik Festival 2002. Fick mig osökt att associera till TV4:s ”Så mycket bättre”. 2002 ingick kvinnor i bandet med bakgrundssång och percussion, liksom på skiva. Sällan har jag varit så trollbunden som då. Inte långt efteråt försvann kvinnorna från turnéerna. Kanske får de vara med vid festivaler, vad vet jag. När kvinnor nu åter medverkar på deras senaste CD, ”Amadjar”, tycker jag de kunde fått vara med, men icke sa Nicke. Fast männen mässar på rätt bra själva, mumlande, med knarriga röster, suggestivt. (Förstår ni nu varför jag saknar kvinnorna – mer än bara visuellt.)

Konserten börjar lugnt och accelererar så sakteliga. Det blir – naturligtvis – lite tyngre och några fler decibel än 2002. Som på vilken rock- eller blueskonsert som helst är ljudet hårdare och mindre distinkt än på skiva. Tvivlar på att kompgitarren gjorde sådant avtryck då; den surrar som en ilsken bålgeting konserten igenom förutom de två inledande mer akustiska låtarna. Men det är först när den dansande och publikfriande bakgrundssångaren Alhassane Ag Touhami övertar en gitarr i två låtar mitt i konserten det börjar ösa ordentligt och publiken tänds på allvar av hans solon. Så småningom gör basisten Eyadou Ag Leche små utflykter på strängarna också. Groovet stegras. Den grånade Ibrahim Ag Alhabib, som bildade bandet 1979 i Libyen i landsflykt från Mali, ser trött ut, men det kanske bara är hans image. Showen består av Ag Touhamis på-stället-dans och att Ag Alhousseyni då och då tar tre steg fram och tre steg bak, samtidigt som han svänger runt en del av tyget i burnusen.
Varför åkte vi aldrig till Timbuktu, när vi på 80-talet spånade om det på Sam-Distribution i Vaxholm, att dit måste vi åka?

Straight outta Ag Löfgren

Skriv ut