Kent Sundvall All Star Blues Band -Rindö Krog, Vaxholm, 7 mars 2014

 

Thomas Hammarlund. Foto Tommy Löfgren

Thomas Hammarlund och – i bakgrunden – Kent Sundvall. Foto: Tommy Löfgren.


I vilket vi gräver fram en recension som tycks ha trillat mellan stolarna och fick vänta i sju månader för att kunna lysa upp hösten. Men som det gamla djungelordspråket lyder: Den som väntar på något gott väntar på en recension från Tommy Löfgren.

Luleåtrummisen Kent Sundvall drar till Stockholm ett par gånger om året för två-tre spelningar med sina bluesvänner i Kungliga Hufvudstaden. Det brukar bli en på Stampen (Kent berättade stolt, att ibland ringer Josef på Stampen och undrar om det inte är dags att boka en spelning) och någon till, ofta utåt Rindö/Vaxholm, där Anders ”Niten” Karlsson bor. I gengäld åker Stockholmarna upp till Lule och spelar med Kent då och då.

Den här vändan hade Kent lierat sig med Thomas Hammarlund, Niten (två Blue Hammer-veteraner), Jocke Barcheus på munspel och Birger Sundström på elbas. Det blev en kanonkväll med tre set och ett extranummerset. Niten på hemmaplan var i sitt esse — ömsom kamphund djupt inunder kepsen, ömsom strör han skämt omkring sig. Thomas var sitt vanliga coola jag (även när gitarrliret är hett). Jocke (som för närvarande mest spelar med Tuff Enuff) blåste hårt, sjöng bra och höll trycket uppe. Birger och Kent lade den solida grunden.

Grabbarna hade knappt hunnit dunkat varann i ryggen och sagt ”kul att ses igen”. De var helt orepeterade, men det mesta satt förvånansvärt bra. Inte var det the set list from hell heller, låtarna var nog hämtade från Blue Hammers repertoar. Standing Around Crying (fin slide av Thomas), Roll Roll Roll (Guitar Jr/Lonnie Brooks), Evening Sun, Diddy-wah-diddy och Sick And Tired är ett axplock. Och låtar som As The Years Go Passing By och Scratch My Back kan man höra många gånger. Visst var det många och långa instrumentalsolon, men jag har sällan sett Thomas lira så inspirerat. Speciellt minns jag Otis Rushs Keep On Loving Me Baby, där Niten kom loss i ett hett solo som Thomas svarade på med ett flera minuters strålande solo ute bland borden.

Klart också att bandet blir extra inspirerat när en tredjedel av den relativt ungdomliga publiken är uppe och dansar konstant. Det blev sent, tur att färjan tillbaks till fastlandet går halva (hela?) natten.

Text och foto: Tommy Löfgren

Skriv ut