DARKEST WHITE SOUL ORCHESTRA - Teater Pero, Stockholm, 5 april 2019

 

darkest white

Darkest White Soul Orchestra var tillbaks på Teater Pero efter förra årets succéspelning. Med sin utmärkta akustik och bekväma stolar önskar man att fler konserter hölls i den rymliga salongen. Den här kvällen hade DWSO på trombon Claes Ericsson, inlånad från Big Band Splash. Hans solo i ”Breaking up somebody´s home” drog långa applåder. Ett av bandets främsta egenskaper är den utsökta stämsången av de fyra vokalisterna (Malin, Emma, Sara, Christer). En annan fin egenskap är den avspända, nästan lössläppta stämning de skapar med anekdoter, skämtsamma kommentarer och information om låtarna och soulmusiken de älskar.

Yours truly har hört bandet rätt många gånger nu sedan starten i Vallentuna 1997, så det är alltid kul när de lanserar en ny låt i repertoaren. Den här gången var det ”A Sunday kind of love”, som Sara hört på radion med Etta James, och föreslog bandledaren Jannes att ta in. En känslofylld låt som bandet tolkade underbart. Och när Malin i sticket kvittrar ”I can´t control my vibrations” (”Breaking up somebody´s home”), kan jag knappt kontrollera mina vibrationer. Flera fina countrysoullåtar ingår i repertoaren, t ex Harlan Howards ”He called me baby” (Ella Washingtons version som inspiration). Sara solosjöng countrysoulballaden ”He think I still care” (förlaga Dorothy Moore) betagande. Ännu en minnesvärd spelning med en DN-kalendariet-favorit.

Straight outta Löfgren

Skriv ut