Old Town Blues Day, 27 maj Stockholm

skanky fred
Skanky Fred & the Finnish Flames. Bild Tommy Löfgren

För tredje året i rad regerade bluesen i Gamla stan, Stockholm, sista söndagen i maj. På sju pubar spelade 21 akter i ett samarbete mellan Stockholms Bluesförening, Engelen, Stampen, The Liffey, Sjätte Tunnan, Wirströms Pub, S:ta Clara Bierhaus samt Movitz. På två scener jammades det också.

Jag valde ut en etablerad akt och tog ”stickprov” på några jag var nyfiken på. Av ”stickproven” blev jag kvar hela spelningen med Skanky Fred & The Finnish Flames (Surjo Benigh, elb; Jonas Backman, dr). (Bandnamnet är ett internt skämt.) Skanky ”Fredrik Karlsson” Fred (intervju i nr 194) kommer att bli en stor (blues)entertainer om han själv vill. För kvällen sjöng han enbart egna låtar med svenska texter, fyra av dem från en sprillans ny Spotify-EP. Rätt mycket kräm när Fredrik lirar, men han gjorde också flera ballader lugnt och fint; ”Följa mina steg” och ”Den stora sorgen” var ett par sådana.

annas blueskok
Anna Magnusson, Lennart Frödeberg och Roland Friberg i Annas Blueskok. Foto: Löfgren

Dagsverket inleddes klockan 14 på Movitz med Jan Sjöberg & Danny del Toro Blues Duo. Sjöberg, kompad av spanjoren del Toro på munspel, hade en repertoar helt i min smak – framfört med känsla dessutom; Louisiana Red (”Alabama train”), Lightnin´ Hopkins, Big Bill Broonzy (eg. Tommy Johnsons ”Big road blues”). Danny är en ypperlig munspelare och sjöng också några rockigare låtar medan jag var kvar. En fin start. På Sjätte Tunnan spelade Annas Blueskok, som brukar spela på Bluesbaren (Hornsgatan) en hel del. De har en CD recenserad på Jeffersons hemsida. Anna Magnusson sjunger till på svenska omstöpta låtar som ”Spoonful”, ”My babe”, nån Fats Domino-låt, men även egna kompositioner. Frejdig svensk blues med glimten i ögat. Det kan man inte säga om Erika Baier & The Business. Det var öppna spjäll från scratch och bjöd inte på några andhämtningspauser de 4-5 låtar jag såg. Erika är nog en bra sångerska, men hon skulle vinna på att tagga ner en del, både sångligt och visuellt. Jag har dessutom svårt för munspelare som blåser hela tiden. Tove Gustavsson är en färsk sångerska med utstrålning (presenteras i nr 200), men med en repertoar som lutar lite för mycket åt rock/americana för min smak. Med två tunga gitarrer som enda soloinstrument blir det väl mycket ”mangel”. Tyckte undertecknad Bluespolis denna gång – medan jag gick i spinn senast jag såg Tove Gustavsson Band. Så olika kan det vara. Robert Lighthouse skrev jag om i nr 187 och såg fram mot att se honom igen. Men The Liffey har en gigantisk stenpelare från golv till tak mitt i källarlokalen, så i trängseln tröttnade jag snart på att se nada.

Surjo Benigh Foto AndersRydell
Surjo Benigh. Bild: Anders Rydell

När jag anlände till Eric´s Bluesbands spelning var de mitt inne i setet och hade just påbörjat Albert Collins bluestolva ”Lights are on but nobody´s home”. Den som alltid seriöst sammanbitne Eric Hanssons uppvisning i hur viktig dynamik i musik av det här slaget är gav mig Sven Zetterberg-vibbar. Efter gitarrbyte och skiftat fokus följde två slidelåtar i Elmore James´ anda. Sista låten blev en glättig ”Saturday night” från nya skivan. Den allvarsamme (Eric), den glade (Surjo Benigh), den lycklige (Kjell Gustavsson) och den normale (Joakim Svalberg) utgör ett av Sveriges bästa bluesband. Håll utkik efter intervju med Eric Hansson i Jefferson framöver.

Vad man inte tänker på kanske, är hur stor apparat det är för ett arrangemang som detta. Blev uppmärksammad om detta i ett e-mail från Arne Swedin (ordf i SBF), där han tackar alla – inklusive publiken – som bidragit till genomförandet av OTBD. Från reklamen på Bluespodden och Radio Viking över idésprutan Ewa Bolin och chauffören Hasse Eriksson till alla som skötte backline och ljud. Med flera – kolla SBF:s hemsida.

Straight outta Löfgren

Skriv ut